astma o allergi - Fdensammamamman

Det här med stress…

september 10, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mitt liv för 20 år sedan…

Alla har någon gång känt sej stressade. Några av er har även mått dåligt periodvis av stress. Sen har vi en liten skara (som dock blir allt större) som blir sjuka av stress, dit hör jag. Det är så otroligt viktigt att se signalerna och lyssna på dem. Jag anser att vi alla har ett val när det gäller stress, även att inte välja kan vara ett val, även om det är ett ganska dåligt sådant.

Min situation var följande:
Jag var ensam med två barn, då runt 4-5 år gamla, tillsammans hade de 10 diagnoser och jag jobbade extra på 6 olika jobb eftersom det var omöjligt i den situationen att ha ett fast arbete. Jag blev uppsagd från två olika jobb eftersom det var för många läkarsamtal på arbetstid. Det var minst 2 läkarbesök i veckan och jag körde slalom mellan jobben, mej själv var inget jag överhuvudtaget hade en tanke på att hinna med. Barnen fick bäst tänkbara vård, själv åt jag knappt. På kvällarna när barnen väl somnat satt jag med mina limpmackor och däckade sedan totalt. Under natten vaknade ena barnet ungefär varannan timme och kräktes. Så höll det på…

Jag kan inte säga att jag märkte vad som hände. Symptomen kom krypande och inte förrän jag en dag stod på Ica Maxi och inte hade en aning om hur jag kommit dit, än mindre visste hur jag hittade hem… så insåg jag att något nog var lite fel. Men jag tog inte signalen på allvar. Det var inte förrän Senior kom på mej med att sova, stående, medan jag strök som jag insåg att jag var sjuk och behövde hjälp. De var faktiskt han som sa det; mamma, du är nog sjuk. Jag gick till läkaren och blev sjukskriven direkt. Inte förrän tre år senare kunde jag fungera hyfsat igen. Hyfsat… inte bra…

Det här var fortfarande på det ljuva 90-talet, lyckopiller var inget man erbjöds direkt utan jag fick samtalsterapi. Superbra! Det hjälpte mej en lång bit på vägen. Men när jag var tvungen att byta terapeut så funkade det inte alls, vi passade inte ihop och det fanns ingen annan. Men då började bitar hemma att komma iordning, diagnoser föll på plats, barnen fick hjälp. När de började i skolan fick jag även några minuter för mej själv. Då sov jag. Jag mådde bättre och kunde fungera, men jag mådde inte bra.

Det är 18 år sedan jag gick in i den berömda väggen och jag har fortfarande sviter kvar. Jag fick förmodligen både sömnapné och fibromyalgi av stressen. Jag går väldigt lätt upp i vikt, har dåligt minne, vissa dagar funkar inte talet som det ska och jag tål inte stress. Idag vet jag mina begränsningar och lyssnar på kroppen så mycket jag kan. Och jag frågar mej; kunde jag gjort något annorlunda? Sjävklart! Men det såg jag inte då. Jag hade kunnat be om mer hjälp med barnen, kanske fler nätter för att verkligen få sova och vila knopp och kropp. Jag hade kunnat ta hand om mej bättre med lagad mat till mej (ungarna fick ju alltid hemlagat) och rörelse för kroppen. En och annan promenad under de där åren hade förmodligen gjort susen.

