Igår hade jag äntligen tid att kolla David Helenius program där han hade Mia Skäringer som gäst. Hon drabbades av utbrändhet för en tid sedan och beskrev så himla bra
hur det är när både knopp och kropp lägger av. Se det om ni inte redan
gjort det!

Att vara utbränd är ett helvete! Vägen dit
är lång, vägen därifrån är minst lika lång. Det handlar inte om att man
inte vill vara aktiv eller att man är lat, man orkar helt enkelt inte!
Mia berättade bla att hon stått vi välkända platser och inte hittat hem,
det har hänt mej också. Hon berättade hur hon brukat hålla många bollar
i luften och nu knappt klarar en… så är det för mej också. Mia är
inte unik i sin situation, inte jag heller… tyvärr! Vi är många som
drabbats och som aldrig blir som vi en gång var. Ta oss på allvar!

Att
bli utbränd betyder att man gjort lite för mycket under en för lång
tid. Kroppen klarar stress men inte hur länge som helst. Får man inga
vilopauser så är den berömda väggen ett faktum. Det är ofta ”duktiga”
flickor som drabbas och vi är många som aldrig blir helt friska igen. I
mitt fall var det en skilsmässa, två sjuka barn och livet som
ensamstående morsa som blev för mycket. Jag försökt sköta mina barn som
hade flera sjukbesök varje vecka, arbete och ett hem. Mina olika
arbetsgivare var otroligt samarbetsvilliga och lät mej jobba lite hur
jag ville, med läkarna var det värre…och även om jag struntade i det
mesta hemma så var det ändå en del som var tvunget att fixa med två
väldigt allergiska barn. Jag gjorde bara det som var nödvändigt, men
eftersom kroppen gick på högvarv och aldrig riktigt fick vila så höll
det inte i längden.

Jag blev sjukskriven av en mycket
förstående läkare som sa att detta skulle ta lång tid. Jag blev erbjuden
sk ”lyckopiller” men tackade nej, däremot bad jag om samtalsterapi som
jag är mycket tacksam för. Sen började den långa vägen tillbaka, trodde
jag… men jag kom aldrig tillbaka. Inte helt. Det spelade ingen roll
hur mycket jag vilade, jag blev aldrig pigg. Bokstäver föll ihop så jag
varken kunde läsa eller skriva. Jag förstod inte vägbeskrivningar och
hade alltid en felkörningsmarginal på ca 45 minuter vart vi än skulle.
Jag gick ofta in i rum och när jag väl var där visste jag inte varför.
Jag tappade namn på folk jag kände väl. Jag såg att folk pratade med
mej, men hörde inte vad de sa. Jag blev helt enkelt lite dum i huvudet.

Jag
blev sjukskriven 1998 och skämdes oerhört mycket, så till dem som
frågade sa jag att det var problem med hjärtat. Det syns ju inte heller
och ifrågasätts inte heller. På den tiden var det fult att vara utbränd,
man skulle jobba och göra rätt för sej. Att jag på heltid tog hand om
två sjuka barn och bara försökte överleva tänkte man inte på… Detta är
alltså 18 år sedan och jag är inte frisk än, det blir jag aldrig.
Dessutom fick jag flera följdsjukdomar på vägen.

Idag
vet jag att både min sömnapné, fibro och förmodligen även hypotyreosen
är en direkt orsak av utbrändheten. Min kropp höll ut så länge den
orkade men kunde till slut inte stå emot för stressen och den uteblivna
sömnen. Direkt när min läkare sa till mej att jag SKULLE sova middag
mådde jag mycket bättre. Jag var inte lat!!! Alla sa ju att om man sover
på dagen så sover man sämre på natten, men så är det inte om man har en
sömnstörning. Då behöver man all sömn, oavsett när. Att jag fått fibro
som diagnos spelar egentligen ingen roll, det är bara en förklaring som
jag kan ge till andra när jag har en extra dålig dag, Jag har
fortfarande samma symptom och det finns ingen medicin, men förståelsen
är bättre med en diagnos förstås. Däremot förändrades mycket när jag
fick hypotyreosdiagnosen, jag fick medicin och mådde mycket bättre!

Men
allt hade alltså kanske kunnat undvikas om jag inte blivit utbränd. Det
är viktigt att tänka på om man är på väg dit… Å andra sidan vet man
inte det själv, man bara tuffar på och hinner inte känna hur man mår.
Men andra kanske ser? Har du någon din närhet som känns så där lite på
gränsen så blunda inte! Fråga hur personen mår och börjar denna gråta så
är det ett ganska tydligt tecken, även om personen ifråga svarar
aggressivt. Då behövs omedelbara åtgärder i form av akut vila – länge!
Den det gäller kommer förstås att sparka bakut och mena att en miljon
saker ska göras först, sen ska h*n vila. Men det funkar inte så, h*n
behöver hjälp direkt och en tydlig order från tex en chef eller
familjemedlem.

Annars kan man hamna där jag är. 18 år
senare har jag fortfarande tydliga sviter och kommer aldrig att fungera
som innan. Jag kan aldrig mer kalla mej stresstålig, ha ett heltidsjobb
eller hitta på grejer spontant hur som helst. Jag måste hela tiden
planera in pauser, ha möjlighet att avboka för att sova middag och ofta
blotta mej själv för att berätta varför jag beter mej som jag gör.

Du
vill inte hamna där Mia och jag  är! Lyssna på hennes berättelse som
ger en så bra beskrivning av hur det är att drabbas av detta. Det är
ingen klyscha. Å vi är inte lata. Vi är utbrända. Kaputt. Slut. Finto i
knopp och kropp. Och vägen tillbaka är väldigt, väldigt lång. Ta oss på
allvar. Respektera oss. Vi skulle vilja orka så mycket mer än vi gör,
detta är inget vi skyller på, vi orkar helt enkelt inte! Tyvärr!