Jag får inte till några hela tankar idag. Jag börjar på en tråd, men kan inte fokuserar utan trillar vidare på nästa tanke och hinner lixom inte klart med den första.  Jag funderar på hur det var när killarna var små, vilket mindre helvete jag faktiskt gått igenom med dem. Men det är så jobbigt att tänka på att jag istället kommer över på tankar om alla barn i skolan som blir mobbade och inte har någon att vända sej till. Samtidigt roddar jag med mina kontaktbarn och försöker få till en date med dem…

Jag hör hur Martin och Senior sitter på nedervåningen och gör körkortsfrågorna. De nöter och nöter… det är svårt för en person med adhd att få kunskapen att fastna. För detta är ju något man måste kunna. Man kan inte bara memorera svaren och glömma dem efter provet. Detta måste fastna och finnas kvar! Martin är cool och funkar bra med Senior. De trivs tillsammans. Jag är tacksam för att det fungerar så bra.

Så trillar tankarna vidare på hur det blir den dagen han faktiskt klarar körkortet. Vilken frihet han kommer att få! Han kan åka var han vill och köra sej själv och alla sina skyttegrejer till träningar och tävlingar. Han kan skjutsa kompisar och lillebror. Han får sin frihet, men vi får också en annan frihet. Den dagen han klarar det… just nu känns det långt bort…

Tänk vad vi har gått igenom; Senior, Junior och jag. Guuuud så jag har slagits för mina barn. För att vara hemma med dem när de var små, för att skolan ska ge dem bästa möjliga utbildning, för att omgivningen ska acceptera dem med alla sina små egenheter, handikapp och sjukdomar. För att de ska ha ett så normalt liv som möjligt trots de hinder de faktiskt har. Tillsammans har vi gråtit, tröstat varandra och kämpat vidare. Vi är ett himla bra team!

Att Martin lyckades ta sej in i vår treenighet är ganska otroligt. Att han lyckades smälta in och ta en naturlig plats redan från dag 1. Han respekterade oss alla och visade mej att han kunde älska mina ungar och sätta dem i första rummet. Annars hade han inte fått stanna hos oss.

Som sagt; tankarna rumlar runt idag och är svåra att samla. Jag har iaf fått klart de sista detaljerna kring killarnas julklapp. Nu kan jag gå vidare och fixa den. Det blir bara en enda julkapp till dem, men den är så bra! Jag tror det blir en riktigt hit!

Allt är lite smått förvirrat och jag är ofokuserad. Men allt är ganska ok ändå… trots att halsen börjar göra ont. Men det går väl över om man inte tänker på det va? Det som inte syns – finns inte, eller hur? Jösses va jag svamlar…. jag slutar nu… för allas bästa  🙂

.