Om jag bara tagit hand om mej lika bra som jag tog hand om barnen och sett mej själv som viktig, så hade jag förmodligen haft ett helt annat liv idag. Hade jag gjort klokare val, eller valt överhuvudtaget, så hade jag varit friskare idag. För vi har alla ett val att ta ansvar över vårt liv och vår hälsa. Val. Hela livet består av val. Och ett av dem är att inte välja. Att bara låta tiden ha sin gång, som jag gjorde. Det är ett dåligt val. Att istället ställa krav på sin omgivning att se mej, hjälpa mej och ställa upp för mej är ett val – men det är svårt och kan vara obehagligt att göra. Att förändra sin arbets- eller livsituation är inte heller enkelt eller gjort i en handvändning – men ofta nödvändigt. Att prioritera sej själv! Att säga det till en mamma är som att slå någon på käften, det gör man bara inte! Men det måste göras! Vi måste prioritera oss själv och se oss själva som viktiga! Om vi inte respekterar oss själva, varför ska då andra göra det? Vi måste bli våra egna bästa kompisar och göra vårt allra bästa för att må bra. Hur ska vi annars orka finnas där för någon annan? Vad händer om jag faktiskt stressar ihjäl mej och dör ifrån mina små barn? Borde jag kanske gjort några nödvändiga val…

Jag ber er! Ni som känner att stressen nästan kväver er, att ni nästan drunkar i alla måsten och är så dödströtta att ni inte ens orkar sova. VÄLJ LIVET! Det är inte enkelt och det går inte snabbt, men det är värt både obehaget och tiden att få sitt liv tillbaka. Vill ni däremot hamna i min sits och ha ett liv där ni ha konstant ont, ett minne som sviktar, bedrövlig sömnkvalite och inte ens kunna klara ett jobb – ja, då kan ni fortsätta som ni gör. DET är ett dumt val!

Det svåraste jag gjort!

augusti 22, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag fyller jag 22 år som mamma! Eller man kanske ska säga att min äldste son fyller 22 år idag. Båda är ju faktiskt rätt, så grattis till oss!

Tänk om man vetat hur svårt det skulle vara. Om man vetat hur smart man måste vara, hur många tårar man skulle fälla, hur arg man skulle bli och hur frustrerad man skulle vara många gånger… tänk om man bara vetat…

Förr tyckte jag att jag var en ganska hyfsad mamma till mina två grabbar, idag vet jag inte om jag var så himla bra egentligen. Mycket kunde gjorts annorlunda. Men jag gjorde så gott jag kunde förstås, det gör vi väl alla?

Min prioritering var att vara närvarande som förälder. Att finnas där för mina grabbar och även för deras kompisar, vet vilka deras komisar är och tycker om. Jag valde därför att vara hemma med mina barn under hela deras uppväxt, i samförstånd med deras pappa förstås. Jag tycker då och tycker än idag, att det är något av det bästa jag gjort och det finaste jag gjort för mina barn. Jag gav dem tid! Jag gav dem lugn! Jag tror att det är det viktigaste man kan ge ett barn.

Men det var svårt. Det svåraste jag gjort. Med alla diagnoser så var läkarbesöken och sjukdagarna många. Ibland kändes det som vi var helt isolerade. Det var lixom vi tre mot resten av världen många gånger. Idag är det inte längre så och jag kan sakna den tiden ibland. Då när vi låg i sängen tillsammans och läste Harry Potter eller var på någon spännande resa.

Idag bor vi på varsitt håll, äntligen fick Senior sin lägenhet! Å alla trivs bra med sina självständiga liv. De har körkort, fast jobb och egen bostad. Precis som det ska vara. De har sina egna liv, även om jag finns där i bakgrunden. Just nu är allt lugnt, men för bara ett år sedan var det kaos. Jag undrar hur det ser ut om 5-10 år. Har jag barnbarn då? Jag undrar det…

Jag gjorde så gott jag kunde och killarna har blivit helt ok. Jag kan klappa mej på axeln och se mitt mamma-jobb som avslutat. Det gick ganska ok ändå. 🙂

Ingen tonårsmorsa längre!

januari 28, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

28/1 1995

Idag fyller min bebis 20 år! Från och med idag är jag alltså ingen tonårsmorsa längre. Nu är barnen vuxna på riktigt 🙂

Junior har alltid varit en person med stark vilja. Det har jag med… våra viljor har alltså kolliderat några gånger. Ingen av oss ger oss så lätt heller och som mamma har jag ibland varit stenhård i mina beslut. Vilket resulterat i att Junior suttit under köksbordet och skrikit några gånger. Det har hänt att han skrikit tills han somnat där under.

