Så har det blivit en liten hög med utlästa böcker igen. Några riktigt härliga bladvändare och en som jag inte riktigt vet vad jag tycker om…

Ni kan hänga med i min läsning på instagram @marlenerinda och min FB-grupp för boknördar – HÄR.

Det är svårt med böcker som egentligen har en bra story, men som förstörs av någon detalj eller ett slarvigt språk. En sån bok finns i den här högen, men vi börjar överst:

Minas hus av Heidi Bjørnes

Jag konstaterar att norsk feelgood är precis lika bra som svensk! Detta är Heidi Bjørnes debutbok och den första som översatts till svenska. Heidi debuterade som 60-åring efter en herrans massa år inom olika serviceyrken. Nu har hon skrivit fler böcker i samma serie och jag ser verkligen fram emot att få ta del av karaktärernas fortsatta liv.

”Minas hus” handlar om det nästan hundra år gamla, vackra, vita huset som varit en trygg hamn för sina invånare. Konstnären Mina har levt hela sitt liv där, men efter makens död känner hon sig alltmer ensam så hon låter andra flytta in hos sej, en del för en kortare tid – andra för en längre. Det är Lilian som gått vilse på flykt undan en mörkt förflutet, Johan som är mammas pojke, Anna som letar efter kärleken, Ergobert som hittas sin fru naken med pianostämmaren och den hunsade hemmafrun Ellen. Hemma hos Mina finner de en fristad och modet att våga tro på att förändring är möjlig.

”Minas hus” är en varm roman om kärlek, vänskap och livet som det kan vara. Den är också humoristisk och man fnissar hjärtligt många gånger åt komiska situationer, allt kärleksfullt beskrivet. Det känns lite som en kvinnlig och norsk motsvarighet till Fredrik Backman. Rekommenderades varmt!

Alltid en Dotter av Amy Angel

En bok som känns i magen, där sorg blandas med frustration, ilska och lite psykologi. Hur ett brott kan se ut på olika sätt och behandlas på olika sätt beroende på var i samhällsstegen man befinner sej. Detta är historien om en mammas desperata kamp att förstås vad som hände hennes dotter. Ibland är svaren värre än frågorna. Ibland är det bäst att inte veta alls.

”Alltid en dotter” handlar om en bortglömd stad i det fattiga Ozarkbergen i Missouri, där lever Eve och hennes dotter Junie. Eve kommer från en trasig uppväxt och den enda som är viktigt i hennes liv är att ge Junie en någorlunda god barndom. När en polisbil stannar utanför restaurangen där Eve jobbar sjunker hjärtat ner i magen. Något måste ha hänt. Polisen berättar att de har hittat Junie och hennes lekkamrat döda, mördade. Eve börjar nysta i trådarna som leder tillbaka till hennes barndom och trailerparken hon växte upp i.

Läskigt, obehagligt och fruktansvärt spännande! Detta är så välskrivet att man lever sej in i handlingen totalt och bara vill skrika NEJ rakt ut flera gånger när Eve gör saker hon inte borde. Detta är verkligen en desperat mamma som inte väjer för sanningen hur obehaglig den än är.

Hör mig viska av Mons Kallentoft

Allt av Mons Kallentoft är bra! Han skriver alltid bladvändare som man sträckläser så man inte får något gjort förrän sista sidan är avklarad.

”Hör mig viska” är uppföljaren på ”Se mig falla”, som ska vara en fristående uppföljare – men jag tycker att man ska läsa dem i ordning för att fatta allt och få alla detaljer på rätt plats.

Tim Blanck är tillbaka i Palma, där hans sextonåriga dotter försvann en het augustinatt under en festresa. Han trodde att han äntligen fått visshet, att han fått reda på vad som hänt henne. Men spåren hade lett honom fel och allt börjar nu om igen. Nya ledtrådar för honom från Mallorca till fastlandet, in i en hänsynslös värld av handel med människoliv. Han dras allt djupare ner i sitt eget mörker, och han anar att han blivit en bricka i ett mycket större spel.

Som alltid välskrivet, läskigt, oväntade tvister och bara så bra! Läs!

Innan molnen kommer av Mari Jungstedt

Malagasviten är en ny spännande, kriminalserie av Mari Ljungstedt. Man kan väl gissa att Lisa Hagel och Hector Correa kommer att vara huvudpersonerna en tid framöver.

”Innan molnen kommer” handlar om en kontroversiell spansk åklagare, gift med en svenska, som hittas mördad i en ravin i bergsbyn Ronda, ovanför Marbella på den spanska solkusten.

Lärarinnan Lisa Hagel, som just har flyttat till Spanien från Stockholm, dras in i utredningen. Lisa dumpades plötsligt av sin man efter trettio års äktenskap och har köpt ett hus i en liten bergsby för att försöka börja om.
På en flamencokurs träffar hon polisen och änkemannen Hector Correa som även han har ett sårigt förflutet. Tillsammans börjar de nysta i det mystiska mordet på åklagaren. Snart inträffar ännu ett mord, och spåren leder dem ända tillbaka till general Franco och Spaniens blodiga historia.

Mari Ljungstedt är ju ingen nybörjare precis, hon vet hur man skruvar till en redan spännande historia så den blir ännu bättre. Det är välskrivet, charmigt och med fantastiska miljöbeskrivning. Gillar man Mari, så älskar man detta!

Hur man blir slängd överbord av Emmy Abrahamsson

Här är alltså boken som skulle kunna vara riktigt bra eftersom det finns en kul historia i botten, men pga trista fördomar och kanske dålig research blir jag bara irriterad ju längre jag läser den.

”Hur man blir slängd överbord” handlar om Jacqueline Coco Marilyn med efternamn Åberg, född Jönsson, ett sånt namn förpliktar till att utföra stordåd som att övertala sin motvilliga mamma om att det är en strålande idé att åka på kryssning och sedan sätta en illa dold masterplan i verket – hitta en gubbvän till mamma och själv få vila från livet som allt-i-allo i en stökig småbarnsfamilj. Lyx, medelhavet, glamour – vad skulle rimligen kunna gå fel?

Jag hade hört mycket gott om ”Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske” och ”Hur man gör succé på dårhus” och förväntade mej gapskratt. Men det föll platt. Miljöskildringarna i Grekland är fantastiska, man är verkligen med på plats. Likaså beskrivningen av föräldralivet och hur man kan känna sej totalt låst och frustrerad i sin livssituation. Så långt är allt bra.

MEN… platsen för handlingen är ett kryssningsfartyg i Medelhavet. Jag vet inte vilka Medelhavskryssningar som Emmy Abrahamsson varit på, men den liknar inget jag varit med om. Hon pratar om stinkande restauranger, hytter med vatten på golvet, dåliga guider och en massa annat negativt som till slut bara låter som bittert och avundsjukt.

Om tanken är att så här i coronatider avskräcka alla från att resa, och framförallt kryssa, så lyckas hon. Jag uppmanar författaren att åka på en Medelhavskryssning när allt detta är över och se hur det är på riktigt, som i boken är det inte! Jag känner att jag blir irriterad bara när jag skriver detta 🙂

Här har ni alltså fyra, tom fem, härliga böcker om man räknar med att ni måste läsa Kallentofts första bok i samma serie också. Fyra spännande deckarmys, en norsk feelgood och en ”tramsig” en som ni inte behöver ägna någon tid om ni inte undrar vad som gör mej så irriterad förstås.

Vilken börjar ni med?