Jag tycker om musik och att sjunga, men jag tycker ännu mer om tystnaden. Det värsta jag vet är höga ljud och särskilt när man skriker mellan rummen. Det fick barnen lära sej snabbt!

Här hemma har det nästan alltid varit tyst och en behaglig ljudnivå att vistas i. När någon gapade från övervåningen för att få kontakt med mej på undervåningen svarade jag helt enkelt inte. Ville man prata med mej fick man komma ner. Enkelt i min värld och ungarna snappade snabbt upp vad som gällde.

Ska man vara hemma på heltid med barn, så kan man helt enkelt inte ha en hög ljudnivå konstant – då blir man knäpp!Iaf jag…  Enda gången vi hade musik på var när vi bakade pepparkakor i advent. Då dånade julmusiken från vardagsrummet medan ungarna bakade och jag ställde upp julgrejerna. Jag älskar julmusik!!!

Nu är ju killarna stora och Martin har flyttat in. Junior har ofta på musik i sitt rum, med STORA högtalare. Men det är väldigt sällan som jag får säga till honom att sänka ljudet, han vet vad som gäller. Martin älskar musik, men har på sej en hörlur och lyssnar nästan hela tiden medan jag slipper. Senior är periodare… han kör på Queen lite då och då och det lyssnar jag gärna på  🙂

Jag har en teori om varför jag vill ha det tyst. När jag bodde hemma hade min pappa på flera radioapparater samtidigt, tv´n OCH nån polisradio som stod och brusade. Det var aldrig helt tyst. När jag var ensam gick jag runt i huset och slog av alla ljudkällor. När jag flyttade hemifrån tog jag iofs med mej min stereo, men jag tror knappt att jag använde den. Efter ett tag gav jag bort den.

Enda gången jag nu lyssnar på något är när jag kör bil. Då är det Lugna Favoriter som gäller för hela slanten, tills Martin eller Junior ska köra då blir det Rockklassiker. Hemma lyssnar jag gärna på tystnaden… tänder ljus och lullar runt i lugnet.

Tror jag är ganska ensam om att inte ha musik på dygnet runt, det verkar så i alla fall… hur är det hos er?