astma o allergi - Fdensammamamman

Att faktiskt leva

mars 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oftast så går livet bara sin gilla gång och man är i sitt lilla ekorrhjul och gör det man ska utan att fundera särskilt mycket. Man gör det man ska lixom och tiden bara passerar…

Men så kanske man drabbas av sjukdom eller någon närstående dör och helt plötsligt stannar livet upp igen och är inte alls lika självklart. För en liten stund förlorar naturen sina färger och man börjar fundera över vad man egentligen håller på med.

För mej har det funnit flera såna stunder, den första när jag var i Gambia och för första gången upplevde och på nära håll levde bland fattiga människor som i princip bara ägde det som fanns på kroppen. Det var första gången jag reflekterade över hur jäkla bra jag har det. Då var jag 20 år.

Sen fick jag barn, två små grabbar med massor med sjukdomar, men det var faktiskt inget jag reflekterade särskilt mycket över. Då. Det lixom bara var så. Men det skulle komma senare… När jag var 30 dog min bästa kompis och jag fick någon slags av livkris då jag helt plötsligt insåg att jag inte skulle finnas för mina barn för alltid. Min väninnan lämnade efter sej en liten 6-åring och jag såg mina barn i hennes lilla dotter. Och helt plötsligt ville jag förändra mitt liv och göra det bättre, både för mej och mina barn.

Livet kom väldigt nära, men även döden och det måste jag säga var nog det bästa som kunde hända mej. Självklart saknar jag min väninnan, men hennes död har gjort mej och mitt liv en miljon gånger bättre. Jag har henne att tacka för så oändligt mycket. Tack var hennes död tog jag tag i mitt eget liv, min hälsa och mitt välmående och är idag en mer hälsosam och lycklig människa. Idag vet jag att mina barn har många bra minnen av sina småbarnsår och vårt liv tillsammans, inte som förut då jag var en ledsen, tjock och deprimerad mamma. Nu gav jag mej också tid att sörja de där friska barnen som jag aldrig fick och istället glädjas över mina fina ungar som lärt mej så otroligt mycket.

För 3-4 år sedan drabbades vi återigen av flera hemska dödsfall och återigen ställdes livet på sin spets och jag fick återigen anledning av utvärdera mitt liv. Återigen blev jag smärtsamt medveten om att livet går ut på att levas inte att överlevas… det handlar om att må bra och njuta av det man har och samtidigt göra det bästa av det man har. Å jag insåg att det är precis det vi gör i vår familj. Jag lever det liv jag vill leva. Det gör oss inte rik på pengar, men jag är istället rik på liv.

Å nu behöver jag inte längre ett dödsfall för att påminna mej om allt bra. Jag kanske inte vaknar varenda morgon och är tacksam över det jag har, men inte långt ifrån. Jag känner genuin glädje över mitt liv och alla saker jag får uppleva och människor jag får träffa. Jag är faktiskt nyfiken på varenda dag! Jag är mer öppen för intryck, nya människor och nya upplevelser. Jag vågar ta plats för att jag är jag, inte för att jag behöver bekräftelse eller uppmärksamhet. Idag lever jag!

Man behöver nog några hårda smällar för att bli vuxen och för att uppskatta det man faktiskt har. Nu sitter jag här med lite diagnoser av varierande slag, men det är faktiskt inget som stör mej särskilt mycket. Mitt liv kommer att förändras väldigt mycket det närmaste halvåret, en stor förändring kommer jag att berätta om den 5 april… Den dagen vet alla berörda, då ska ni också få veta 🙂

Är man vad man tänker?

mars 15, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Att man är vad man äter har man ju hört, men är man även vad man tänker? Jag tror faktiskt det… till viss del…

Människa är en lustig varelse. Mårten Nylén pratade om 10:1 på frukosten i onsdags, alltså: det händer tio roliga grejer och en dålig. Vad fokuserar vi på? Jo, den dåliga förstås! Trots att det bara är en och allt annat varit bra i övrigt. Men så funkar de allra flesta av oss faktiskt. Jorå, även jag…

De senaste dagarna har vi fått en mängd dåliga besked, säkert 7-8 stycken i rad och till slut igår kom det till slut ett par roliga besked. Men de där roliga beskeden försvann och jag kunde knappt glädjas åt dem eftersom de där dåliga grejerna var så många och tunga att de tog över allt. När det är tio bra och en dålig så är jag nog ganska bra på att gå vidare och tala mej själv till rätta och tänka på de där bra grejerna. Men nu var de lite för många dåliga som trängdes om utrymmet i skallen, då är det svårt att tänka positivt.

