Här om dagen var det en artikel i Expressen och medicin mot adhd. det stod bla att medicineringen av barn och vuxna med adhd hade ökat och att man inte riktigt visste hur medicinen skulle påverka de här människorna i framtiden. Man kunde lämna kommentarer och jag gav mej in i debatten. Fram tills att jag skrev var det enbart negativa inlägg: alla tycker det är sååå hemskt att ge sån här medicin till barn. Några ”besser-wissrar” menade på att allt blir helt bra med omega3, bättre föräldrar, annan livsstil mm. Medicin skulle man absolut inte ge!
 
Som vanligt så är det ju mest folk som inte har en aaaaning om hur det är att ha eller leva med någon som har adhd, som skriver på ett sånt forum. Precis som med barnfrågor, de som inte har några barn vet mest!
 
Så jag skrev ett inlägg där jag förklarade hur min son helt plötsligt fungerade ”normalt” när han fick prova medicinen. Han sa ”Mamma, jag kan tänka en tanke i taget”. För första gången kunde han sortera sina tankar och tänka en tanke fullt ut, innan han tog tag i nästa. Det hade han aldrig gjort förr, innan hade alla tankar snurrat runt samtidigt och han hade haft svårt att varva ner. Medicinen har gjort att han fungerar bättre i vardagen med skola och numera även jobb. Hans puls eller hjärtverksamhet har inte förändrats, det kollar vi en gång i halvåret.
 
Det folk reagera emot är att det är ett narkotikapreparat. Men det är inte knark! I medicinen finns ett amfetaminliknande preparat som är 1/200 (?) del av hur mycket en narkoman sätter i sej. Det är inget som gör min son till narkoman och gör honom heller inte beroende. Vi har hoppat över en dag då och då och det är inte så att han får abstinens eller nåt, han blir bara lite sämre på att tänka och att få saker ur händerna. Man märker direkt när han glömt medicinen, för då har han svårt att sitta still och pratar hela tiden  🙂
 
Det är tänkt att han ska ha medicinen tills han slutar skolan. Då är han ur både pubertet och tonårsproblem. Han har då i bästa fall lärt in ett ”normalt” beteende och är precis som alla andra och kan fortsätta på den vägen. Jag är väldigt tacksam att vi fick prova, trots att jag var tveksam innan. En förälder gör vad som helst för sitt barn och för sitt barns hälsa. Jag skulle självklart inte ge honom ett preparat som jag trodde skulle förstöra hans liv.  Han har fått chansen att lära in en beteende som folk accepterar och som han kan leva med efter medicineringen avslutas. Jag ger honom hellre ett uns av ett narkotikapreparat nu än ser honom gå under av eventuellt egen missbruk i vuxen ålder.