Ok, jag erkänner…

Ok, jag erkänner…

Det här händer inte ofta, men jag erkänner…. jag är sjuk! Jag har försökt att ignorera det, men när man inte kan varken sitta eller stå utan att känna sej svimfärdig, då är det ett faktum lixom. När jag sa det till Martin nyss var det nästan så han tog spritpennan och gjorde ett kryss i taket. Så ovanligt är det att jag erkänner mej som sjuk…

Det började på jobbet i onsdags. Jag hade ont i magen och kände mej allmänt olustig. Misstänkte att det var magkatarren som spökade och tänkte inte mer på det. När vi kom hem var jag supertrött och dök i säng, men kunde inte sova på hela natten. Jag mådde illa, men kunde i spy. Det spelade ingen roll om jag stod, låg eller satt – illamåendet satt som en kramp i halsen men ville inte komma ut. När man mår så illa så man önskar att få spy, då mår man illa lixom.

Jag har en långvarig relation med illamående. Vid bägge mina graviditeter har jag mått illa och spytt flera gånger per dag fram till dagen efter förlossningen. Jag HATAR det! Att må illa är i min ögon ett av de värsta tortyrredskap som finns.

Så hela gårdagen innan jobbet låg jag och sov och tyckte att jag nog mådde bra när det var dax att åka till jobbet. Jag hade varken spytt eller varit dålig i magen, så jag ansåg att smittorisken var minimal och dessutom sitter jag ju på lite avstånd från allt folk. Å då var jag ganska pigg, tyckte jag. Så är det att vara egen företagare, man stänger inte i onödan. Särskilt inte nu när vi knappt får ihop till mat på bordet.

Jag tyckte nog att det värsta var över och inatt kunde jag sova ganska ok igen. Jag vaknade skapligt, åt en frukt och la mej i badet och sen sköljde illamåendet över mej igen och resten av dagen har jag legat igen. Jag som skulle börja med stenen i trädgården och göra en massa andra saker. Nähä, det blev inget av något… jag har bara legat i sängen hela dagen och blivit servad av Martin. Och nu när jag orkade stå på benen igen sa jag det till honom: Vet du? Jag är sjuk. Han såg nästan belåten ut för att jag äntligen erkände mej besegrad  🙂

Martin har kommit med te, dricka, yoghurt och pysslat om mej bäst han kan. Han har fått äta lunch i ensamhet, men middagen ska jag försöka äta med honom. Det får väl bli något så kulinariskt som fiskbullar eller nåt, som är snällt mot magen. Men nu känner jag mej bättre, så jag hoppas att det ska vara över, vad det nu var… Duffiusa symptom med bara illamående och ont i kroppen brukar ju vara graviditet, men det är ju uteslutet i vårt fall. Såvida Martins sädesledare inte vuxit ihop och mina slemhinnor återbildats… tror vi är rätt säkra där. Så jag vete sjutton vad det är. Kanske kroppen bara tycker att jag ska vila?

Imorrn måste jag iaf vara frisk, för då är det inflyttningsfest hos Junior  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.