Facebook!

Facebook!

De flesta comunitys, eller vad det nu heter, har jag bojkottat. Men så hade jag en dag när jag skulle passa en reception på gamla jobbet. Det vara bara jag på hela kontoret och jag hade inget annat att göra än att roa med på nätet. Så tänkte jag att jag iaf skulle kolla in den där ”Facebook”, vad nu det kunde vara…

Så jag fixade till en profil och sen var jag fast! Jag hittade gamla skolkompisar, fd arbetskompisar, en kusin som jag inte haft kontakt med på många, många år, grannar och en hel del andra kul människor. Nätterna efter gick åt till att leta fler nätverk och ännu fler gamla bekanta. Sömnen var inte den bästa just då, men den världen jag upptäckte var så otroligt rolig. Sen tröttnade jag och var inte inne så ofta. Men så upptäckte jag hur enkelt det var att söka efter folk och att hålla kontakt med dem – så någon gång om dagen loggade jag in.

Så i våras hände en så otroligt rolig grej. Jag fick ett mail från någon som påstod att vi var släkt! Det visade sej att min mormor och hans farfars far var syskon. Av en ren slump kunde vi träffas ganska snart efter första kontakten och sedan igen nu för några veckor sedan på Öland. Så otroligt häftigt! Tack var facebook har jag nu kontakt med folk som jag förlorat kontakten med av olika skäl och som jag faktiskt saknat. De senaste i skaran är bla en kille som jag var på språkresa med 1982! Och en kollega från Oscarsteatern när vi jobbade med Fantomen 1989! Hur kul som helst!

Så jag kan verkligen rekomendera Facebook pga alla de tappade kontakter man kan återuppta. Visst finns en massa tramsiga grupper och quizer, men dem behöver man ju inte göra. Jag återknyter kontakter och hoppas vi kan träffas igen; särskilt kul skulle det vara att samla ihop gänget från Gamla Filmstaden och Oscarsteatern – vilka fester vi hade!

Jag har som princip att bara lägga till personer jag träffat eller på annat sätt haft konakt med. Många verkar ”samla” på kontakter bara för att ha så många som möjligt. De som skickar förfrågan till mej säger jag ok till om jag känner dem på något sätt, inte annars – men det är väldigt många okända som frågar. Jag undrar varför? Varför vill man ha mej på en kontaktlista om man inte känner mej? Nån som kan förklara det?

.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *