Idag har jag suttit på Huddinge Sjukhus mellan 10.30 och 16.00. När vi fortfarande inte fått något anrop från röntgen frågade vi vad sjutton de höll på med. Till svar får vi något mysko om att de inte trodde att det var sååå bråttom, trots att läkaren skrivit ”akut” och att de trodde vi kunde ta vilken tid som helst eftersom de antog att vi var inlagda… De gav oss så gärna en tid imorrn kl 13.00, men den kan vi inte ta eftersom Junior skriver sitt moppe-test då å när jag sa det så blev det helt plötsligt mitt problem. Då skulle man skicka en tid till oss, men då blir det ju knappast en ”akut-tid” som läkaren ville ha. Jag var ganska förbannad när vi gick därifrån!

MEN läkaren hade ringt oss strax innan och gett oss en del av provsvaren, bla de viktigaste, och kunde meddela oss att alla njurvärden nu såg helt normala ut! Han ställde fler frågor och till slut kom jag på att Junior ätit starka värktabletter för sin huvudvärk, men slutat med dem under slutet av förra veckan eftersom de inte hjälpte. När han lämnade de två första proverna var alltså njurarna fullpumpade av Naproxen och Treo-comp! Där hade vi svaret!!! Han tål inte smärtstillande! Sen han slutat med dessa tabletter har njurarna återfått sin funktion och verkar inte ha tagit något bestående skada. Men vi ska ändå göra ett ultraljud för att vara helt säkra.

Nu vet vi alltså att hans njursvikt var tillfällig men kan återkomma när han byter mediciner. Det är upp till oss att komma ihåg detta… som vilken allergi som helst alltså och de kommer vi ju ihåg. Hur skönt som helst att veta och en STOOOOR lättnad!

Jag åkte direkt till jobbet och förberedde allt så mycket jag hann innan Martin kom dit. Efter en hel dag på HS var jag rejält trött, slut i huvet och ganska tom i skallen efter alla känslosvängar. Först får vi veta att Junior har njursvikt och hur allvarligt det är och sen får vi veta att njurarna är friska och att allt bara var tillfälligt, men kan bli allvarligt vid fel behandling i framtiden. Mycket att ta in, helt enkelt. Med allt detta i kroppen och knoppen ska jag ta hand om en massa folk, vara trevlig och ge service. Inte alldeles enkelt eller självklart, men jag tror att jag lyckades… Jag brukar kunna hålla isär jobb och privatliv, men det är inte alltid helt enkelt.

För det är ju så: ens barn och familj är det absolut viktigaste i ens liv. Att då vara precis som vanligt när nåt sånt här inträffar är inte lätt. Det vore ju konstigt och ganska illa om jag inte reagerade, eller hur? Undrar vad jag drömmer om inatt? Gonatt!

.