Han är inte bara envis utan även en person som älskar att busa och kan driva en till vansinne med sin sjuka humor. Men hans största egenskaper är nog att han är både snäll, hjälpsam och omtänksam. Han ställer upp!

2008

De här 20 år som mamma till världens mest envisa person, har varit… varierande… kan man väl beskriva dem som. Vi har bråkat lite mycket som vi kramats och skrattat. Åren med alla mediciner och läkarbesök ligger bakom oss. Tonåren med tuppkam, spikes och svarta kläder gick ändå ganska snabbt över även om det verkade som en evighet just då. Han var väldigt söt med spikes faktiskt. Men det fick man ju inte säga högt 🙂

Alla simtävlingar vi sett och all tider vi hållit reda på. Alla blöta handukar som legat precis överallt och alla tidiga mornar vi varit iväg till någon simhall. Allt det sköter du sedan länge på egen hand, särskilt sedan du flyttade hemifrån. Det är nästan två år sedan jag fick kuvertet på morsdag, kuvertet med köpekontraktet på huset. Fyllda 18 hade du köpt radhus, du hade inte ens slutat gymnasiet… låter som nån annan jag känner…

Idag fyller min minsting 20 år, bor i eget hus, har fast jobb, både motorcykel och bil. Och en orm, mitt barnbarn 🙂

Jag är en stolt mamma. Två fina ungar har jag lyckats klämma ut, men livet som instats en av gångerna. Två numera vuxna grabbar som lever sina egna liv. Så det är faktiskt lite min dag också. Tänk att jag klarade det! Båda lever, ingen har blivit bandit, de har fast jobb och körkort. Tänk att det gick! Det var en del hinder på vägen, men vi överlevde. Allihop!

Mina ungar är det finaste jag har, inget kan ändra på det! Grattis Junior på din dag!

Han missade en liten detalj…

oktober 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Långt framför mej ser jag hans rygg försvinna nerför en backe… sambon som alltid sagt att han inte gillar att springa drar ifrån mej direkt och springer och springer…Tror han missade den lilla detaljen att han inte gillar löpning..

Idag har vi lyckats klara av hela första veckan av Röhnisch Running School, idag skulle vi springa i rollatortempo så lång vi orkade, sen vila 3 minuter och springa minst lika länge igen innan nästa vila. Passet skulle vara minst 40 minuter långt.

Vi åkte upp till Harbro där man kan välja slinga. Vi valde elljusspåret och 3 km-varvet. Första 100 meterna är brant uppför, så det gick vi snabbt för att värma upp. Sen började vi springa och jag tycker alltid att första kilometern är värst, sen brukar det rulla på av sej själv. Men jag springer aldrig där det är backar… jag väljer alltid platt mark och helst grus eller asfalt. Man har lixom varit mycket på Öland och där finns inga backar… Alltså höll jag på att dö redan i första backen och här uppe finns det många…

Efter ett par kilometer var jag skitsur! Jag orkade inte minsta lilla lutning, oavsett vilket tempo jag valde. Jag kände mej som en förlorare och att jag var skitdålig. Hade jag varit ensam hade jag gett upp och åkt hem direkt. Och fortsatt vara sura kanske resten av dagen. Nu väntade Martin in mej, peppade och sa att oavsett hur sur jag är och hur illa det än känns så är vi bättre än den som inte gör nåt alls. Vi kom iaf ut och tog oss igenom första veckan. Vi ska minsann inte ge upp, utan ta oss igenom alla 10 veckor! Säger han som inte gillar att springa, eller… gillaDE kanske jag ska säga.

