Just som jag satt här i godan ro strax innan lunch började det krylla av Poliser i vårt lilla område. Här händer det aldrig något, så kör det en polisbil förbi huset märker man det direkt. Kör det förbi en piketbuss och sen fyra fem polisbilar till, så märker man det definitivt! Så var det idag.

Het plötsligt sprang det runt ett tiotal uniformerade poliser runt mitt hus och utanför på gatan. Och snart såg jag att en av dem var på väg åt mitt håll. Snabbt drog jag på mej brallorna och rättade till frisyren, jag hade ju inte väntat besök direkt… Det ringde på dörren och en ganska ung polis stod framför mej. Baileys brukar bli rabiat när det ringer på dörren och särskilt om det står en mörkklädd person utanför, men han var helt lugn och hälsade nyfiket på polismannen.

Jag fick veta att mina grannar blivit överfallna i sitt hem och han undrade om jag sett något. Det hade jag inte och kunde även meddela att om gärningsmännen flytt så var det inte åt mitt håll, för det hade jag isf sett. Jag frågade hur familjen mådde och fick veta att de var fysiskt oskadda men rejält chockade. Jag fick också veta att det var fyra gärningsmän som man letade efter med hundpatrull. Jag skulle gå ut med Baileys och frågade om jag skulle vänta. Men man tyckte istället att jag skulle gå direkt medan polisen rörde sej i området, så kunde jag känna mej helt säker. Så det var bara att koppla hunden och gå. Å jäklar va mycket poliser det va! De var överallt, fult upptagna med att prata i sina radioapparater. När jag gick förbi våra grannar såg jag deras äldsta flicka stå inlindad i en filt och prata med polisen. Stackarn såg helt chockad ut, nästan apatisk.

När jag kom in låste jag faktiskt dörren, det gör jag nästan aldrig när jag är hemma. Polisen kom tillbaka och frågade lite andra saker och eftersom två av polisbilarna åkt iväg frågade jag om de hittat gärningsmännen. Men det visste han inte. Jag kunde se tekniker gå igenom både hus och entrén till huset. Å efter en stund kom det flera bilar med släkt och vänner till familjen och nu var hela gatan full med bilar. Nu kom det tillbaka två polisbilar också, de som lämnade gatan förut. Inom kort såg jag hur man snabbt lastade in familjen i två olika bilar och drog iväg i raketfart med dem. Det hördes sirener lite överallt och snart lämnade alla poliser vår lilla gata och sedan dess har det varit lugnt.

En väldigt ovanlig dag i vårt lilla område kan man väl säga. Det mest spännande som hänt här var för säkert 15 år sedan när de semestrande grannarna (inte samma) hade inbrott och jag fick passa deras uppbrutna hus i flera timmar. Sedan dess har det varit lugnt, tills idag…

Just idag är jag väldigt glad att jag har hund, även om han inte är så stor. Jag är också glad att vi har en väldigt trög grind som knappt går att varken öppna eller stänga. Men jag kommer nog att låsa lite oftare efter det här, man borde nog vara bättre på det. Snart kommer Senior hem och vänder och Martin är på något event med skolan, så jag är ensam en bra stund till. Försöker luska ut hur jag ska sätta ihop en tv-bänk utan beskrivning… så jag har annat att tänka på än fyra män som kanske fortfarande springer runt eller gömmer sej i området.

Det är ett spännande liv man har…