Igår hade jag ett pass i Tingsrätten igen. Jag hade fått veta att det bara skulle vara fram till lunch, men pga en sjuk advokat så blev allt två timmar försenat och jag var alltså inte hemma förrän vid 14-tiden. Då var det bara att snabbt ta något att äta och sen dra vidare till jobbet. Inte en sån dag som jag sparar i minnet som en av de bästa… jag vill att dagarna blir som jag planerar!

Eftersom jag vi öppnat VV i Haninge, så har jag bytt dag i Tingsrätten och därmed bytt även närmaste kollegor. Från att tidigare ha haft en jättemysig man och en söt liten dam, bägge i 60-årsåldern, fick jag nu två herrar i den övre medelåldern (väldigt mycket över). Varav den ena inte sa ett enda ord på 6 timmar och den andra pratade som ett vattenfall om väldigt konstiga saker. Tur vi bara ses en gång i månaden…

Jag känner mej lite splittrad just nu. Det mesta av tankarna innehåller planer angående skytteinvigningen. Jag vill ju att det ska bli perfekt! Bitarna faller på plats, men det känns inte som att jag har styrelsen i klubben bakom mej. Svenskar är ju lite mysko på det sättet att de bara säger något när de har saker att klaga på. Så när jag fick ett mail om att klubben var tvungna att ha ett akut möte angående de stora kostnader som invigningen skulle medföra, var jag ju tvungen att svara på detta. Så jag spaltade upp allt och förklarade vad de enorma summorna skulle bestå av. Hela 500 kr kommer det nämligen att kosta och det är hyra av ljudanläggning. Allt annat är sponsrat av olika företag eller personer. Jag skickade det mailet till hela styrelsen i torsdags och har inte hört ett ljud sen dess. Å eftersom jag inte hört något så är det väl ok. Men jag önskar att svensken var lite mer lik italienare eller spanjorer i det fallet; yviga rörelser och stora ord berättar vad och hur man tycker om något oavsett om det är bra eller dåligt. Men så gör man inte här, tyvärr. Allt jag har nu är en tystnad och en tid på torsdag då jag ska vara på möte. Spännande.

Åsså blir man ju lite knäpp av vädret. En dagen är det sol och kvartsbyxorna åker på, andra dagen är det ösregn och det är jeansläge åsså tredje dagen skiner solen lite tveksamt och det är halv storm. Ska det här vara försommar??? Jag vill ha stabilt sommarväder. NU!

Det känns om att livet börjar igen den 11/6. Då är Seniors student och invigningen över. DÅ kan jag ta itu med livet igen. Men så borde jag inte känna eftersom jag har en superrolig helg framför mej. Vi ska ju till Linköping på simtävlingar i helgen och det brukar vara en jätterolig helg. Den här gången åker Martin och jag dessutom ensamma och har tagit en natt extra på hotellet i närheten av simhallen. Så det ska bli jättemysigt å ändå kan jag inte riktigt få den där rätta känslan. Men men, det kanske känns bättre efter det där mötet på torsdag… eller också blir det helt tvärtom. Nu är jag där igen! Å målar Fan på väggen.

Att jag aldrig kan få in i min lilla skalle att jag faktiskt kan saker och att jag faktiskt gör saker himla bra! Det var det där med självkänsla. Åååå jag blir så trött på mej själv! Jag kan! Jag ska bara fatta det…