När man kommer upp lite i åren börjar man förstå saker om sej själv som man inte riktigt fattat förut eller ens tänkt på. För någon veckan sedan blev en sån sak så otroligt tydlig för mej.

Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla, självförtroendet däremot har varit toppen. Vet ni skillnaden? Jag hade självförtroende och kunde göra allt, men min självkänsla var i botten och jag var inget värd. I skolan var jag den som ställde upp i klassrådet och gick emellan slagsmål, men jag hade aldrig någon bästa kompis utan dög bara när någon annans bästis var borta.

Jag hade väl något som liknade kompisar, men aldrig någon bästis. Jag fick hänga med lite vid sidan om, men inte när det verkligen gällde. Det är tur att jag hade musiken, då kunde jag alltid hänga i musiksalen så det inte syntes så mycket att jag var ensam. Och så var det länge och kan till viss del vara fortfarande faktiskt. Därför är jag otroligt mån om att ingen ska sitta ensam eller vara ofrivilligt ensam och det blev tydligt när vi var iväg på kryssningen med Viking Line här om veckan. Då såg jag en bekant sitta ensam vid ett bord och frågade genast om hon inte ville sitta med oss. Å det slog mej att jag alltid gör så, för att ingen ska behöva känna det jag känt.

Jag vet inte hur många konferenser och möten jag suttit ensam och fikat eller ätit lunch. Ingen har vinkat eller erbjudit plats och ingen har gjort mej sällskap när jag suttit vid tomt bord. Har jag satt mej med andra där det funnits plats har dessa bara pratat med varandra. Ni som inte varit med om detta kan inte förstå hur den känslan är. Man är ingen. Ibland undrar man om man är osynlig. Å man kan inte förstå varför. Det var bland annat därför jag skaffade hund, då är man alltid älskad och har sällskap.

Numera vinkar folk och vill ha mitt sällskap och det är sååå ovant, men jag blir alltid lika glad. Det där att få höra till, att vara delaktig i en gemenskap är så härligt. Ni som alltid haft en bästis och en massa kompisar fattar inte detta tror jag. Att bli sedd och att vara accepterad, det är så viktigt. Även om ni aldrig haft min erfarenhet så önskar jag att ni kan ta till er av vad jag skrivit och se den där som sitter ensam, den som inte hörs så mycket, och ta kontakt. Erbjud plats och gemenskap. Det kanske inte syns så tydligt, men ni ska veta att ni gör en enormt fin grej som den personen kommer att minnas och leva på länge. Utan att det kostar er ett öre och knappt någon energi alls.

Som 50+ lider jag inte lika mycket av den dåliga självkänslan och ensamheten, nu har jag ju dessutom Martin. Jag är inte ensam längre, jag har alltid hans sällskap. Men det finns fortfarande ingen ”BBF”, däremot ett gäng bekanta som jag tycker väldigt mycket om. Även om jag inte vet det, så får jag väl lita på att de verkar tycka lite om mej också, numera blir jag ju iaf tillfrågad om att sitta tillsammans med dem 🙂

Numera säger självförtroendet ifrån istället, jag kan nog inte nästan allt längre… men kan tycka att min självkänsla växt och att jag är iaf lite bra som person… inte riktigt framme än… Men jag kommer aldrig att älska mej själv som andra tjatar så mycket om. Och det behövs inte tycker jag, det räcker med att jag respekterar mej själv, det är lixom good enough.

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}