Stolta mammor

Stolta mammor

Igår hade vi ett mål i Tingsrätten med en man född 1964. Han är alltså 48 år gammal och har åkt in och ut på kåken nästan hela sitt liv. Han berättade att han började med droger när han var 16-17. Han har aldrig haft ett stadigt arbete, körkort eller bostad. Just nu är han skriven och bor hos sin mamma, när han inte sitter inne alltså… MEN han hade inte gjort sej skyldig till ett enda brott sedan augusti förra året och försöker så gott han kan att sluta med droger, skaffa ett jobb och till sist ta körkort. Allt för hans älskade mammas skull. – Jag vill att mamma ska känna stolthet över mej innan hon dör. Sa han bittert med tårar i ögonen.

Jag kan förstås inte förstå hur en mamma till ett missbrukande barn känner, eftersom jag inte har den erfarenheten. Men jag kan tänka mej att det är en förtvivlan utan like att inte kunna skydda och hjälpa sitt barn. Att se sin älskade unge ta helt fel väg och gå under av missbruk. Att bara kunna slappna av när han faktiskt sitter i fängelse… Jag kan inte heller föreställa mej känslan av att inte veta om han lever eller inte när det gått några dagar sedan senaste kontakt. Däremot kan jag förstå hans känsla av att vilja göra mamma stolt. Bättre sent än aldrig lixom…

Så när jag satt där och lyssnade (jag sitter ofta och tittar ned i bordet för att verkligen HÖRA vad alla säger) började jag fundera på mina egna ungar. När gör de mej stolt? Alltid förstås, är mitt naturliga svar. För det är faktiskt så: jag är stolt över mina ungar 24/7. Å då blir jag samtidigt stolt över mej själv. Både för att de är just mina, men också för att jag varit med och format dem till de fina unga män som de faktiskt är.

Men vad är jag stolt över då? Hmmmm…. att de vågar stå för sina åsikter, att det är godhjärtade och gärna hjälper andra, att de har lyckats skaffa arbete på egen hand trots sin ringa ålder och att det sköter sina jobb perfekt och en massa annat. Att de är fina, skötsamma människor helt enkelt och att de klarar väldigt mycket utan mej  🙂

Så mina ungar behöver aldrig sträva efter att göra mej stolt, det är jag redan i mängder! Men jag hoppas att den här mannen uppnår sitt mål och faktiskt kan få höra sin mamma säga att hon är stolt över honom, vilket jag iofs tror att hon är bara hon får veta att han försöker förbättra sitt liv. Jag tror nog att de allra flesta föräldrar är stolta över sina barn, faktiskt… Barnen kanske inte riktigt har uppfattat det bara?

Vad tror ni?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.