Igår hade vi förmånen att se Den enda vägen på galapremiären, tillsammans med filmens skådespelare och hela filmteamet. En mångfasetterad film som gav mej många olika känslor…

Hur gör man när det enda alternativet man har, och den enda vägen man kan ta, är helt fel? När man inte ens väljer mellan pest och kolera, utan fängelse eller död. Å hur långt kan man gå för en annan människa? Är det värt att hjälpa någon, i detta fall en bror, även om det kan sänka en själv?

Den enda vägen handlar om två välartade bröder i Rosengård i Malmö. De blir beskjutna och den ena broderns blir väldigt illa skadad och hans enda chans att kunna gå igen är en dyr operation i Danmark. På tre veckor ska man försöka skaka ihop 70 000 kr… Polisen tar för givet att bröderna är kriminella eftersom de har utländsk bakgrund och bor i Rosengård, men i själva verket är de nog hederligare än många ”svenssons”.

Det här är en film som både upprör och berör. Det är oerhört mycket värme och kärlek och en hel del humor, mitt i all skit. Att bröderna spelas av ett brödrapar kan vara nyckeln till hela känslan, eftersom allt känns otroligt äkta och fint. Som publik går man igenom hela känsloregistret och man både skrattar och gråter med bröderna. Å när filmen är slut så finns det ännu fler frågor än när filmen började… Är detta Sverige idag? Går det till så här? Något måste göras! Vad kan vi göra? Vad hände sen…

Vi satt som klistrade under hela filmen och tiden försvann blixtsnabbt! Jag gillar svensk film och den här gillar jag extra mycket! Jag tänker inte berätta så mycket mer om den, men uppmanar er att se den. Gör det bara!