Sambon har nämligen upptäckt att han kan springa och att han orkar ganska mycket. 7 minuters löpning i ett streck innan han fick gå en liten stund är ju hur bra som helst när man aldrig sprungit förut. Jag stupade i varenda uppförslutning, men hade inga som helst problem med platt mark och nerför. Å jag vet ju att det är ju backar jag behöver och att det är där jag kommer att se skillnaden mest. Men det är ingen skön känsla när halsen snörper ihop sej, hjärtat nästan hoppas ur halsgropen och astmahostan smakar blod. Jo, jag hade tagit medicin innan.

Men vi gjorde det! Minst 40 minuter var det… klockan stod på 40.16 när vi vara färdiga. Det får duga så. Kroppen kändes helt ok efteråt och vi var rejält varma trots nollgradigt på tempen. Vår första vecka tog 8 dagar, det är helt ok i vår värld. Nästa pass blir nog på söndag om jag kan gå… jag ska nämligen World Class Inspiration Day på lördag… Men känns kroppen ok så börjar vi vecka 2 på söndag annars blir det på tisdag.

Att träna tillsammans med någon är så himla bra! Man puschar och peppar varandra. Martin är en sån som aldrig ger upp! Har han sagt att han ska göra tio veckors löpning med mej så ser han till att det blir gjort. Hade jag gjort detta ensam hade jag nog redan gett upp… han hade å andra sidan aldrig gett sej på det om jag inte bett honom och då hade han heller inte upptäckt att det faktiskt är helt ok att springa. Jag är en riktigt pessimist och surkäring när det gäller träning, jag ska helst vara världsmästare på andra försöket… Martin vet precis hur han ska få mej att inte ge upp när mina orimliga krav på mej själv blir för stora. Jag är egentligen ingen tävlingsmänniska, jag vill bara vara bäst…

Kunde inte vänta…

oktober 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu får det vara nog med vila och läkning! Idag börjar ett nytt liv och det är inte bara för mej utan även för sonen. Han har första dagen på sitt nya jobb och jag vågade mej äntligen ut och springa! Nu kör vi!!!

Rekommendationen var att vänta 2-3 månader, men jag känner mej så pass återställd och mår så himla bra att jag bara var tvungen att testa lite. Inget långpass. Inte fort. Bara liiiite. Sedan i lördags har jag kört med Leilas magövniningar. Det innebär att jag i princip gjort mellan 50 och 100 situps på olika sätt varje kväll. De har blivit fler vart efter och jag orkar mer för varje dag som går. Jag har förvånansvärt nog inte haft någon träningsvärk, men inbillar mej att jag både ser och känner skillnad.

Det har varit massor med roliga pressvisningar och event och när man springer på stan blir det en himla massa steg. I högklackat blir även det en viss träning och tar man 10 000 steg i klackar så har man nästan gjort ett träningspass. Med detta i ryggen och iom att jag vaknade alldeles för tidigt och kände mej utvilad, tog jag beslutet; jag skulle testa att springa! Jag har en perfekt testslinga som är drygt 2 km på helt plan mark.

Så på med underställ, löparbyxor och gympadojjor. Hunden fick ligga kvar i sängen och sova. I med en banan och ett glas vatten och iväg. Vilken grej! Vilken skillnad! Att bara ha en helt vanlig träningsbehå och ändå inte känna något skump, skav eller ont! Helt otroligt! Det kändes nästan som att flyga fram! De där 2 kilometrarna kändes ju hur bra som helst och jag var knappt anfådd när jag kom hem, bara sååå lycklig!!! Att 8 hekto kan göra så mycket!

Fem veckor efter operationen känns det alltså himla bra, tänk då hur det ska kännas när allt är helt läkt. Jag ser våren framför mej… och en sommar när kroppen blivit smidigare och starkare. Jag har kommit igång bra med maten också den här veckan, även om det direkt på tisdagens sabbades med en champangelunch… men nu är jag på banan igen och riktigt känner hur kroppen piggnar till. Bara en sån sak som att vakna utvilad 6.30… det är lixom inte likt mej…

Så jag uppmanar er en en gång. Har ni en stor byst som är i vägen, tynger ner er, gör ont och hindrar er från att leva det liv ni vill leva. Går ner till max BMI 25 och be sen om remiss för en bröstförminskning. Det är det bästa jag gjort! Jag är en ny människa och har ett helt nytt rörligt, smärtfritt liv. Jag såg mej själv på tv igår, i samma kläder som jag har idag å jag ser så lidande ut. Dit vill jag inte tillbaka – jag mår mycket bättre nu.

