Följer tre bloggar vars författare har cancer, läser om Åsa J som varit med i en trafikolycka, tänker på vänner som har det svårt. Själv är jag ”bara” trött, vad har jag att klaga på?
 
Blir irriterad på mej själv för att jag inte enbart kan känna tacksamhet för att mitt liv är bra. Mitt liv är egentligen helt fantastiskt och ändå ser jag inte det. Eller jo… jag ser det och ÄR tacksam, men borde nog vara det ännu mer.
 
Jag har haft några riktigt tuffa år med skilsmässa, sjuka barn, dålig ekonomi och en massa annat. Jag har klarat det. Jag är stolt! De åren är borta nu, men finns där som en känsla av otrygghet. Tänk om det blir dåligt igen, bäst att se om sitt hus… kan inte riktigt slappna av i tanken att allt faktiskt är bra. För det kan ju rasa.
 
Jag måste börja förstå att även jag är värd något bra. Att även jag är värd att MÅ bra och värd att vara omtyckt. Det är svårt. Men jag försöker!
 
Jag är trött och jag får faktiskt vara trött, även om jag är tacksam. Jag har jobbat, vädret är ganska tråkigt och då blir jag trött. Dessutom har jag en kronisk sjukdom som gör att jag är tröttare än friska människor – det är lixom bara att acceptera. I övrigt mår jag bra. Tre lediga dagar framför mej, det är jag tacksam för. Lite sol imorrn, så lovar jag att vara tacksam över det också. Tacksam för livet, för Baileys, barnen, Vännen och i bästa fall solen.
 
Jag ska göra mej en bra dag och en kanonhelg. Gör det ni också – det är ni värda! Ta hand om dej!