Mannen betalar!

Mannen betalar!

Läste en blogg där man förfasade sej över de där hemmafruarna i Hollywood. Men vart efter jag läste insåg jag att det inte handlade om just de hemmafruarna utan om alla som väljer att vara hemma och bli försörjda av sina män (inte ett ord om kvinnor som försörjer sina män). Skribenten kunde inte förstå hur man kan leva på sin man eller hur länge man egentligen kan sysselsätta sej med sina intressen. Jag förstår inte problemet.

Här hemma har vi pratat om just detta och kommit överens om att den dagen vi lägger ner vårt företag, då ska jag få vara hemma på heltid och bara ägna mej åt det JAG vill. Det är då jag ska ta en resa på egen hand, skriva, kanske ta fler politiska uppdrag, gå en fotokurs och eventuellt ta hand om trasiga barn. Å det viktigaste av allt: bara vara, koppla av… Jag kommer definitivt inte att ha några problem att få tiden att gå. Varken jag eller Martin ser det heller som något problem att han kommer att försörja mej. Han vill jobba (utanför hemmet) – det vill inte jag! Hoppsan… så får man ju inte tycka, iaf inte högt…

För oss handlar det inte om jämställdhet eller att jag skulle hamna i nån kvinnofälla. Här handlar det helt och hållet om våra drömmar, vad vi vill få ut av livet och att må så bra som möjligt. Som ni vet så är vi inte ett dugg materialistiska och klarar oss på ganska lite pengar. Om Martin jobbar heltid klarar vi oss bra utan att jag jobbar. Å jag kommer ju ändå att dra in några kronor i de projekt jag har framför mej. Klart att pensionen blir lidande, men vad sjutton – jag har ju jobbat sen jag var 14! Som det ser ut nu så kommer det att komma in tillräckligt för att klara räkningarna och mer behövs ju inte.

Vad jag inte förstår är hur man kan döma en person som är hemmafru? Eller kanske är frågan VARFÖR man dömer dem? Om bägge parter har kommit överens om att den ena ska vara hemma så är det väl inget problem? Hon/han vill vara hemma, hon/han är ok med det… vad är problemet?! Är man kanske avundsjuk? Vill man ha det likadant men är rädd för vad folk ska tycka? Det kan jag förstå eftersom många ifrågasätter våra funderingar om att göra mej till hemmafru. Men varför ska man hela tiden tänka på vad andra tycker och tänker. Varför inte göra det man vill så länge det inte skadar någon annan? För vem tar egentligen skada av att jag vill vara hemma på heltid? INGEN!

En dag ska det bli verklighet! Så är det bara! Sen får andra tycka att det här är hur konstigt som helst  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.