Lika olika
Jag har 12 kusiner, tror jag… Men jag har bara kontakt med 5-6 stycken och träffar bara 3-4 stycken av dem regelbundet. Det är lite sorgligt faktiskt att man inte har mer kontakt med alla, men vi är ganska dåliga på sånt i vår släkt. Hade inte facebook funnits hade jag bara haft kontakt med en enda.
Idag har vi tillbringat hela dagen på TUR-mässan och frossat i resor. Vi vill åka precis överallt! Det är första stora resemässan på många år i Stockholm, självklart måste vi kolla in den! Som grädde på moset skulle min kusin Anna dessutom hålla ett föredrag i slutet av dagen. Hur kul som helst, då vi inte setts på cirka 20 år. Rätt pinsamt, då vi bor i samma stad…
Anna och jag är inte ett dugg lika till utseendet. Hon är lång, smal och ljus och jag är liten, tjock och mörk. Men på insidan finns många likheter, vi älskar att skriva och resa bägge två, och har dessutom gjort något konkret av våra intressen. Jag har ju min blogg och mitt nätmagasin Du i Fokus, där jag försöker att inspirera andra att ta tag i sina liv och se vilka guldkanter som finns. Anna driver resebloggen Turisterna och åker land och rike runt med sin familj, skriver och inspirerar andra att våga ta med familjen runt världen.
Idag fick vi alltså möjlighet att ses och ta igen lite tid tillsammans. Jag fick även träffa hennes man och ena dotter. Nu hoppas jag att vi kommer att träffas snart igen och att vi kanske kan göra något gemensamt när det gäller våra bloggar. I sitt föredrag tipsade hon om att gästblogga, det kanske vore något.
Jag lockas lite av tanken att sätta ihop en kusinträff. Frågan är ju bara hur man gör? Ska man stanna vid att bara ha en träff för mammas sida och de som bor på Öland, eller ska man ha sej själv i fokus och bjuda alla sina kusiner från båda håll – trots att hälften då inte kommer att vara släkt med varandra? Så gör man väl inte? Jag antar att man vanligtvis tar en träff för ena släktsidan och sedan den andra. Å andra sidan kan ju vi göra det enkelt för oss och bjuda in alla till vår bröllopsfest 🙂
Hur som helst så var det kul att ses och jag känner att jag blir bättre och bättre på att ta hand om de relationer som jag faktiskt vill ha i mitt liv. Jag saknar fortfarande några personer, men fler och fler bitar faller på plats. Det känns lite som att det blir viktigare med åren att samla familjen runt sej. Hur tänker ni kring släkt och att hålla kontakten, tycker ni också att det är svårt?