Men det var faktiskt en himla kul grej som hände igår. Jag fick en paketavi från Jysk. Jag har inte
beställt något och fattade inte vad det kunde vara. Men jag vet ju att jag är med i lite tävlingar då och då, så det kunde ju vara nåt sånt. Det skulle väga en del, så jag tog bilen för att hämta det och det var ju tur. Jag fick en JÄTTESTOR kartong med mej hem som precis fick plats i bakluckan. Väl hemma hjälpte Martin mej att packa upp den och visst var det en vinst! Jag hade varit med i en tävling i tidningen Mama i oktober…

I kartongen låg en saccosäck, ett bäddset med Barbapappa, två leksakslådor och en stor väggklocka. Det var saker jag tävlat om till barnrummet innan vi fick Minior och nu blev känslan att han missade de fina grejerna… men förhoppningsvis kommer det ett nytt barn som får användning av dem. En rejäl överraskning var det iaf även om det också påminde oss om det rum som nu står tomt. Återigen tar det tråkiga över i skallen…

Jag tror på tankens kraft och att vi inte får låta de negativa tankarna ta över oss. Men när man överhopas av tråkigheter är det sannerligen inte lätt att tänka positivt. De vet alla som har/haft en sjukdom eller har/haft en jobbig situation. Jag är nog egentligen en pessimist eller kanske realist, iaf en före detta, som vägrar erkänna det och hela tiden försöker att vara en optimist. Jag vägrar nämligen att vara pessimist eftersom jag själv inte tycker om att umgås med såna. Hur roligt är det egentligen att bara höra gnäll? Inte ett dugg! Det lyfter inte ens vardag precis… och jag vill inte vara den som gör någon annans dag ännu värre. Så jag försöker och intalar mej själv att jag är den eviga optimisten och jag tror faktiskt på det nästan hela tiden!

Nu säger den som läst min blogg ”Å här påstår hon att hon är lycklig och har ett bra liv och nu erkänner hon att hon är pessimist” Kanske är det så att jag som fd pessimist insett att man mår bättre av positiva tankar och att de positiva tankarna gjort mej lycklig? För jag känner mej verkligen lycklig den större delen av tiden. Jag vet hur det är att vara längst nere på botten och hur skönt det är att inte befinna sej där längre. Jag vet att positiva tankar och handlingar får en att må bättre och ger en ett lyckligare liv. Jag vet också vilket jäkla jobb det är att komma till en positiv livssyn. Nu menar jag inte att den som är negativ själva skapar sina sjukdomar osv, absolut inte! Däremot tror jag att om man har en svår sjukdom och försöker att vara positiv så är det lättare att leva med sjukdomen. Det är lixom roligare att vara glad!

Jag skulle kunna gräva ner mej i tankarna på att jag haft en jobbig småbarnstid, att jag skilt mej, att jag har sömnapné och fibromyalgi och lite annat smått och gott. Men jag väljer att istället fokusera på att barnen vuxit upp till två välartade unga män, att jag träffat mannen i mitt liv och att jag faktiskt fått diagnoserna utan att bråka och nu vet vad jag har att förhålla mej till. Det är en massa saker som jag inte klarar, men jag väljer att fokusera på det jag faktiskt kan göra och det som är bra. Och på så sätt mår iaf jag mycket bättre. Men jag tillåter mej också att korta stunder tycka rejält synd om mej själv. Men bara korta stunder alltså… Det var det där: är glaset halvfullt eller halvtomt?

Så idag ska jag verkligen försöka att inte tänka mer på det dåliga som hänt. Jag har tänkt och ältat färdigt nu. Det tråkiga ska inte få förstöra och ta mer tid än det redan gjort. Tid som jag aldrig får tillbaka och som bara gått till spillo. Idag är en ny dag och den ska jag försöka göra så bra som möjligt. Positiva tankar på allt bra jag har i mitt liv, för det är ju väldigt mycket!

Å trillar jag ner i pessimistgropen igen så får jag följa Mårtens råd att försöka stå på en pilatesboll. Det är skitsvårt och man ser inte klok ut medan man försöker, alltså kan man inte låta bli att skratta. Testa får ni se 🙂

När hjärnan slutar fungera

februari 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag sprang rätt in i väggen för ungefär 15 år sedan och får ibland frågan ”Är du helt frisk nu då?” Jag svara nästan alltid JA, men känner direkt när jag svarat att det inte stämmer. Jag ska nu försöka förklara hur det känns att vara utbränd och vad som händer sen. Det här är MIN version. Andra har förmodligen en helt annan känsla.

Jag var strax under 30 när hjärnan slutade fungera. Jag stod ensam med två små barn med mängder av diagnoser, ständig koll, möten med läkare och massor med mediciner fyra gånger om dagen. När barnen var hos sin pappa sprang jag mellan 5-6 olika jobb, politiska uppdrag och föreningsuppdrag, när barnen var hos mej tog jag hand om dem på heltid. Jag hade ingen ledig tid och hann aldrig vila eller tänka en enda tanke färdigt. Jag levde ett liv i 180 och fick heller inte sova särskilt mycket på nätterna eftersom det var då ena sonen brukade må som sämst.

