När man får barn förändras hela livet. Många säger ”ja men jag är ju fortfarande jag, inget har ju förändrats bara för att jag har fått barn” men det stämmer ju inte! Allt har ju förändrats! Man är inte längre livets mittpunkt eller herre över sitt eget liv. Helt plötsligt finns det en liten liten minimänniska som kommer före allt annat och som man dessutom ska ta ansvar över. Även om det inte syns något på utsidan, så har hela ens liv vänts upp och ner. Prioriteringar har förändrats, känslorna är starkare, rädslorna fler.

Man får helt enkelt sätta sej själv och sitt ego åt sidan för en ganska lång tid framöver. De allra flesta funkar så här, men inte alla förstås. En del fortsätter sitt race som vanligt utan tanke på att minimänniskan har behov som måste tillgodoses. De är inte många, men de finns och där kan det gå väldigt fel.

Är man två så delar man förstås på ansvaret som ett barn innebär, är man ensam så gör man så gott man kan. I mitt fall blev jag ensam när killarna var 3,5 och 5 år gamla och med alla de sjukdomar som mina barn har, var det nödvändigt att få hjälp och avlastning. Utan mina föräldrar vet jag faktiskt inte hur det hade gått. Klart att man vill klara sej själv och det hade jag säker gjort, men varför göra mer än man klarar bara för att bevisa något? Jag gick in i väggen ändå…

Mina föräldrar har gjort så att jag har kunnat ha ett fungerande föreningsliv. De har ställt upp så att jag har kunnat åka på möten och konferenser. Ofta har barnen följt med ändå, i rent uppfostrande syfte och för att jag inte ville ta hjälp när det inte behövdes. En och annan bankett eller tillställning mår de bara bra av att följa med på. Resorna fram till barnen var runt 10 har vi gjort tillsammans med mormor och morfar och det har förstås varit skönt med hjälpen, men det har även funnits en allvarlig tanke bakom. Jag vill att mina barn ska ha roliga minnen av mormor och morfar att se tillbaka på när de inte längre finns. Att minnas gemensamma resor och kul grejer man gjort tillsammans är fantastiskt. Det är också därför mina fotoböcker är så viktiga.

Något jag däremot aldrig gjort är att ta hjälp för att roa mej. Det kanske har varit fel av mej, men jag har helt enkelt inte haft varken behovet eller orken. Den där krogsvängen har aldrig lockat mej och tjejmiddagar har jag aldrig varit bjuden till. Det beror förmodligen mest på att jag var först att skilja mej och de andra väninnorna levde kvar i en tvåsamhet där jag inte fick plats. Men det är inget som jag sörjer, bara konstaterar.

Nu är barnen stora, de klarar sej själva. De är fortfarande viktiga förstås och går ofta fortfarande först, men jag börjar så sakta hamna i min egen mittpunkt igen. Tills barnbarnen kommer förmodligen… Jäklar va mycket skoj jag ska göra med mina eventuella barnbarn! Jag vet inte om jag kommer att bli som mina föräldrar som är lika engagerade i barnbarnens liv som i mitt. Kanske blir jag annorlunda? Det får framtiden utvisa, under tiden tar jag tag i mitt nya liv som mamma till två numera vuxna barn. Jag ska återigen bli herre över mitt eget liv, så här 20 år senare.

Vad jag vill säga är att man visst förändras när man får barn och att det nog är en ganska bra förändring. Jag har blivit en mycket bättre människa tack vare mina barn och så tror jag att det är för väldigt många.