Mamma, jag är på akuten…

Mamma, jag är på akuten…

Vi är inte så kinkiga här hemma, utan tar det mesta med en klackspark tills det visar sej att det är skarpt läge. Så var det även i onsdags när Senior ringer mej och säger att han har ont i magen och mår illa… jaja, ont i magen är han ju van vid han har ju trots allt ett fel i magen och pga detta är han ofta illamående och kräks ibland. Jag frågar var det gör ont, om han kan ta upp benen mot magen och om han har feber. Inget tyder på något särskilt allvarligt iom de svar jag får. Ingen feber – ingen inflammation lixom…

Ett par timmar senare när jag är på jobbet ringer han igen ”Mamma, jag är på akuten med blindtarmsinflammation”. Ops… Å där sitter jag på jobbet och kan inte gå ifrån! Visst kan jag väl gå, men då sätter jag Martin rejält i skiten. Visst väljer man alltid sina barn före jobbet… men jag vet att Senior har sällskap på akuten av sin bästa kompis och att hans pappa är på väg. Jag väljer därför att jobba klart och åka dit direkt efter jobbet.

Precis när jag ska åka ringer hans pappa och säger att han åker ner till operation så jag kan åka hem och vänta istället. Ok… snopet! Att inte vara hos sin unge när han ska sövas känns inget vidare, men det är inte första gången och jag vet att han är i goda händer (har vänner som jobbar på narkosen). Så vi kommer överens om att jag ska komma dit tidigt dagen efter.

Strax innan 9 smyger jag in på hans rum, besökstiden är inte förrän 13 – men jag är ju mamma och vem stoppar en sån? Sonen var medtagen och hade ont, och hur gammal man än är så blir man liten när man är sjuk. Medan jag sitter där får han mer smärtstillande och somnar gott ända tills lunchen kommer. Jag hittade tack o lov en del att läsa och kunde på så sätt sysselsätta mej tills han vaknade och när lunchen kom åkte jag hem och kollapsade.

Idag fick han komma hem och under STORA protester följde han med oss hem för att vara hos oss under helgen. Han ville det absolut inte, men jag vill ha koll både på honom och såret och hans hyresvärd behöver lugn och ro.

Förälder är man hela livet vare sej man vill eller ej… å när barnen blir sjuka spelar det ingen roll om de är 1,11 eller 21… man gör vad man kan för att få dem att må så bra som möjligt och skulle gärna byta plats med dem om man kunde. Men det kan man inte så istället pysslar man om dem så gott man kan…

Men inte är det lätt att få hem en vuxen utflyttad son igen, det ska gudarna veta. Åsikterna går väldigt mycket isär titt som tätt och det mesta man gör är fel… Jag har på bara några timmar känt mej som världens sämsta mamma… i bästa fall överlever vi helgen utan att gå varandra helt och hållet på nerverna. I bästa fall alltså  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.