Vi städar, plockar och packar. Sista dagen i paradiset för den här sommaren. Känns sådär… Det känns bra för att vi haft så många veckor här och det har varit en fantastisk sommar och när vi kommer hem närmar sej operationen med stormsteg. Det känns tråkigt eftersom vi trivs så bra här, allt är enkelt, vi tar hand om oss bättre och Öland är så fantastiskt. På sommaren. Vintern är hemsk!

Vi byter plats med mina föräldrar som kommer när som helst, vi drar tidigt imorrnbitti. Planen är att vi ska vara i Söderköping när Smultronstället öppnar kl 10, men vi kanske hoppar över det. De senaste dagarna har inneburit en del stress som direkt visar sej på vågen och glassen där gör ju knappast saken bättre. Jag är som en barometer och ger direkt utslag på minsta lilla stress och sedan i fredags har det varit en del sånt. Å plus på vågen har jag inte råd med just nu. Så vi får se,

Vi har varit här sammanlagt fem veckor i år, först två veckor innan midsommar och nu ytterligare tre veckor. Det mesta jag varit här sedan barnen var små, då var vi här 9-10 veckor i sträck. Öland är mitt andra hem, det är här jag andas lättast och mår allra bäst. Det där med borta bra men hemma bäst, stämmer inte i mitt fall. I bland kan faktiskt borta vara bäst… så är det för mej. Men jag vill absolut inte bo här! Öland är bäst och har allt, på sommaren! På hösten och vintern blåser det och regnar och snöar på tvären. Det finns inget som stoppar blåsten och blåser gör det konstant. Då är jag hellre i Afrika  🙂

Så varför bor jag i Tumba då, när allt annat verkar bättre? Bra fråga! För att det är där jag är uppväxt, har mina föräldrar och barn. Det är nära till det mesta och allt jag behöver finns i min närhet. Men nog har tanken på en flytt funnits många många gånger. Då är det Egypten eller Gambia som flytten gått till. Det enda som hindrar mej nu är barnen, om de får barn det vill säga. Blir det inga barnbarn så kan jag nog tänka mej att bo halva året i Afrika. Blir det barnbarn får vi fortsätta åka på långresor och ta med alla ungar. Det återstår att se hur allt blir.

Imorrn är vi alltså hemma i Tumba igen och livet kommer ikapp oss på nåt sätt. Jag ska jaga folk inom sjukvården, träffa mina kontaktbarn och sitta ett kort pass i tingsrätten under veckan. Det blir inte som vanligt, men nästan. Verkligheten kommer ikapp, men numera utan ett fast arbete att gå till. Nu blir det hemmajobb vid datorn, tingsrätten och lite annat smått och gott. Och Operationen med stort O.