Hur bemöter ni någon i sorg?

Hur bemöter ni någon i sorg?

En bekant funderade över hur vi bemöter varandra vid sorg och jag var bara tvungen att spinna vidare på ämnet eftersom jag tycker att det är så otroligt intressant. I Sverige är vi ganska rädda för att prata om död och sorg, tycker jag, ändå är det något vi aldrig kommer ifrån. Det är lixom en naturlig del av livet…

Jag har flera bekanta som inte ens klarar av att prata om döden. De erkänner det och ber mej att byta samtalsämne direkt! De kan inte förklara varför de är så rädda och tycker själva att det är ett bekymmer. De klarar inte ens av barnens frågor och då blir det ju ett bekymmer. Just de här personerna har heller inte haft några dödsfall nära sej, desto knepigare när det väl kommer kan jag tänka mej.

Mitt första minne av att döden kom nära var när en klasskompis i åttan dog i en moppeolycka. Hela skolan blev involverad och alla var på begravningen. Jag såg ju hur olika alla reagerade och följde intresserat de olika reaktionerna. Killarna tittade ner i marken och stod i mindre grupper. Tjejerna grät förtvivlat och kramade om varandra. Jag stod nånstans mittemellan.

Sen var jag väl hyfsat förskonad några år, men sen var det som om döden flyttade in. En sommar fick jag dödsbud tre måndagar i rad. Jag vågade knappt svara i telefonen till slut. Begravningarna var tunga, två av dem var unga människor – mammor… den ena med en nyfödd bebis. Något år senare tog jag avsked av min bästa kompis, något som faktiskt förändrade mitt liv. Efter detta hade vi 3-4 riktigt tunga dödsfall till, som jag gärna hade sluppit. Också unga människor, barn till mina vänner.

Jag är alltså inte helt ovan vid döden, sorg och begravningar. Jag har varit nerbruten av egen sorg och stått bredvid andra som varit helt förkrossade. Jag har säkert inte alltid sagt eller gjort rätt saker, men jag har iaf brytt mej. Jag har inte, som vissa andra, bytt trottoar eller smugit bakom en hylla på ICA. Jag brukar säga att jag tänker på dem och att de ska ta hand om sej så gott de kan. Är det nära vänner har jag helt sonika åkt hem till dem och kollat om jag kan göra något, fixat mat eller så. En vän på lite avstånd ber jag höra av sej om denne behöver, även om jag vet att det är svårt när man har sorg.

Hur har folk bemött mej då? När jag fick mitt missfall som 22-åring fick jag veta att det väl inte var något att grina över. På smällen kan man bli igen, jag var ju så ung. Inte rätt taktik, kan jag säga… jag hade lust att slå dem på käften. Det var otroligt nog ganska många som sa så. När min bästa kompis dog fick jag höra att det var ju bara en kompis, ingen nära… så ledsen kunde jag väl inte vara? Inte heller rätt taktik…

Vi är alla olika, men att visa att man bryr sej så att den sörjande iaf känner att man finns där tror jag är rätt väg. Jag finns här om du behöver. Jag tänker på dej. Jag fattar om ditt humör går upp och ner. Jag orkar ta ditt ältande och har en axel över för dej att gråta emot. Det kanske inte behövs mer än så?

Hur bemöter du människor i sorg? Hur har du blivit bemött?

 

4 tankar på “Hur bemöter ni någon i sorg?

  1. Döden skrämmer många. Och en del talar i termen ”om jag dör”. Det handlar inte om om, det handlar om när, för dör, gör vi alla. Någon gång.
    Mitt bemötande till en sörjande är en varm kram, det behövs inte så många ord. Eller att bara lyssna.
    Varm kram 💝

    1. Precis! OM jag dör… vadå OM? Det är det enda som är helt säkert, ATT vi kommer dö. Jag är inte rädd för döden, däremot är jag lite oroad för själva dödsögonblicket. Jag vill inte att det ska göra ont…

  2. Det är en naturlig sak, vi föds och vi dör, sedan föds vi på nytt igen! Min Pappa gick bort 2014, sedan gick min mellanbror bort 2016. Det var tungt! Han blev bara 53 år. Hans fru, min svägerska gick bort 2007, också hon ung 39 år. Sånt är tungt! Man får som ett sår i hjärtat varje gång det händer! Det blir tyngre och tyngre varje gång. Man skärmar sig omedvetet från det uppenbara, när man vet hur slutet kommer att bli, detta för att orka gå vidare! Sånt är livet! Då jag träffat anhöriga på vårdboenden jag jobbat/jobbar på, så beklagar jag Sorgen till dom anhöriga, jag har fått göra iordning den avlidna innan anhöriga kommit för att ta farväl! Även detta känns tungt då man tagit om hand dessa människor som bott i äldreboendet! Man har mycket värme och empati till anhöriga!

  3. Jag har jobbat på begravningsbyrå i 6 år och har givetvis mött människor i sorg och kan säga att jag nog inte träffat två människor som hanterar sorg likadant. Det gör också att man måste ha en fingertoppskänsla och samtidigt inte dras ned av sorgen. En viktig sak som jag snappat upp är anhörigas förtvivlan när den avlidne inte gett någon slags hint om hur dom vill ha allt runt sin begravning (om dom vill ha nån). Speciellt om det är flera viljor som ska samsas där alla tror sej veta bäst. Plötsligt kan en syskonskara som alltid varit vänner bli bittra fiender och det känns så onödigt när det går att undvika med enkla medel. Så mitt råd är att fylla i ett ”Vita arkiv” eller ”Livsarkivet”. Ni anar inte så enkelt allt blir för efterlevande och det blir ett lugn över planeringen…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *