För tyckte jag att uttrycket ”små barn – små bekymmer, stora barn – stora bekymmer” var överdrivet och fel. Hur kunde mina barns alla sjukdomar och besvär blir större med åren? Jag tänkte förstås inte på allt annat som kommer in i livet med åren. Så jag tänkte spalta upp vilka bekymmer som faktiskt kan uppstå och är ganska typiska i de olika åldersgrupperna. Generellt alltså. Mycket generellt  🙂

0-5 år
En knepig period då man inte kan ha något vidare samtal eller diskussion med sitt barn och tillsammans komma fram till en bra läsning. Kommunikationen är ganska ensidig med prat från förälderns sida och gnäll/skrik från barnet sida.

Matvägran. Utslag. Dyra blöjor. Fulla soptunnor. Sömnproblem. Trotsålder x2. Syskonslagsmål. Gnäll. Gälla skrik. Dagisval. Skolval. Separationsångest. Barnsjukdomar. VAB.

5-12 år
Nu går det att prata med barnet och faktiskt vara möjligt att få ett mer eller mindre vettigt svar. Den lugnaste perioden enligt mej. 

Mobbing. Trots. Taxiverksamheten tar fart, aktiviteterna ökar. Ambivalens. Förpubertet. Fullt schema.

12-16 år
Nu skulle man kunna tro att man kan prata med barnet/ungdomen, men tydligen får de ludd i öronen ungefär vi den här ålder…

TROTS! Besserwissrigt. Pubertet. Sex. Alkohol. Rökning. Lögner. Läxor. Betygsjakt. Gymnasieval. Mobbing. Moppe.Tjat. Tjafs. Pengar. Tider. Frihetsprocess.

16-19 år
Barnet blir vuxen, eller iaf myndigt… Kommunikationen blir liiiite bättre.

Vet fortfarande bäst om ALLT! Betyg. Praktik. Student. Fester. Fyllor. Droger. Förhållanden. Kompisar. Extrajobb. Sommarjobb. Framtidsplaner. Övningskörning. Körkort. Lägenhet. Lumpen. Pengar.

För att sammanfatta hur jag tänker:
När barnen är små är problemen tätare men av en enklare karaktär och kan lösas relativt snabbt och lätt. Det trodde jag aldrig när jag satt hos läkaren varenda dag! Sen blir problemen större och mer svårlösta men med längre tid emellan. Så man precis hinner hämta andan innan nästa anfall kommer.

Ett ex: Barn som slåss i sandlådan delar man på och säger att så får man inte göra, detta får man göra sisådär 500 gånger på kort tid. Det är enkelt. Att däremot ta hand om en tonåring som tex. snattat händer inte så ofta, men tar betydligt längre tid att lösa med polis, butik och anmälningar.

Sen är det klart att det kan vara ännu värre, där någon blivit med barn, misshandlad eller begått ett brott. Det är ju inget som små barn gör lixom…

Så numera håller jag med om att små barn är små bekymmer osv. Det stämmer verkligen. Jag tror att jag tycker att 9-10-årsåldern var både mysigast och enklast. Då var barnen fortfarande barn och gjorde på ett ungefär som man sa. Vi hade kul tillsammans och hittade på mycket. Att alla åldrar har sin tjusning kanske stämmer, men en 13-åring är faktiskt inte särskilt trevlig…

Så vad tycker ni? Stämmer min beskrivning?