Jag är på g igen! Äntligen!

Kaffefestival i helgen!

september 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vad ska du göra i helgen? Gillar du kaffe? Då har jag världens tips till dej; Världens första Kaffefestival går av stapeln!!! Allt körde igång idag med smakprovningar, Latte Art och musik och så fortsätter det hela helgen.

Jag och Annelie var där strax efter lunch och träffade bla Johan & Nyström som är arrangörer av festivalen och VD´n för Oatlys som är huvudsponsor. Festivalen är nämligen mjölkfri, men inte fri från mjölk… va? Vad snackar jag nu om? Jo, det bjuds på havremjölk till kaffet och vet ni? Det är faktiskt godare än med ”vanlig” mjölk.

Både Johan & Nyström och Oatlys ligger mej nära om hjärtat. Johan & Nyström är nämligen Botkyrkas egna lilla stolthet eftersom det lilla kafferosteriet ligger i Tullinge. Det tog ett tag innan jag fattade att det inte var bilen det var fel på utan rosteriet som doftade varenda gång jag åkte till mamma och pappa. Kaffedoften ligger nämligen tät på vägen, men jag hade ju ingen aning om att rostade kaffebönor doftade så.

Oatlys lärde jag känna när Junior var liten, men tyvärr lite för sent… Junior hade nämligen komjölksallergi och kunde inte få i sej minsta komjölksprotein utan att bli ruskigt dålig. Enda alternativet då var Icas Solhavre som gav de godaste pannkakorna och de godaste såserna. Oatlys produkter kom igång på 90-talet men de måste ha missat våra butiker, för vi hittade inte mycket alls som kunde ersätta det vi behövde. Så vi löste problemet på egen hand och när Junior vid 8-10-årsålder kunde börja dricka mjölk igen så exploderade marknaden av både havre-, ris-, och sojaprodukter. Nu finns det massor att välja på, men Oatlys har det största sortimentet. Vi är stolta att säga att Oatlys kommer att bidra med något spännande till goodiebagen på Lilla Bloggdagen 🙂

Å nu har de kommit med en iKaffe, en mjölk att ha i kaffet som går att skumma. Å det är den ni kan testa på festivalen. Vi fick först en kall kaffedrink som var både god och svalkande och sen en helt vanlig latte som var mjuk som vaniljsås. Johan & Nyström tar sitt kaffe från de absolut bästa plantagen i världen och dessa är inte bara Fairtrade utan Direct Trade vilket innebär att man tar hänsyn till allt runt kaffebönan och dess tillkomst och även väljer att betala lite mer för den direkt till odlaren just för att garantera kvaliteten. Självklart är den även ekologisk.

Så gillar ni kaffe och har lite tid över i helgen? Då ska ni absolut passa på att besöka Södra Teatern och testa kaffet, lyssna på föreläsningar och bara mingla runt lite. Inträdet är bara 50 kr!

Mamma å en massa annat…

augusti 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag för 21 år sedan blev jag mamma för första gången. Efter en gräslig graviditet kom det ut en liten parvel med en gyllene lock i pannan. 3200 gr och 48 cm som skulle förändra hela mitt liv. Å snacka om förändring.

Min enda karrärsdröm har varit att bli mamma, allt annat har varit oviktigt så länge jag kan komma ihåg. 23 år gammal, efter ett missfall ett år tidigare, blev drömmen verklighet.

