Hur överlever man?

Hur överlever man?

Har precis sett ”Sofias Änglar” på kanal 5. Ett program som hjälper familjer med sina bostäder och lite annat när något särskilt drabbat dem mitt i livet. I många fall var det cancer av olika slag, antingen för någon av föräldrarna eller något av barnen. I ett fall hade mamman dött, men i något fall var det ett av barnen.

Det värsta som kan hända är att ett barn förlorar någon av sina föräldrar, det näst värsta är att förlora sitt barn. Anser jag iaf… Hur överlever man något sånt? Man har väl egentligen inget val? Särskilt om man har flera barn att leva och överleva för. Då måste man ju på något sätt leva vidare och ta sej igenom dagen.

Jag har stått bredvid det ofattbara flera gånger. För 12 år sedan dog min bästa väninna, hennes dotter var bara 6 år då. Att se den här lilla oförstående och så förtvivlade flickan var det värsta jag varit med om. Livet har inte varit lätt för henne, men idag är hon en fin ung dam men som självklart lever med en stor saknad efter sin mamma. För ca 19 månader sedan förlorade en väninna sin 19-årige son och bara någon dag senare förlorade en av sönernas tjejkompisar sin pappa. Så vi har sett olika sätt att hantera sorg och bearbeta känslorna.

I väninnans fall hade hon friheten att komma och gå lite som hon ville på jobbet. Vi runt omkring fick gärna vara som vanligt, men gärna prata om sonen. Jag tror inte att det var förrän efter begravningen som allt kom ikapp familjen och att de då först kunde ta in och förstå vidden av vad som hänt. Att han aldrig skulle komma hem igen och att de aldrig skulle få se eller prata med honom igen. Som tur var fanns det fler barn i familjen som gjorde att föräldrarna inte kunde gå samma väg som sonen.

I sonens kompis fall så har de haft stor hjälp av grannar, familj och vänner. Någon var hos dem varje dag en ganska lång tid efter dödsfallet. Barnen är nästan vuxna och fick i stor utsträckning ta hand om sin chockade mamma. Min son och vi andra som funnits runtom har kollat läget och låtit ungdomarna prata om de velat, kramats om de velat. Jag pratade med tjejen om det här när vi var i Linköping och hon sa att vi runtom uppträtt precis som hon önskat. Vi har funnits där om de har velat och behövt, i övrigt har vi varit som vanligt, skämtat och busat.

Jag tror att det viktigaste är att ge de drabbade familjerna tid och att visa dem att det är ok att prata om den som dött. Kanske våga fråga om de behöver hjälp med något och störa om sorgen gått så långt att man låst in sej och isolerat sej helt från omvärlden. Sorg och tårar är inte farligt och någon gång kommer vi alla att drabbas.

Som sagt jag har ”bara” stått bredvid och vet inte själv hur jag skulle fungera i samma situation. Men den största rädsla jag känner inför tanken är att jag inte vet vem eller vilka som skulle finnas där för oss eller mej. Vi har ju inget stort umgänge, så frågan är vem som skulle finnas där och plocka upp resterna av mej eller min familj? Jag kan nämligen inte komma på någon och det skrämmer mej. Hur skulle jag överleva en stor sorg på egen hand? Jag antar att det enda är att ta ett andetag i taget och överleva en minut i taget och så småningom har det gått en dag eller en månad. Något annat sätt finns nog inte… Jag hoppas att jag slipper ta reda på hur man gör…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.