Jag har, som många här på bloggen vet, haft en kämpig valptid med Baileys. Han är en envis liten borderterrier som snart blir 1,5 år.
 
I Baileys har jag nästan mött min överman i envishet, men jag har givit mej den på att vinna över honom. Och nu kan man nog säga att jag vunnit faktiskt!
 
De senaste veckorna här på Öland har han visat sej vara en underbar liten kille som håller sej på tomten utan att det finns staket. Visst springer han efter en och annan katt, men stannar nästan alltid när han når tomtgränsen. Han ligger på garageuppfarten och tittar på folk som går förbi utan att så mycket som lyfta svansen. Han kommer när man ropar och är riktigt ok när man ska klippa klorna på honom. Han verkar storttrivas med livet och äter tom ganska bra just nu. Förut fick man vara glad om han åt en gång om dagen, nu äter han oftast två gånger.
 
Jag är så tacksam att vi har honom, att jag till slut tog steget att köpa hund. Vi mår alla så mycket bättre sedan han kom in i vårt liv, han ger oss så otroligt mycket. Tänk att jag nästan gav bort honom när det var som jobbigast… tur att jag inte fullföljde!
 
Han är ju min och Vännens bebis, den enda vi kommer få!