Kärlek börjar med bråk fick man höra som liten, när killarna drog en i håret. Martin och jag har aldrig bråkat. Vi har varit tillsammans i snart 9 år och aldrig varit osams eller ens höjt rösten mot varandra. Det har lixom aldrig funnits anledning…

När jag berättar detta för folk så är det knappt man tror mej och vissa visar tydligt att det absolut inte tror mej. Tydligen så är det mer regel än undantag att det ska bråkas och tjafsas i en relation. Som jag fick höra för ett tag sedan: finns det inga bråk, så finns det heller ingen passion och då kan man lika gärna skilja sej! Det var ord och inga visor…

Jag hävdar bestämt att det kan finnas passion utan bråk. Jag har nog aldrig träffat någon så passionerad och romantisk som Martin och ni som känner honom håller nog med. Han ger mej ofta blommor och vi skickar mängder med sms så fort vi är ifrån varandra. Han är lugnet själv och har heller aldrig sett sina föräldrar bråka och de har varit tillsammans i typ 45 år. Även om jag kan vara hetsig och bli arg så blir jag det aldrig på honom och blir jag det på andra så lugnar han mej. Jag har blivit mycket lugnare och mer harmonisk sedan vi träffades och det är så skönt!

Visst skulle vi kunna bråka om städning, snarkning, tvätt, matlagning och en massa annat. Men varför? Blir det bättre då? Vi är precis lika dåliga på att städa… nä förresten, han är lite sämre… Snarkningen är som den är och jag tvättar hellre än lagar mat, han ser det tvärtom… Det finns säkert mängder med saker som man skulle kunna bråka om, men ingen av oss går runt och retar upp oss på saker till den gräns där vi blir förbannade. Jag tror att bägge av oss hellre lägger tid på roliga saker än att bråka. Å andra sidan pratar vi väldigt mycket om våra funderingar och hinner nog lösa det mesta innan de blir irritationsmoment. 

Med tanke på att vi de första 7 åren av vårt förhållande både levde och jobbade tillsammans och alltid var tillsammans dygnet runt – så är det kanske lite anmärkningsvärt. Men på så sätt lärde vi oss också mycket om varandra och såg var våra gränser gick och kunde gå in och stoppa innan gränsen var nådd. Vi vet exakt hur den andra fungerar och nu när vi faktisk är ifrån varandra ganska mycket kan jag sakna det där täta samarbetet.

Att vi överhuvudtaget träffades är nästan ett mirakel. Och oddsen att vi skulle falla för varandra var inte särskilt stora… Vi är totalt olika och rörde oss på helt olika platser, förutom jobbet då… men även om vi är olika så har vi samma värderingar OCH passion! Vi har så otroligt roligt tillsammans och bekräftar varandra hela tiden. Martin är min pusselbit och en pusselbit passar man ihop med utan att behöva bråka eller ändra på sej. Man passar lixom bara ihop, helt naturligt – allt faller på plats.

Så är det! Vi bråkar inte men vi har passion och allt har till slut fallit på rätt plats i mitt liv. Det finns förstås inga garantier, men jag tror och hoppas att det ska vara vi två för resten av livet. Det tog en jäkla tid, men till slut hittade jag min pusselbit och nu släpper jag honom inte i första taget! Det finns faktiskt kärlek utan bråk! Här är vi 🙂