Tacksam

Tacksam

Det slår mej gång på gång hur privilegierad man är som förälder, som får följa sina barns utveckling och uppväxt på nära håll. Jag är så glad att jag fick barnen tidigt och nu har ett helt liv framför mej med vuxna barn. Jag kanske även får uppleva att de själva får egna familjer som jag får vara en del av. Frågan är väl om de kommer att skaffa barn… vi får väl se  🙂

Nu är Junior 17 år och Senior blir 19 i sommar. Jag tycker att jag nu har rätt att uttala mej som förälder till en ung vuxen och kan summera deras uppväxt. Man kanske tror att barnen utvecklas mest när de är små, jag håller inte riktigt med om det. Visst händer det mycket när de är som minst, men det som händer när de tar klivet in i vuxenvärlden är minst lika viktigt och stort.

Trots alla mina barns sjukdomar och diagnoser så har de kommit långt. Eller kanske på grund av…? Jag vet inte. Men har man ett funktionshinder så får man kämpa lite extra, man måste göra en massa saker som andra inte behöver göra. Det som är mest tydligt är deras social kompetens. I alla kontakter med läkare och vuxna, har de blivit mästare på att röra sej i sociala sammanhang. De klarar av att tala inför stora samlingar och kan bete sej på en bankett. Ingen situation är skrämmande och inga människor är främmande.

De senaste dagarna har det hänt massor i Seniors liv. Han som egentligen aldrig varit utanför men inte heller haft några kompisar har varit på sin första grabbkväll med övernattning. Han har alltså aldrig ens sovit borta hos en kompis förut… men igår var han hembjuden till en kompis i skytteklubben. Det var pizza och sent sänggående, precis som det ska vara. Grabbarna respekterade hans hållning till alkohol och ingen annan drack därför inte heller. När han kom hem nyss konstaterade vi att han faktiskt har kompisar! Sånt som förmodligen är självklart för andra, men som han inte haft någon erfarenhet av. Jag är så otroligt glad för hans skull!

Och det är inte nog med det! För någon vecka sedan blev han utsedd till månadens medarbetare på Mc Donalds. Han var stolt som en tupp när han berättade! Å strax innan det fick han pris på sin skola för att ha arrangerat en stor filmfestival. Att han klarade körkortet i höstas är också en bragd, men den har hamnat lite i skymundan nu.

Att den här killen med så stora problem som han hade som yngre, kunde komma så långt… ja, det har varit en självklarhet för mej, men många andra har tvekat. Personer med adhd och tourette hamnar i många fall mellan samhällets olika stolar, men vi har kämpat och vunnit! Men det kräver ett jäklar anamma och en halvgalen tigermamma. Seniors självförtroende har gått från botten till ett ganska normalt läge, han sviktar ibland – men då påminner vi om de framgångar han gjort så är han snart ok igen.

Han kommer alltid ha sina problem, men med hjälp av medicin och förstående medmänniskor så kommer det att gå hur bra som helst! Nu är det snart dax för studenten och sen ska det sökas jobb. Jobbet på Mc Donalds kan han alltid ha vid sidan om… men nu är det jobb som ljudtekniker som gäller. Så nu håller vi tummar och tår för att han ska få ett ”riktigt” jobb, snabbt, innan hans utbildning blir gammal. Vi får hjälpas åt, det brukar vi göra  🙂

När man sett hans utveckling blir man ödmjuk. Kan han, så kan alla! Han har kämpat och kampen har gett utdelning. Det visar att man aldrig ska ge upp. Jag kan stolt och tacksam dra mej tillbaka mer och mer och stå vid sidan om och hejja på. Jag har aldrig varit en hönsmamma, men Tigermamman i mej hon somnar nog aldrig  🙂

Välkommen in i vuxenvärlden käre son. Du kommer att lyckas bra det är jag helt säker på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.