Vi är alltså kontaktfamilj för en 6-åring. En glad, bubblig och aktiv liten kille. Idag lämnade vi tillbaka honom till hans föräldrar efter två dagar med blandade aktiviteter. Han är inte särskilt jobbig och absolut inte jobbigare än andra killar i den åldern. Möjligtvis lite livligare än mina egna var som 6-åringar, men de hade ju ett helt annat utgångsläge.

Här hemma är det lugn och ro som gäller. Man skriker inte och man springer inte runt. Som ensamstående sätter man sina egna regler och sen är det dom som gäller. På så sätt är det en stor fördel att vara ensam härskare av ett hem. Mina ungar har nästan aldrig sagt att de har tråkigt, de har sysselsatt sej själva på nåt sätt och då har de alltså inte varit på dagis på dagarna utan hemma ända fram till de började skolan.

Vår lilla Minior blir uttråkad ganska fort. Han orkar att sitta i max en timme när han tittar på en film, bakar eller pysslar, men det här utökades lite under denna helg. Han vill gärna vara sysselsatt varenda minut och undrar vad vi ska göra sen redan när vi påbörjat en sak. Igår kunde han faktiskt bara lägga sej på soffan med hunden och koppla av och då somnade han nästan  🙂

Idag var det mycket spring i benen, så vi gick ut med honom och hunden till närmaste lekpark där han fick springa och hoppa av sej lite. Vi la pussel med honom och han fick hjälpa till att laga mat, han var en hejjare på att skala potatis och morötter! Trots detta så hade han alltså tråkigt… när klockan var 15 frågade han när han skulle åka hem. Jag har en känsla av att det var för att han ville visa korgen vi fixat till hans familj, en korg med massor av godsaker och julklappar. Den såg han redan när han kom i fredags och har haft svårt att fokusera på något annat. Kanske var det därför?

Det här helgen har vi också haft lite matproblem. Han har inte velat äta och allt vi föreslagit har han sagt att han inte tycker om. Idag åt han iaf en ok frukost och när han lagat lunchen kunde han ju inte säga att det var äckligt, så den åt han ok av. Men jag såg hur maten växte i munnen på honom och ville inte pusha honom mer än nödvändigt. Han åt tillräckligt för att orka träffa Tomten det fick räcka så.

Jag är alltså 43 år och har vuxna barn. Jag är glad att jag är färdig med småbarn, för jag känner hur de här dagarna är alldeles lagom. 2-3 dagar är ungefär vad man orkar ju! Å då tänker jag på de som börjar med sitt första barn i min ålder och på alla dem som bara fortsätter och fortsätter… hur sjutton orkar man??? För mej handlar det inte om mina och andras barn, jag behandlar alla ungar lika och har samma regler för alla i mitt hem. Det här handlar inte om barnen utan om mej, jag har inte samma ork längre helt enkelt.

Men jag ser fram emot helgerna vi får besök och kan gott och väl tänka mej att ta med honom till Öland några veckor i sommar om vi får. Det blir lixom en annan sak, då får vi en vardag också. Å det kanske är det som är grejen? Nu vet vi att det bara är över helgen och pustar ut när vi blir ensamma igen. Ska vi ha honom mer än så så laddar man väl upp på ett annat sätt på nåt vis. Jag kan mer och mer förstå varför man vill att en av föräldrarna ska vara hemma på heltid när man tar de här uppdragen, för det kostar en hel del energi faktiskt. Man är lixom på tårna till 110%.

Förra helgen var en smekmånad då vi lärde känna varandra. Den här helgen var mer testande från lillpojkens sida, det gillar jag för det visar att han känner sej hemma och vågar testa oss lite. Det ska bli intressant att se hur det blir nästa gång… när nu det blir. Vi har inte schemalagt förrän om sex veckor, men familjen har bett om två dagar extra i mellandagarna för att ha kontinuitet. Det skulle bli beviljat blev vi lovade, så runt nyår får vi nog träffa honom igen. Då är tanken att vi ska gå på bio och se Sune. Då får vi veta vad han tyckte om sin julklapp… spännande!

Nu pustar vi ut i soffan, nöjda med helgen men lite småtrötta och tacksamma för att vi inte har egna småbarn utan bara är deltidsföräldrar till en himla gó, matvägrande 6-åring  🙂