Längtan efter barnbarn

Längtan efter barnbarn

Jag är 47 år. Några av mina gamla klasskompisar har ganska nyligen fått barn, några andra har fått barnbarn. Snacka om att man är på olika plats i livet!

Man orkar ju det man måste, men jag måste säga att det skulle känna väldigt jobbigt att få barn nu. 47 kanske inte är någon ålder, men att starta om med vaknätter, blöjbyten och trotsåldrar känns inte särskilt lockande. Det känner iaf jag mej för gammal för. Barn på heltid… nej tack!

Barnbarn då? Att bara ta hand om när man vill… njae… känns inte heller som ett måste just nu faktiskt. Jag är ingen mamma som kommer att tjata på mina barn om barnbarn, det kommer om det kommer och får väldigt gärna vänta ett tag OM det övht blir något. Jag skulle inte sörja att inte få bli farmor. Där är jag nog lite ovanlig.

När vi hade lillpojken familjehemsplacerad hos oss räckte det bra med varannan helg. Det var faktiskt precis vad vi orkade med och vi var slut flera dagar efter han åkt hem. Nu var det iofs en lite speciell situation, men jag kände ändå att orken inte längre är som när man var 23…  och därför valde vi att tacka nej till en ny placering. Det är ju skitjobbigt att ha barn!

Jag har svårt att förstå dem som skaffar barn i vår ålder, särskilt om man redan har ett gäng. Barnbarn väljer man ju inte, men man väljer ju när och om man vill ta hand om dem. Sina egna barn måste man ju faktiskt ta hand om, det är inget val man gör! Man väljer om man ska skaffa dem, men det är faktiskt enda valet man gör. Sen är man förälder vare sej man vill eller ej resten av livet! Många säger 18 år, men det stämmer inte. Man är förälder även sedan barnen flyttat och skaffat ett eget liv, så är det bara.

Jag kan se till min egen situation. Senior är 23,5 och lika gammal som jag var när jag fick honom, Junior är 22. Medan Junior i stort sett är helt självständig och självgående, behöver Senior fortfarande en del stöttning och praktiskt hjälp. Jag gör det jag kan förstås. Jag själv rådfrågar ibland mina föräldrar om både det ena och det andra, även om jag numer kanske inte behöver så mycket praktisk hjälp (mer än med hundvakt).

Jag önskade två barn, tätt, gärna samma kön – och så blev det. Jag önskade inte att bli ensam med dem, men så blev det ändå. Det var några riktigt kämpiga år som ensamstående morsa till två små barn som tillsammans hade tio diagnoser. Kanske är det därför jag inte längtar efter att börja om? Jag har ingen aning, jag vet bara att jag inte är ett dugg avundsjuk vare sej på dem som får egna barn eller barnbarn. Jag har det väldigt bra som jag har det just nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *