Det här med vikt är knepigt. När jag bodde ensam med barnen var det inga större problem varken att gå ner i vikt eller att hålla den. Det var JAG som handlade och bestämde vad som fanns hemma. Vi hade varken kakor, godis eller läsk i veckorna och ganska sällan på helgerna. Det var lixom inget vi saknade utan klarade oss bra utan.

När Martin flyttade in tappade jag kontrollen över inköpen och han hade andra matvanor är oss. I och med att han fick fler och fler företagsjobb så hade vi/har vi alltid ganska mycket godis hemma konstant. Blir vi sugna, vilket händer ganska ofta, är det bara att öppna ett av köksskåpen så finns där både kex och godis att välja på. Skulle skåpet vara tomt (det är det aldrig) så finns en stor kasse med godis som ska till de olika företagen.

Även om vi räknar med godiset när vi skriver upp vad vi äter och våra Points räcker, så är det inte hållbart. Men den där föresatsen att inte ha något hemma faller gång på gång… Men nu känns det ändå som om jag har fått nog. Jag är trött på att känna mej ”fluffig” och att aldrig vara nöjd över hur kläderna sitter på min kropp. Jag vill börja springa igen och känna att jag orkar en massa.

Jag mår väldigt mycket bättre idag än för ett år sedan. Jag behöver nästan aldrig sova middag längre, så sömnapnén kanske är bättre. Efter operationen har jag nästan inga humörsvängningar alls och ingen pms. Jag har fortfarande en del små grejer som ska fixas, ytterligare en liten operation som jag inte vet när den kan göras och en stor operation när jag blivit godkänd för bröstreducering. Men allt hänger på att jag går ner 3 kilo, SEN kan jag få remiss. Å när detta väl är gjort då pluggar kanske Martin och jag har hela dagarna för mej själv och kan göra vad jag vill. DÅ ska jag börja springa! Med E-kupor skumpande funkar det helt enkelt inte.

Veckan som följer innebär stress, firanden och helt fel mat. Men sen! From 11 juni, då ska jag ta tag i mej själv igen. Allt för att jag ska må bäst! Om jag inte tar hand om mej kan jag faktiskt bli sjuk och då orkar jag inte ta hand om någon annan. Alltså är jag den viktigaste personen i mitt liv. För vem ska ta hand om mina barn om inte jag gör det…   

3 kilo kanske inte låter så mycket, men för mej är det massor! Kilona sitter som berget och jag måste verkligen sköta mej perfekt för att gå ner minsta lilla hekto. Å det är så svårt att sköta sej perfekt när man inte bestämmer helt och hållet själv. Kanske borde flytta ner till Öland alldeles ensam över sommaren? Men det ska ju inte behövas!

Att det ska vara så svårt.