Så var det min tur…

Så var det min tur…

Kände redan förra veckan att halsen krånglade lite, men trodde det berodde på att jag tänt ett doftljus som jag inte tålde. Halsen blev bättre, men inte helt bra – men jag är ju sån att jag tror att om jag inte låsas om det så finns det inte. Så kom det lite hosta, men inte mer än att det var hanterbart.  Och igår var jag helt ok! Faran över tänkte jag förstås. Icke…

Inatt har jag sovit sittande och hostat nästan hela natten trots Bisolvon, astmamedicin och en massa andra åtgärder. Vaknade med en rejält täppt näsa och rinnande ögon. Jahapp… det är alltså min tur nu. Tycker alla människor är förkylda, men trodde förstås att jag skulle klara mej. Martin sover i vårt gästrum, så hoppas vi att han ska klara sej. Om inte annat slipper han mina hostningar.

Jag är alltså inte så jättepigg idag… men har ändå tagit en längre promenad än vanligt med Baileys. Tvätta och hängt en rejäl maskin tvätt och fixat lunch. Nu skulle jag bara skriva ett par texter och sedan lägga mej i solen och sova lite. Vad händer då? Solen går i moln förstås! Den där j-a Murphy!!! Han finns där precis hela tiden!

Så jag knacka ihop den här bloggen och se om solen kommit tillbaka när den är färdig. Det ser inte särskilt lovande ut… men sova ska jag, det måste jag. Det får väl bli i sängen istället.

Just det! Skölj inte munnen med munskölj när ni är täppta i näsan. Jag gjorde det och dog nästan!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.