Barnen är det viktigaste i livet! Så är det för mej och jag hoppas att det är så för er också…

Jag blir upprörd när man säger att ens partner är det finaste eller bästa som finns. Det måste ju vara barnen som är det finaste. Vad menar man när man säger så? Menar man att partnern betyder mer än barnen? Tänk om barnen ser eller hör det, hur ska de känna att inte vara det viktigaste i mammas eller pappas liv? Det är ju lixom föräldrarnas ”fel” att man finns… Jag dömer inte, jag förstår bara inte – förklara gärna.

Jag har sett statusar på Facebook där man skriver just att ”Du är det finaste som finns” eller Världen går under utan dej” eller ”Utan dej är jag inget”, ”Du är mitt allt” osv. Jag har också sett deras barn kommentera dessa statusar med ”Men jag då?”, ”Så h*n är mer värd än vi barn”, ”Tycker du inte att jag är finast”, ”Tack, så j-a mycket” osv. Detta är alltså inte taget ur luften. Å det är inte bara hos en jag läst detta, utan hos flera.

Mina barn betyder allt för mej, de har ingen konkurrens alls. I Martins liv kommer jag först, sen barnen och Baileys i tät följd. Han har inga biologiska barn, men har tagit till sej mina som sina egna. Han accepterar fullt ut att komma på andra plats i mitt liv. Han ser det som fullt naturligt att barnen kommer först och anser själv att barnen ska komma först i mitt liv.

Ingen av dem är utbytbara, men barnens liv ansvarar jag över. Martin klarar sej alltid, han behöver mej inte för att överleva. Jag vill heller inte vara någons ALLT, jag vill vara en bonus. Martins guldkant i livet. Han är nämligen min guldkant i livet. Någon som jag egentligen inte behöver, men som jag väldigt gärna har i mitt liv.

.