Vi har precis sett Morgans Mission och direkt kastas jag tillbaka… inte till skolan… inte till jobbet… utan till föreningslivet. Politiken. En värld som inte så jättemånga känner till.

Jag blev inkastad i politiken 1995. Redan innan barnen föddes hade vi kommit överens om att jag skulle vara hemma med barnen under deras förskoleår. Eftersom vi var några föräldrapar som brann för detta så föll det sej så att jag och en annan mamma startade en aktionsgrupp och helt plötsligt var vi politiks aktiva utan att vi riktigt visste hur det gick till. Vi drev aktionsgruppen utan några större problem fram till valet 1998, sen blev jag medlem i ett politiskt parti. Då började problemen.

Det var nämligen Partiledaren och hans närmaste man (en kvinna) som slussade in mej i partiet och var som mina mentorer. De drog med mej lite överallt och jag blev snabbt bekant med de allra flesta, något som min egen lokalförening inte alls tyckte om. På första mötet med lokalföreningen fick jag direkt veta ”att man skulle förtjäna sin plats och inte glida in på någon räkmacka”. Problemet var bara att det inte spelade någon roll hur mycket jag än gjorde, jag fick aldrig någon plats eller några uppdrag ändå. Man ”glömde” att kalla mej till möten, ”såg inte” när jag begärde ordet, småpratade när jag väl hade ordet och körde med så många härskartekniker att det inte ens går att räkna upp dem.

Till slut nådde falska rykten mina öron och jag blev topp tunnor rosenrasande. Jag kallade till möte och fick då höra att det var jag som var problemet. De som stod på min sida blev fråntagna uppdrag och uppmanades tom att välja ”rätt” sida eller avsluta sitt medlemskap. Höll man inte med ordförande och gjorde som han sa fick man samma behandling som den som jag utsattes för. Det var ren mobbing och utfrysning. Och när det vid valet 2010 uppdagades ett valfusk som ingen tog tag i så valde jag till slut att lämna politiken. Någon jag borde gjort tidigare… men jag trodde ju på rättvisan och att folk skulle fatta vem som var boven i allt detta.

Under ca 15 år var jag mobbad och utstött, men stod ut tack vare de som faktiskt stod på min sida. 3 personer som jag fortfarande har kontakt med och tycker väldigt mycket om. Personer som räddade mej från att förlora förståndet och tappa tron på mej själv. Jag visste hela tiden att det inte var mej det var fel på och att jag aldrig gjort något fel. Mitt enda ”fel” var att jag inte blev medlem på ”rätt” sätt, utan kände partiledaren innan jag blev bekant med ordföranden i lokalföreningen. Detta kunde han inte aceptera och det blev mitt fall. Jag fick aldrig ens chansen att visa vad jag gick för, han tänkte nämligen aldrig ge mej den. Pga avundsjuka antar jag…

Så lite kan alltså starta flera år av blickar, kommentarer, skitsnack och en massa annat. När jag ser Morgans program kommer känslan tillbaka. Jag kände mej aldrig värdelös, däremot kände jag uppgivenhet och frustration. En frustration som var så stor att jag vissa stunder höll på att förgås. Jag hatade honom och det är ett stort ord för att komma från mej. När jag senare lämnade alltsammans kände jag en stor lättnad, men jag kände också att den djävulen vann! Jag undrade om han var nöjd över att han till slut lyckats bli av med mej men samtidigt funderade jag över vem han skulle ge sej på nu. Mobbare slutar ju inte att mobba, de byter bara offer… och den här personen var så rädd för konkurrens att han skulle göra precis vad som helst för att inte förlora sin plats/makt.

Tack och lov kunde jag gå vidare utan allt för mycket grubblande. Jag blev aldrig knäckt, vilket han säkert hoppades. Å när jag träffade honom 3-4 år senare var jag smal, fräsch, vältränad och lycklig  – samtidigt som han såg riktigt grå, sjuk och sönderstressad ut. Ja, då kände jag bara förakt för honom. Det var jag som var vinnaren, som slapp träffa honom på vartenda möte. Han kunde sitta där och vända sina papper och tro att han hade makten. Han var bara, och är, en patetisk, maktgalen och sorglig skitgubbe som aldrig ens kommer att komma i närheten av den lycka som jag har.

Jag avskyr honom inte ens längre, jag tycker ingenting… han är ingen! Men det är klart att tankarna dyker upp när Morgans program börjar gräva… mobbing är ett jävla skit. Å det är inte konstigt att våra barn mobbar när många vuxna visar dem precis hur man ska göra. Vuxna mobbar vuxna. Vuxna mobbar barn. Barn mobbar barn. Vi vuxna som ska föregå med gott exempel… Morgans program är så otroligt viktigt. Precis som hans förra programserie var. Enda sättet att få slut på mobbingen är att vi börjar bry oss om varandra på riktigt och stå upp för den vi ser blir utsatt.

Det där att behandla andra som man själv vill bli behandlad… enkelt men tydligen väldigt svårt.