Min söta Farmor sommaren 2012

Ni som följt min blogg kanske kommer ihåg att vi lyckades flytta min Farmor från Södertälje hit till Botkyrka förra året. Största problemet var att få kommunerna att komma överens, men när de väl gjorde det så gick det snabbt. Då fick hon en jättefin lägenhet i närheten av oss med hjälp av hemtjänst fyra gånger per dag. En stor hjälp, men det räckte ju inte…

Min Farmor är 92 år gammal, pigg och jäkligt envis. Problemet är att hon är ganska dement… och envis… Eftersom ingen har koll på henne mer än på morgonen, till lunch, på eftermiddagsfika och till kvällen så kan hon göra lite hur hon vill. Och det gör hon. Hon äter inte, sover borta hela dagarna och känner sej väldigt ensam. Mina föräldrar har tagit hem henne så mycket de kunnat och gjort henne sällskap vid lunch eftersom hon inte äter när hon är ensam. Det där med att langa in en matlåda och sen gå, funkar inte för henne. Hon vill ha sällskap vid maten. Jag överdriver inte om jag säger att hon gått ner säkert 30 kg.

Problemet har hittills varit att hon är för ”frisk”, hur man nu kan vara det? Hon har helt enkelt varit för frisk för att få ett boende med ”dygnetrunthjälp”.  Men för en tid sedan gjorde man en röntgen på hennes hjärna och såg att demensen gått väldigt långt och då gick det plötsligt fort. Helt plötsligt var hon inte så ”frisk” och stället hon var på nu passade inte längre. Och få gick det fort! Efter bara några veckor fick hon erbjudande om plats på ett äldreboende som ligger nära oss alla och som vi vet ska vara bra. Vi hade Viktväktarna i samma hus förut och känner en del av personalen.

Så idag ska vi kanske börja flytta över en del grejer, from fredag ska hon bo där. Vi är väl medvetna om att detta blir hennes sista flytt. Detta blir hennes sista hem. Jag hade på nåt sätt hoppats att hon skulle slippa den här sista flytten, att hon skulle fått somna in för gott innan. Det måste vara jättejobbigt för henne att byta miljö ännu en gång. Tänk att vara en ängslig liten människa, 92 år gammal och vara tvungen att lära sej att hitta bland sina grejer igen. Att varje morgon undra var man är… att inte känna igen personalen… Tack och lov så har hon ju ändå sina egna grejer runt sej och vi finns nära, det är ju alltid nån tröst. Och nu kommer hon att vara på ett stället där hon inte bara kan försvinna. Nån kommer att sakna henne. För inte så länge sedan gick hon vilse, men ingen på det nuvarande boendet saknade henne… Så ska det inte kunna bli nu hoppas vi.

Jag undrar så hur jag blir när jag är i Farmors ålder… om jag blir så gammal alltså…