Många pratar om motivation och hur den uteblir i perioder. På Facebook ser man statusar där folk efterlyser sin motivation och önskar att den kunde köpas på burk. Men hur det är egentligen med den saken… vad är egentligen motivation?

Det spelar ingen roll om vi ska lära oss cykla, köra bil, läsa läxor, gå ner i vikt, lära oss ett nytt språk eller träna. Vi måste veta varför vi gör en sak för att göra den, så är vi människor. Men hur kunde vi då lära oss gå? I 1-årsålderna hade vi ingen aning om varför vi övade och vi behövde heller inte leta efter motivationen. Vi bara gjorde det. Skillnaden är att vi då hade folk som hejjade på oss och uppmuntrade oss att försöka igen varje gång vi föll. Precis som när vi skulle lära oss cykla och simma, det stod en förälder en bit bort eller sprang bakom och uppmuntrade oss att testa igen och igen. Vi visste inte varför man skulle lära sej, men blev peppade av uppmuntran och jublet det medförde när vi lyckades.

Men supportgruppen glesnar ju äldre vi blir och när vi kommer upp i skolåldern handlar det inte längre så mycket om uppmuntran som att vi måste. Läxorna ska läsas oavsett om vi förstår varför eller ej… Körkortet ska tas för att det kan vara bra att ha och den där jäkla träningen måste man ju göra för att gå ner i vikt eller mår bra. Nu handlar det om måsten, ingen står och hejjar längre… eller?

Första gången jag sprang ett lopp blev jag euforisk, precis som många andra. För där fanns dom! Min supportergrupp! Jag (och alla andra förstås, men det kändes inte så) hade folk som hejjade på mej runt hela den 5 kilometer långa banan. Alla som stod där ropade, hejjade, dansade och sjöng och lyfte mej fram. Jag hade aldrig sprungit 5 kilometer innan utan stupat runt 3,5-4… men just där var det inte ens jobbigt. Uppmuntrad av alla människor runt banan hade jag nog kunnat springa ett varv till av rena euforin. Folk som jag inte ens kände hade lyft mej hela vägen runt. Ni som sprungit olika lopp vet precis vad jag menar, för nästan alla har upplevt samma sak.

Här snackar vi motivation! Eller gör vi verkligen det? Vad är skillnaden på uppmuntran och motivation? Är det kanske mer uppmuntran vi behöver än motivation och hur får vi isf det? Vi måste fortfarande veta varför vi gör en viss sak, så är det när man börjar tänka själv och blir äldre. Vi vill ha en mening och förklaring till det vi gör. Men måste vi verkligen ha motivation och hur får vi isf det? Jag påstår att det är vi själva som är motivationen. Den finns i oss hela tiden. Det är inget vi behöver leta efter, så länge vi vet varför vi gör något. Men den känns inte alltid och ibland får man lura sej själv att göra något eller tom tvinga sej. Så är det med mej och träning.

Jag tycker inte att det är ett dugg roligt att träna! Jag har ofta ingen motivation alls till att göra det heller. MEN! Jag vet att jag tycker det är skönt när jag väl gör det, mår bättre när jag har gjort det och blir jäkligt nöjd när jag ser hur kroppen omformar sej. Det är det jag ser framför mej, det är därför jag sliter i maskinerna! Jag vet vad träningen gör för mej och alltså får jag helt enkelt bara gå dit, motiverad eller ej. Fu**ing gör det bara, som Hristos säger! Men tänk då om man hade haft någon som stod och hejjade på en vid alla maskiner eller hela varvet man går med hunden varje dag. Tänk så mycket lättare det skulle bli!

Jag har iofs den bästa supporter man kan ha, Martin pushar, stöttar, uppmuntrar och hejjar på så mycket han bara kan. Men när han har gått till jobbet är det ganska tyst här hemma och ofta är det enda som hörs hundens snarkningar, inga hejjarop. Det är då man letar efter motivationen och inser att det bara är att dra på sej träningskläderna eller promenadskorna och gör det man ska. Fake it til you make it lixom.

Å nu när det är kallt, adventsgodiset samlas och julmaten är på g är det extra svårt för de flesta. Då blir det tvärtom för mej! Nu har jag tid, nu jäklar är det bara att köra på! Åsså åker jag upp till Curves och där finns det faktiskt folk som hejjar på en! Där står Sussie, Erika, Ninnu och Jenna i mitten av cirkeln och gapar på en. Korrigerar vissa detaljer och får en att köra lite till, lite mer än man tänkt från början. Återigen – uppmuntran som lyfter en fram.

Mitt förslag till er alla som någongång saknar motivation är att prata med någon ni litar på och be dem vara er supporter. Be dem dra ut er på promenader, komma med uppmuntrande tillrop på facebook, sms eller instagram. Å glöm inte att göra detsamma! Det tar inte så mycket tid att göra en tumme upp för någon status eller bild på instgram. Det kan däremot göra skillnad för just den personen. Det kanske är det som gör att man orkar ta sej ut på den där promenaden. Lite så är det för mej. Om jag skriver här på bloggen eller instagram att jag ska träna imorrn, så måste jag ju göra det – annars har jag ju ljugit för massor med människor! Å ljuga får man inte göra! Jag kanske motioverar någon att göra en förändring, då kan jag ju inte bara låta bli att göra det jag sagt.

25 år sen…

Min motivation kommer alltså inifrån och att jag kanske kan hjälpa någon att ta tag i sitt liv och de där bilderna ni ska få se om tre veckor från Gambia. Då, när jag ska ha bikini på mej… Vi är många som kämpar så nu hejjar vi på varandra och behövs det får vi väl ge varandra en rejäl spark i röven också! Nu behöver ni inte leta efter motivationen längre, den finns inom er! Fu***ing gör det bara!!!