Många säger att ”jag är ju fortfarande jag, även om jag numera har ett barn”. Jag håller inte med! Jag förändrades totalt när jag blev förälder. Jag var inte längre mittpunkten i universum eller ens i mitt eget liv. Jag fick ett ansvar och skulle ta hand om en liten liten människa som var totalt beroende av mej. Mer än jag kunde drömma om, skulle det visa sej. Det enda viktiga från och med den dagen var att sonen hade det bra. Han skulle från och med den dagen komma först av allt i mitt liv.

Jag är fullt medveten om att inte alla föräldrar resonerar som jag, men väldigt många. Att få barn förändrar livet för de allra flesta och man får en helt annan funktion och prioritering. För mej var det världsomvälvande. Särskilt som det visade sej att just min förstfödde inte var riktigt som alla andra. Vi fick diagnos när han var runt 7 år och då fick jag iaf bekräftat att jag inte var en värdelös morsa. Det är ju lite sånt man får höra när man har en son med bla adhd. Å sedan dess har vi kämpat och kämpar fortfarande. Livet är inte enkelt, särskilt inte med en diagnos som folk inte har förståeldse för.

Mitt liv blev tusen gånger rikare för 21 år sedan. Men också tusen gånger jobbigare. Jag har gråtit floder, skällt på lärare, medlat mellan kompisar, löst knipor och en massa annat. Jag har varit vårdare, sköterska, psykolog, chaufför, medlare och en massa annat. Mamma och en massa annat alltså. Vi har alltid kört med öppna kort. Mycket har gjort ont, besvikelserna har varit många. Ändå är mina barn förstås det finaste jag har. Jag skulle ta ner månen till dem om jag kunde. Jag skulle ge mitt liv.

Jag älskar dej ungen min, trots att livet med dej är kämpigt ibland. Jag önskar dej all lycka och det bästa i världen. Här kan du alltid hämta kraft, kärlek och stöd. Det är det en mamma är till för. Och lite annat.

En riktig katastrofresa!

juni 16, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi har rest väldigt mycket och oftast vill jag inte att resan ska ta slut, men en gång har det faktiskt hänt att jag längtat hem… när vi var i Bulgarien 1998, då ville jag bara hem… det är den värsta resan jag varit på och då har jag både haft salmonella och varit rejält sjuk några gånger. Men aldrig har jag längtat hem som jag gjorde då.

Det började direkt när vi kom till hotellet. Min mamma blev ordentligt magsjuk efter att troligtvis blivit matförgiftat på flyget, så där låg hon helt utslagen första 1-1,5 dygnet. Någon dag in på semestern så satte sej min pappa på sina svindyra glasögon… vi hade en pytteliten lägenhet och när jag skulle tränga mej in mellan våra sängar slog jag i lilltån så den blev stor som en ballong och alldeles blå och där satt jag med foten högt i flera dagar eftersom jag varken fick på mej skor eller kunde gå. Junior fick jättehög feber och jag hade glömt alla mediciner hemma och en dag sitter Senior på toaletten och säger ”Mamma, mitt bajs rör sej”. Då har han fått mask!

Till äventyret hör att jag var superstressad innan vi åkte och jobbade in i det sista. Så jag hade glömt alla våra mediciner hemma, min barn hade då svår astma, allergier och en massa annat, och jag hade även glömt att packa ner badkläder. Vi skulle alltså till Bulgarien där man vanligtvis badar och hade inga badkläder… å inget fanns det att köpa på plats heller. Jag kommer inte ens ihåg hur det löste sej…

Så där satt jag med min fot som värkte, en 3,5-åring med hög feber, en 5-åring med mask, en dränerad mamma och en halvblind pappa. Jag ville bara ville åka hem! Aldrig mer Bulgarien!!! Å andra sidan var det ju inte landets fel…

Så när Annelie bjöd med mej att följa med på en pressfrukost med Bulgariens Turistbyrå så tänkte jag att jag skulle ge det en chans till. Vi fick träffa Sveriges Ambassadör i Bulgarien och Bulgariens Ambassadör i Sverige som bägge berättade om landet, kulturen, turismen och allt som man absolut ska se och varför man ska åka dit. Vi fick även höra Vingresors PR-chef berätta om deras nya satsning av ett Ving-resort som just nu byggs och ska stå klart våren 2015. Ett tjusigt ställe där allt kommer att finnas!

