Jag har mina dagar då jag tänker mycket och grubblar över saker som jag inte riktigt förstår. Idag är en sån dag… Jag funderar på mobbing, men inte bland barn utan bland vuxna. Hur ska vi nånsin få bukt med mobbingen bland barn om vi inte visar vägen som vuxna? För i mina ögon så är det nästan så att vuxenmobbingen är värre…

När jag var i 8-9-årsåldern var det 2-3 tjejer i klassen som blev rejält retade av egentligen bara en annan tjej, men den här tjejen fick uppbackning av ett gäng andra som förmodligen var med för att själva slippa bli utsatta. Jag var inte i någon av grupperna, utan nånstans i mitten och försökte så gott det gick att förhindra den grövsta mobbingen genom att ibland handgripligen gå emellan och själv ta emot slagen. Jag var inte mobbad och jag mobbade inte själv – jag var ingen folk direkt såg.

Det här fortsatte i mellan- och högstadiet, på gymnasiet hängde jag mest i musiksalen med andra musikintresserade och brydde mej inte så mycket om vad som hände utanför. Som 14-åring kom jag in i arbetslivet och blev nog ganska förvånad när jag såg att mobbingen fanns även där och när jag började på ett nytt jobb som 16-17-åring blev jag själv utsatt. Så illa att jag faktiskt blev tvungen att skaffa advokat. Den mobbingen som fanns där, bland vuxna människor, trodde jag faktiskt inte fanns. Men baktalande och skitsnack som tydligen folk trodde på, så pass att jag skulle bli omplacerad! Men det inte var mej det var fel på, utan ett par andra som sedan faktiskt ombads att lämna sina tjänster pga vad de gjort mot mej och några till.

När min äldste son blev utsatt för bla mobbing på sitt förra jobb, väntade jag därför inte med att agera. Han skulle inte behöva stå ut med samma behandling som jag. Men tyvärr hade det pågått för länge och gått så långt att han redan var förstörd och behövde sjukskrivas och byta jobb. Här handlade det om folk i 20-årsåldern som gjorde precis som mina plågoandar… baktalade och snackade skit så pass att cheferna trodde dem och även de gav sej på min son. Det kunde slutat riktigt illa. Min son mådde väldigt dåligt. Så dåligt att läkaren som sjukskrev honom var rädd att han kunde göra illa sej själv. Det var jag med.

Nu slutade det väl och det är jag förstås tacksam för. Men jag vill ändå ta upp ämnet till ytan och belysa vad som faktiskt händer på våra arbetsplatser. Där vuxna människor jobbar! Vuxna människor som mobbar och driver en del till sjukskrivning och ibland tom självmord. Hur ska vi stoppa mobbingen bland barn, när den är så grov bland vuxna? Om inte ens cheferna ser hur det egentligen är på arbetsplatsen och vem som faktiskt säger vad och om vem? Jag vet inte hur man stoppar det. Jag vet bara ATT det måste stoppas!

Jag ser det i kretsarna där jag rör mej också. Hur man med blickar och gester fryser ut vissa personer. Jag är utsatt för en del, men många är värre utsatta än jag. Jag försöker att inte bry mej, men undrar såklart varför. Vad har jag gjort? Varför duger jag inte som jag är? Å även om både Martin och andra försöker övertyga mej om att jag varken gjort något och duger som jag är så funderar jag ändå… nåt måste det ju vara? Klart det är fel på mej! Å jag var alltså inte mobbad som ung… hur ska då en person som mobbades som liten känna om denne även blir utstött som vuxen? Klart man sjunker till botten!

Jag har som sagt ingen lösning. Vad ska vi göra? Hur får vi slut på det här? Har du blivit eller blir du mobbad just nu?