Svåraste uppgiften

Svåraste uppgiften

Det svåraste jag någonsin gjort är att vara förälder. Barnen kommer tyvärr inte med någon handbok eller facit… man får lixom hitta på själv på vägen. Har man dessutom barn som inte är ”som andra” och blir ensam med dem, ja då har man inte riktigt samma förutsättningar som andra föräldrar. Men allt går! Och jag tycker att jag har lyckats riktigt bra faktiskt  🙂

Jag tror att det har varit en fördel att vara ensam med barnen. Då har jag varit tvungen att hålla alla läkarsamtal, medicineringar, skolgrejer mm i skallen. Jag har inte missat något som man sagt till en pappa och som han kanske skulle missat att berätta för mej. Jag har haft HELA kollen lixom. Dessutom är det JAG som har bestämt här hemma. Killarna har inte kunnat spela ut mej mot en annan förälder eller fått ett annat svar om det frågat pappa. Det jag har sagt har gällt.

Jag har inte lyssnat så mycket på andra föräldrar, utan gått mycket på min magkänsla. Mina barn har varit så annorlunda, alla barn är ju unika med olika behov, men kompisarnas ungar hade iaf vissa likheter… det hade inte mina… så jag fick improvisera en hel del och många har rynkat på näsan. Men det har funkat. Jag är van att gå emot strömmen och bryr mej inte så mycket vad folk säger. Bara en sån sak som att vilja vara hemmafru… det får man ju inte! Men jag gjorde det ändå. Att sedan få ett barn med en massa bokstavsdiagnoser… det visste folk inte vad det var och sa att vi hittade på. Lite senare fick vi vet att vi hade en ”modediagnos” och knarkade ner honom… Det krävs en hel del för att inte lyssna på så elaka kommentarer.

Idag har jag två otroligt fina killar, män faktiskt… Junior är 17 år och världens lyckligaste, igår ställde vi på motorcykeln igen  🙂  Senior är 18ochetthalvt och planerar sin student för fullt. Killarna är trevliga, hjälpsamma och ödmjuka. De sköter skolan, sina extrajobb och sina fritidsaktiviteter. Numera sköter de allt på egen hand, jag behöver sällan lägga mej i. Det slår mej ofta hur otroligt stolt jag är över dem.

Igår kom Junior till jobbet med en grej jag glömt hemma och han hälsade glatt på alla medlemmar och pratade med dem. Då slår modershjärtat ett extra slag av stolthet. Han sprider värme och glädje, alla tycker om honom. Att få visa upp sina barn är en otroligt glädje. Mina fina. Mina stora… snart bor de inte ens i samma hus som jag. Snart ska de börja sina egna liv och pröva sina egna vingar. Testa sina kunskaper som jag gett dem i deras förberedelse för livet. Vingarna kommer definitivt att hålla och bära dem till nya spännande platser och upplevelser. Platser där mamma inte är med men kanske blir berättad för  🙂

Vi hör ihop och är starkare än något annat. Mina barn är de finaste som finns och jag önskar dem det bästa av alla världar. Jag vet att det kommer att gå bra för dem. Å skulle nåt trassla så finns det alltid en modersfamn att hämta kraft ur.

Älskar er!

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.