När vi var där var det knappt några hotell alls och de få butikerna som fanns var ganska tomma. Vi försökte köpa frukost men i hyllorna fanns bara ketchup och yoghurt. Däremot fanns en mängd skönhetssalonger och SPA-anläggningar. Just kurorter är ju ett kännetecken för landet och att det just runt Svarta Havet finns ganska gott om såna. Jag har hört att naturen ska vara fantastisk och att det finns många små byar som är väl värda ett besök.

Så jag borde nog ge det en chans till… kanske… men då ska jag se till att ha både badkläder och mediciner med mej! En resa så här 16 år senare kan ju bara bli bättre, sämre kan det ju definitivt inte bli! Så ja, en dag ska jag åka nog tillbaka… och hoppas på det bästa!

Jag kanske inte överlever…

maj 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ikväll är det dax för årets Vårrus och som det känns nu så är det ungefär lika jobbigt som att bestiga Kilimanjaro… tog mej ut på en löptur i fredags men gav upp efter bara två kilometer, jag hade nämligen 15 kg hund på släp istället för lyckligt springande framför mej. Jäkla sabotör!!!

Jag hade orkat mer, det kände jag och kläderna sitter bra och funkar som de ska. Jag testade bla nya sockor från Ullmax, gjorda av bambu. Det låter ju inte klokt, men de är hur mjuka och sköna som helst och tar inte åt sej doft eller fukt alls. Dessutom är de snygga! Kan absolut rekommenderas!

Efter den misslyckade löpturen tyckte jag otroligt synd om mej själv och gick loss på senaste loppibagen som kom för några dagar sen. Där fanns bla en shower-gel från Neutral som redan står i duschen och används dagligen av både Martin och mej. Jag gillar saker som är parfymfria, det borde alla göra så vi andra slipper rinnande ögon och täppta näsor.

Mellanmålsbaren från Naturdiet satt också fint som tröst, vitamingodiset från Yves Rocher hann Martin äta upp innan jag ens hann blinka. Men jag vet att det är gott, för den påse vi smakade förut åt jag upp innan han hann blinka 🙂

Brun-utan-sol från Apoliva är kanske inget jag behöver just nu, eftersom jag älskar solen och fick färg redan i mars typ… men den sparar jag till vintern när man ser så där tråkigt blek och sjuk ut. Den kladdar iaf inte, det har jag kollat!

Sen var det lite annat smått och gott som man behöver lite mer tid på sej att testa igenom, bla vitaminer och åksjuketabletter och jag blir bara åksjuk när jag åker liten båt, så det tar nog sin lilla tid innan jag får möjlighet att testa dem. Men har ni någon liten skrutt som har svårt att åka bil kan ni höra av er till mej, så kan ni få min burk.

Jo, där var ett läppstift också från Yves Rocher. Ett som nästan inte syns, det blir bara en svag naturlig ton på läpparna. Sånt gillar jag! Så det har jag redan använt och det ligger i byxfickan för att målas på vid behov. En massa spännande grejer har jag alltså fått testa och alla grejer har varit positiva. Filmen ”Walking With Dinosaurs” får vänta med tills vi får besök av smått igen, om vi inte tar ett titt själva nån dag efter att vi slutat jobba. Man vet aldrig.

Men sockorna var alltså det bästa av allt. Så ikväll hoppas jag att de bär min tunga och otränade kropp över mållinjen. Jag kanske avlider… men det finns nog många som kan ge första hjälpen… Nu överdriver jag förstås. Men känner jag mej själv rätt så kommer jag att springa alla 5 km, tills det blir blodsmak i munnen och jag känner mej svimfärdig typ. För sån är jag!

