Innan jul hamnade jag i samtal med 4-5 kvinnor i 30-årsåldern. Jag var den enda som var lite äldre och som hade barn. En av dem frågar ”Är verkligen barn meningen med livet?” Vad tror ni att jag svarade…

Min största önskan var att bli mamma. Det blev jag också, 23 år gammal fick jag mitt första barn och 17 månader senare kom nästa. Familjen var komplett. Men livet med barn blev definitivt inte som jag önskat och trott. De två små ögonstenarna var väldigt sjuka och var mycket på sjukhus och när Junior var 3 år gick jag och barnen pappa skilda vägar. Jag blev ensam med två barn som krävde väldigt mycket. Inte alls vad jag hade sett i min dröm.

Ingen av mina, nu vuxna barn, vill ha egna barn. Jag förstår dem. Självklart ångrar jag inte mina barn, men jag förstår alla som inte vill ha några. Det jag inte förstår är varför de här unga människorna inte har rätt att känna så eller blir accepterade för sina funderingar. När jag säger till någon att jag nog inte kommer att bli farmor, så får jag ALLTID höra ”De ändrar sej”. Inte att de kanske kommer att ändra sej, utan att de helt bombsäkert kommer att ändra sej. Varför säger man så? Jag tycker nog att mina söner är hyfsat intelligenta och har funderat igenom saken ganska noga. De vill inte ha barn, varför ska detta ifrågasättas?

Å precis så var det med de här kvinnorna som jag träffade. Jag svarade att jag inte tycker att barn är meningen med livet och fick ett jubel till svar. Ingen av dem vågade knappt säga högt att de inte var det minsta intresserade av barn och nu när de fyllt 30 var det ett jäkla tjat från omgivningen. En av dem funderade tom på att avsluta sin ganska långa relation för att sambon inte tog henne på allvar. Han vill ha barn och trots att hon varit tydlig med att hon inte vill så har han hela tiden antagit att hon kommer att ändra sej.

Varför antar man att den som inte vill ha barn är mindre intelligent än andra? Så måste det ju vara när man inte tar deras beslut på allvar. Att de inte kan tänka klart eller förstår vad beslutet innebär. Jag tycker faktiskt tvärtom. En person som valt bort barn medvetet har nog tänkt mycket mer än andra, eftersom det kräver en hel del mod att inte följa den traditionella mallen. Att som man säga att man inte vill ha barn är kanske pyttelite accepterat, att som kvinna säga detsamma är fullständigt oacceptabelt. Då får man höra att man inte förstår hur det är förrän man står där själv, att man inte är kvinnlig, att man självklart kommer att ändra sej när den biologiska klockan börjar ticka, att man kommer att ångra sej om man kör vidare på beslutet och att man är egoist. Man idiotförklaras alltså.

Inget av detta säger jag till vare sej mina söner eller kvinnorna jag pratade med. Istället säger jag att jag tycker att de är kloka som funderat på saken, klokare och mer mogna än många andra. Det är skitjobbigt att ha barn! De är väl medvetna om att de kanske kommer att ångra sej men att man inte kan skaffa barn i-fall-att… De här kvinnorna pratade om allt de istället kan göra och hur de istället vill leva sina liv, utan barn och kanske även utan partners.

Några av dem hade även upptäckt att de inte ens tyckte om att umgås med barn och ogärna träffade sina egna syskonbarn eller kompisar som ynglat av sej. De hade även kommit på lösningar om de faktiskt skulle ångra sej som att ta fosterbarn, träffa någon som redan har barn osv. Som någon sa ”det finns massor med barn som behöver vuxna, man behöver ju inte föda dem själv”. Noga genomtänkt alltså.

Det kommer fortfarande att vara vanligare att man vill ha barn än tvärtom. Men de som inte vill det måste bli tagna på allvar och inte bara viftas bort som unga och oförståndiga. Martin är en av dem som inte vill ha egna barn, det visste han tidigt och han är varken oförståndig eller omogen. Han har aldrig velat det och även gjort något åt det genom att sterilisera sej. Jag har väldigt svårt att se att han skulle ångra sej. Vissa vill helt enkelt inte!

Sen har vi ju många som inte borde… men det är en annan sak…