Jag sitter i solen och läker. Jag älskar sol och värme men är väl medveten om att det kan skada mej. Jag har redan haft hudförändringar så jag borde nog vara mer försiktig. Men jag älskar det! Att känna solens strålar mot huden, varma vindar som knappt svalkar… tanken att man kan dö av det, slår jag ifrån mej. Solen kan döda, men får jag inte sol så dör jag. Det är mitt val. Så jag väljer solen, kalla mej korkad… men jag älskar den. Vi har pratat om det här hemma, å jag tror att både barnen och Martin har förstått att solen gör mej levande och får mej att leva. Så jag sitter lugnt kvar i min solstol och njuter de få timmar solen finns där för mej.

Många har reagerat på att jag solar nu när jag är nyopererad och de är uppriktigt oroliga för mina operationssår. Men jag är inte dum! Även om jag kan verka otroligt korkad när det gäller just solen så har jag både solglasögon och keps för att skydda mina sår. I det fallet är jag väldigt noga. Så ni kan vara lugna, såren är väl skyddade och kommer inte att ta skada. Å jag dricker förstås mängder med vatten medan jag sitter där.

Idag har den mesta svullnaden trillat ner under ögonen så jag ser lite lätt påssjuk ut. Jag börjar även få gulgröna blåtiror på ögonlocken, men det gör inte ont utan är mest irriterande. Jag ser lixom kindbenen torna upp sej under ögonen när jag tittar rakt fram. Hoppas det är borta imorrn. Men jag ser! Inget skymmer sikten framåt längre och ögonen känns lättare. Nu ser jag skillnaden när jag tittar i spegeln. Jag har ju faktiskt två ögon istället för springor, jag ser ju nästan normal ut.

Jag har fått frågan om varför jag skriver så mycket om operationen och detaljer om läkningen. Om det är för att man ska tycka synd om mej… självklart är det inte så! När jag ska göra ett ingrepp så letar jag alltid efter andras erfarenheter för att få veta allt och lite till. Jag vill ha full koll! Men oftast hittar jag bara kliniska läkarberättelser, knappt en enda gång har jag hittat en ”riktigt” persons egen berättelse nedskriven. Alltså gör jag bara det som fattas. Så andra kan leta och hitta det som jag letade efter och inte hittade, en personlig erfarenhet från ett ingrepp som någon kanske ska göra. De flesta vill faktiskt veta vad man ska utsätta för, om det gör ont, hur ont, eftervård osv.

Alltså skriver jag och försöker vara så detaljrik som möjligt. För att min medmänniska inte ska behöva undra lika mycket som jag. Inte för att ni ska tycka synd om mej utan för att vara till hjälp. Dessutom ivrigt påhejad av de läkare som utfört mina ingrepp. De är väl medvetna om hur lite information som finns, särskilt när det gäller ingrepp för kvinnor i de ”nedre regionerna”. Så jag skriver för att informera och i bästa fall lugna. Å jag får mängder med positiv respons! Varje mail gör mej så otroligt glad; jag har hjälpt ytterligare en medmänniska, med besvär, att hitta rätt.

Lite sånt sitter jag och tänker på i min solstol medan jag njuter av solen, läser eller lyssnar på radion. Vi människor kan hjälpa varandra på en mängd olika sätt och med små medel. Det här är mitt sätt. Jag må vara korkad som fortsätter att sola, men jag är inte korkad när det gäller att hjälpa mina medmänniskor. I det fallet gör jag faktiskt så gott jag kan och ibland blir det riktigt bra!