Vårruset – here I come!

Hur toleranta är vi egentligen?

maj 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många skriver om och reagerar på gårdagens vinnare i Eurovision. Jag har läst och funderat… och funderat lite igen. Fenomenet man i skägg och klänning är tydligen väldigt kontroversiellt. Men hur var det med Dana International? Även om det var reaktioner då, så var det långt ifrån detta. Å vår egen Jean Pierre Barda är en snygg man, sminkad och ibland iklädd lång rock som man kan likna med klänning. Även han har skägg… Tomas Di Leva… Eddie Izzard…

Så vad är det då med Conchita Wurst (Thomas Neuwirth) som både upprör och berör folk? Är det att man inte vet om det är en kvinna eller man? Är det att det är en kvinna med skägg? Att någon vågar sticka ut och inte gör en grej av det mer än just stå på scen och framföra ett fantastiskt bidrag i Eurovision. Medan våra After Dark och Army Of Lovers gjort en parodi av sina nummer står Conchita stolt och vacker och seriöst gör det han ska. Ingen parodi, inget skämt.

Man måste få se ut som man vill! Man ska inte behöva placeras in i ett man/kvinna-fack. Det räcker med att vara jag, en stolt människa. Om jag är man eller kvinna spelar ju ingen roll, allt handlar om hur man väljer att framställa sej själv och det ska folk respektera en för.

Å det är där jag blir extra fascinerad. Jag har vänner med olika diagnoser och funktionshinder som inte syns, som de kräver att bli accepterade för. Några av dessa hade väldigt svårt att acceptera Conchitas framträdande och skrev en hel del kränkande kommentarer både på Facebook och Twitter. Ända tills någon ifrågasatte deras kommentarer… de här personerna har alltså gjort precis allt det som de själva blir utsatta för i vanliga fall och krävt upprättelse för. De har kallat Conchita för otrevliga saker, ifrågasatt hans framträdande och hela person. De har själva blivit ifrågasatta hela sitt liv och fått utstå både spott och spe, ändå gör de precis samma sak till en annan person som är annorlunda. Enbart för att en man väljer att stå på scen med skägg och klänning. Vissa av de som kräver tolerans är alltså inte det minsta toleranta själva! Visst är det intressant?

Jag vet att en av dem insåg detta och ändrade åsikt under kvällen, jag hoppas att fler gjorde det. Världen är för hård för att vi ska döma varandra för saker vi faktiskt inte har med att göra. Vi måste alla acceptera varandra för våra olikheter. Det spelar ingen roll hur vi är klädda, vilket kön vi har, vem vi väljer som partner eller vad vi har för hudfärg. Vi ska alla bli accepterade och kunna gå tryggt på gatan dygnet runt utan att utsättas för hot, våld eller trakasserier. Världen ska välkomna oss alla med öppna armar, inte begränsa oss pga våra olikheter.

Conchita är precis vad världen behöver efter Rysslands bojkott av HBTQ under OS. Om Eurovision hade varit i Ryssland vet ingen om Conchita kunnat vara med i finalen. Han kanske hade blivit fängslad eller nekad inträdde i landet. Om han ens hade vågat delta… Å så ska det inte vara! Eurovision handlar inte enbart om musik utan även om politik, så är det bara och igår blev det ännu tydligare.

Igår vann rätt låt, både musikaliskt och politiskt – det är vad jag tycker! En hård värld behöver mjukas upp och det kan faktiskt göras precis på det här sättet. Med musik kan man komma långt, det är ett språk som alla förstår. Ett stort steg är taget, men det är många många kvar innan vi alla blir accepterade för den vi är och väljer att visa upp oss som. Vi är på rätt väg men det kan bli mycket bättre! Alla måste acceptera alla, är vi redo för det? Hur toleranta är vi egentligen?