Jag skrev in mej på Viktväktarna 7/8 2000. De allra flesta går ner massor sin första vecka, jag gick ner 0,6 kg har jag för mej. Efter det var det måttliga siffror och ett snitt på runt ett hekto varje vecka. De där kilona som folk pratar om, och som vissa har som sitt eget krav, har jag lixom aldrig sett. Förrän nu!

16 år efter min inskrivning och efter 12 år som Guldmedlem och normalviktig, har kroppen tydligen fattat galoppen. För två veckor sedan droppade jag 1 kilo, igår 1,5! Jag gör precis som jag alltid gjort och då har jag stått still eller gått ner något hekto. Jag tackar absolut inte nej, tycker bara att det tog lite tid…

Å det har ju förmodligen inte ett dugg med mej och min livsstil att göra. Iaf inte med hur mycket jag kämpar, tränar, äter och sköter mej… eller jo, det har det förstås. Men jag tror att mitt magiska recept heter ”Levaxin”. Sedan jag fick medicin för min sköldkörtel mår jag bra! För första gången på säkert 25 år känner jag att jag lever! Magen funkar hyfsat, jag orkar mer, jag fryser mindre och jag går ner i vikt! Alla de här åren som jag kämpat har jag kämpat i rejäl motvind. Men hade jag inte gjort det utan gett upp så hade jag ju inte lärt mej något på vägen och förmodligen sett ut som en michelingubbe nu.

De här åren har jag kämpat som ett djur för att hålla min målvikt och nu när jag gör precis samma sak, men med medicin i kroppen, får jag belöningen. Jag är bäst på att hålla vikten, nu går det neråt utan att jag gör något annorlunda. Min kropp har äntligen fått hjälp att ta hand om sej. Ett litet magiskt piller som förändrat allt!

Det är så otroligt skönt! Jag är så otroligt stolt över att jag aldrig gav upp utan fortsatte att iaf hålla vikten. Att jag trots allt fortsatte att äta bra mat, motionera och träna. Jag vet att Viktväktarnas program fungerar, det var inte där felet låg. Felet låg hos mej och i min kropp. I vintras fick vi se det svart på vitt och nu efter snart 6 månader med medicin ser vi att medicinen gjort under. Det enda man kan undra är varför vi inte kollade upp detta tidigare, alla tecken fanns ju där.

Jag är 156 cm lång och min målvikt är 60 kg, inte för att jag vill utan för att kroppen stannade där. I morse vägde jag 58,2, det vägde jag senast på våren 2002. Sedan dess har det bara gått uppför… och 2004 gick jag alltså i mål på 60 för att helt enkelt lära mej att hålla vikten och inte gå upp ännu mer. Där har jag legat tills nu. Inte nöjd, men med en respekt för att kroppen ändå vet bäst ibland. Jag har haft svårt att hålla den vikten också och det är ju där läkarna borde reagerat. Med allt mitt slit borde jag varit tunn som en sticka! Det blev mycket lättare när jag slutade stressa, då kunde jag slarva lite och ändå hålla vikten. Ner gick jag dock väldigt marginellt.

Mitt mål till bröllopet var 57,9, drömgräsen är 54,9. Just nu känns det faktiskt som att bägge är fullt möjliga och det känns väldigt konstigt. Jag som kämpat så för mina 60 och nu ligger jag långt under, på vägen mot drömmålet. Jag vågar inte ens tro att det är möjligt. Så många år. Jag gav aldrig upp! Kan lösningen finnas i ett litet piller? Hur många är det som går omkring därute och faktiskt är sjuka och behöver medicin? Det kan ju inte bara vara jag…

Jag fick hjälp och är oändligt tacksam. Jag kommer att ta vara på den hjälpen så gott jag någonsin kan! Det är jag skyldig min stackars doktor som gjort så otroligt mycket för mej. Men framförallt är jag skyldig mej själv det! Min stackars kropp är värd att äntligen få nå målet och sedan sluta kämpa. Den är värd att bara få stå still i en sund vikt och bli starkare. Jag är värd att bli nöjd. Det tog tydligen 16 år och ett litet mirakelpiller för att nå dit.

Jag kommer förmodligen att nå mitt bröllopsmål, 3 hekto borde inte vara omöjligt tills på lördag. När jag når nästa mål spelar ingen som helst roll. Det är ingen brådska, nu vet jag ju att det är möjligt. Det är en ganska god karamell att suga på  🙂