Resan till Holland.

Resan till Holland.

Har ni läst berättelsen och resan till Holland? Det är en berättelse om hur en familj förbereder sej för att åka till paradiset i Thailand eller nåt sånt. De packar för värme, bad och sol och sätter sej på flyget. Så säger piloten ”välkommen till Holland”… De har fel bagage och det är inte alls så varmt som de väntat sej. De är lite besvikna och förbaskade i början men ”gillar läget” och börjar upptäcka sin nya destination och ser att Holland faktiskt inte alls är så dumt. Där finns många godbitar och mycket att uppleva. Det är inte Thailand men helt ok ändå.

Ungefär så är det att få ett barn med funktionshinder. Det är inte barnet man sett fram emot och längtat efter, men efter en tid är det helt ok ändå. Å med tiden blir det bara bättre och till slut är man faktiskt glad att man hamnade i Holland istället för Thailand. Att åka till Holland är ju lite unikt och ovanligt lixom…

Just den tanken aktualiserades för mej igår. Jag har bekanta som har en 8-9-årig dotter som har en hjärnskada. Hon är en solstråle och har en mental nivå som en 4-5-åring och kommer aldrig att kunna prata eller tänka som en frisk tjej. Man vet inte varför hon har skadan och inte heller en exakt diagnos bara något luddigt som oförklarlig hjärnskada, men på latin förstås. För ett par år sedan fick familjen en liten kille som läkarna sa var helt frisk, men det var han inte… igår fick jag veta att även han har den här hjärnskadan. ”Hade vi vetat, så….” sa mamman.

Vad hon menade var att om de vetat att bägge barnen hade den här skadan så hade de valt att inte skaffa nr 2. Då hade de nöjt sej med sin fina flicka som ger dem en hel del jobb. Jag har sett dem totalt knäckta och slut av trötthet. Men jag har också sett dem lysa av stolthet och glädje. Samtidigt konstaterade jag att om detta barn nu var menat att komma till världen så kom det iaf till världens bästa föräldrar. De vet ju hur man gör lixom, har vanan inne och har accepterat sina barn till 100%. De här barnen har haft en otrolig tur som har så otroligt fina föräldrar. Men vägen dit har varit lång…

När man får ett ”annorlunda” barn innebär det en sorg. Man sörjer barnet man inte fick och det måste man få göra och det måste få ta tid. Samtidigt är man glad att det blev ett barn… som lever, andas och finns hos en. Men man måste igenom sorgen innan man kan njuta helt av det barn man fick. Så var det iaf för mej och då har mina barn inga större ”fel” eller handikapp som syns. Kanske är det lättare om det syns, då behöver man inte förklara så mycket.

Att få ett barn med funktionshinder eller sjukdom är en stor sorg, att få två är (i mitt fall) både enklare och svårare. Har man en som tar en massa mediciner och behöver hjälp så är det inte särskilt mycket knepigare att ha två… Samtidigt räcker man ju aldrig till för bägge, men det gör man säkert inte i vanliga fall heller. Mina killar har ca tio diagnoser tillsammans, men numera klarar de det mesta själva. Det är bara en del praktiska grejer som jag numera behöver hjälpa till med och kanske förklara lite mer ingående ibland. Oftast så klara de sej själva, men det tog 17-18 år att komma dit. Väninnans barn kommer aldrig att komma dit. Istället har de hjälp av assistenter, något jag inte kunde få eftersom mina barn inte hade de behoven.

Vad jag vill säga är att det inte är en katastrof att få ett barn som inte är som andra. Det jobbiga är när alla som väntar barn säger ”Så länge h*n är frisk så…”. Jag säger ”Så länge det blir ett barn så…” Man kan älska även ett ”annorlunda” barn och det barnet kan få ett precis lika bra liv som alla andra. Det är faktiskt helt ok! Men man måste våga prata, älta, fråga och sörja.

Sen det är bara att utforska det nya, Holland är helt ok  🙂

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.