Min äldste son har, som ni kanske kommer ihåg, både adhd och tourettes syndrom. Fram tills man fyller 19 får man gå på barnhabiliteringen, sen skickas man vidare till vuxenpsyk. Där behöver man iofs inte gå om man inte vill, men i sonens fall handlar det om att han behöver recept en gång i halvåret och en del intyg på medicinerna och intyg till transportstyrelsen för hans körkort.

Sonen är 20,5 och har fortfarande inte blivit överflyttad. Trots att jag vet att två remisser har gått från barnhabben till vuxenpsyk. Fortfarande hjälper hans gamla läkare oss, men nu börjar även hon att undra varför det inte händer nåt. Så idag började jag jaga dem… helt utan framgång.

På hemsidan står det att det är telefontid för nyanmälningar mellan 8 och 16.30. Jag ringde första gången vid 10.30 och satt i telefonkö i 25 minuter. Sen hörde jag en röst, ett klick och fick upptagetton. Så jäkla irriterad jag blev!  Så irriterad att jag inte ville ringa igen förrän jag coolat ner mej lite… så jag gick med hunden, åt lunch och handlade. Sen försökte jag igen vid 14-tiden och fick då en telefonsvararröst i örat som sa att telefontiden för nya var 10-11.30. Tack för den!

Vid först samtalets abrupta avslut tänkte jag direkt på den som kanske behöver en kontakt akut. Vad gör någon som är riktigt nergången om han får ett klick och en upptagetton i örat? Försöker igen eller ger upp? Antagligen det sista.

I sonens fall är det inte akut alls, men nu måste han få en kontakt som kan lära känna honom innan det är dax att skicka in nya papper för körkortet. Det är nämligen så att om man har adhd och äter medicin så spelar det ingen roll hur länge man haft ett körkort eller hur bra man kör, man måste ändå skicka in bevis på sin lämplighet var tredje år om man varit så korkad att man varit ärlig när man sökte körkortstillståndet och kryssade i den lilla rutan som frågade om man har någon neuropsykiatrisk åkomma. Hade vi inte gjort det, så hade jag inte behövt jaga de här kontakterna…

Nu kan man ju tycka att en 20-åring borde kunna ringa det där samtalet själv. Men det är inte så lätt när man har en diagnos som tex adhd. Man blir allt för ofta överkörd och glömmer att ställa de frågor man tänkt sej. Så det hjälper jag honom med, enligt hans önskan. Men jag gör det när han är hemma, så att de kan prata med honom och de vill.

Så nu är det alltså bara att vänta till imorrn och försöka igen. Jag blir så trött…