Tre av mina fem pärlor!

Alla med utflyttade barn vet hur svårt det är att samla hela bunten, särskilt om de är många. I mitt fall handlar det om fem ungar och två vuxna, det är inte alls lätt. Fem undrar ni? Ja, först har jag ju mina två som jag klämt fram själv och sen har jag även tre till låns som jag delar med fd särbon i Skåne.

Mina två bor i närheten, de är ganska lätta att få hit även om Seniors arbetsgivare gör sitt bästa för att krångla till allt. Sen har jag Lilla M som bor i Uppsala, Stora M som bor i stan och T som är tillbaka i Skåne. Inte alldeles enkelt va?

Men det finns ett magiskt ord; TACO! Om man säger det lite lagom högt så brukar det ge resultat. Den här gången ett riktigt lyckat sådant faktiskt. Fyra av fem lyckades ta sej hit samtidigt, inte illa alls. Det var just T som inte lyckades ta sej hit, men det är nog ursäktat. För den här gången…

Så i onsdags kunde vi alltså sätta oss till bords alla sex och Baileys var överlycklig. Han gick runt från hand till hand och sög ur det bästa kliet från var och en. Vi åt, pratade, uppdaterade och skrattade. Åsså passade förstås Junior på att retas. Mest med Lilla M som han älskar att slänga käft med, då får han verkligen vara lillebror på riktigt.

Egentligen har jag en unge till, och det är ju Mandisen, juniors flickvän. Hon har varit med så länge i familjen nu att jag ser henne som min också. Men hon var i Turkiet och roades sej utan oss, så henne var det ändå inget synd om även om vi är ett mycket roligare sällskap  🙂

Men visst är det härligt ändå när man kan samlas, även om det bara är för någon timme. De där vuxna barnen ger en något helt annat än de små. De små måste ju lixom vara där… medan de stora kommer frivilligt och då har man väl gjort nåt rätt eftersom de faktiskt kommer? Det kan ju inte bara vara maten som drar väl…?

Varje ålder har sin charm säger man. Men jag tycker fortfarande att stora barn är mycket roligare än små. Visst är de där små små söta och man känner sej behövd, men de stora som kan diskutera, prata drömmar och faktiskt argumentera ger iaf mej mycket mer. Även om de är jobbigare också… Jag är iaf väldigt nöjd med mina, att de kommer hit frivilligt och att de har egna liv som de trivs med.

Jag är lyckligt lottad helt enkelt! Jag har en fin familj och där får det plats väldigt många  🙂