Det började med att jag blev irriterad, först på barnen sen på resten av omgivningen. Jag kunde inte längre läsa en text och förstå innebörden av den. Att skriva gick fortfarande hjälpligt och det kanske var det som räddade mej för stunden – för jag skrev massor när det fanns några minuter över. Sen blev minnet sämre och jag ville inte längre umgås med folk. Alla möten blev jobbiga och jag var alltid orolig över att missa olika möten pga dåligt minne. Alla utflykter blev ett helt företag. Det gick ok att åka och handla, men att ta tåget in till stan var en omöjlighet. Så fort jag satte mej ner somnade jag, det kunde även hända när jag körde…

Jag kunde inte längre ta en vägbeskrivning, utan körde fel även när jag skulle till platser jag varit förut. Hjärnan strejkade och kände som gyttja, den funkade helt enkelt inte och när även kroppen började lägga av började min äldste son ifrågasätta hut jag faktiskt mådde. Jag glömde precis allt, hade ständig huvudvärk, var förkyld för jämnan och hade ont i kroppen och var ständigt trött, jag sov så fort jag fick chansen. En dag stod jag och vek tvätt, samtidigt som jag sov… ja, det låter inte klokt. Men jag vet att Senior, som var ca 6 år då, petade på mej flera gånger innan han fick kontakt med mej. Han tittade på mej och sa ”Mamma, du är nog sjuk”.

Jag insåg att han hade rätt och gick iväg till vårdcentralen, det här var 1999 har jag för mej och det var inte helt vanligt att en hemmamamma kom dit i det skick som jag var. Jag blev sjukskriven direkt och slapp på så sätt springa runt på alla mina extrajobb. Men jag insåg ganska snabbt att ingen skulle förstå eller acceptera varför jag var sjukskriven ”jag som såg så frisk ut”, så jag sa att man hittat nåt fel på hjärtat… det var enklast så – för det var något som ingen ifrågasatte. Läkarens rekommendation var att jag skulle vila och göra saker som var roliga och fick mej att skratta. Men jag hittade inget som var skoj och definitivt inget som fick mej att skratta, jag ville bara sova. När barnen var borta kunde jag sova dygnet runt om jag fick, och det skulle ta tre år innan jag orkade vara vaken en hel dag. Då kunde jag helt upplösligt inte sova middag och undrade vad det var för fel på mej 🙂

Jag fick en samtalskontakt på vårdcentralen och det var väldigt bra. I nästan två år pratade vi om min prestationsångest, självkänsla, självförtroende och en massa annat. Jag insåg att det var upp till mej att förändra mitt liv till det bättre och att det var dax att göra en del val. Val som skulle bli både jobbiga och obehagliga. Jag var tvungen att välja bort vissa relationer och bekantskaper, såna som tog för mycket energi av mej men inte gav något tillbaka. Jag var tvungen att syna mej själv in i minsta skavank och förändra de bitar som jag inte gillade med mej själv. Å till slut blev jag min egen bästa kompis. Till slut kunde jag acceptera mej själv som jag var med fel och brister. Till slut kunde jag respektera mej själv och ge mej den respekt som jag faktiskt förtjänade. Med små myrsteg byggde jag upp en ny relation till mej själv och snart även till andra. Jag hade lärt mej att lyssna inåt och vågade säga nej.

Det tog mej 6-7 år att bli människa igen och det gav många sviter och ärr. Jag kommer aldrig mer att kunna jobba heltid, det orkar inte min hjärna. Jag har förmodligen fått sömnapnén pga utbrändheten och man vet inte om jag någonsin kommer att bli av med den eftersom det är signalen till hjärnan det är fel på. Å sover man inte så orkar man inte, det har jag accepterat. Jag klarar inte stress och blir det för rörig kan jag inte ta in allt som händer. Jag kan fortfarande prata andra språk men inte längre läsa en kortare text på tex engelska. Bruksanvisningar är bara att glömma. Numera åker jag tåg helt obehindrat och klarar flera möten per dag, men jag måste hela tiden ha i beredskap att det tar stopp lite då och då. Blir jag upprörd eller arg så somnar jag direkt efter urladdningen. Förmodligen har jag även fått fibromyalgi av utbrändheten och det är tydligen inte särskilt ovanligt.

Så här sitter jag 44 år gammal. Jag kan aldrig mer jobba heltid, jag har ont dygnet runt och är oftast trött. Men idag är jag lycklig! Jag har papper på min trötthet, en diagnos som bevisar att jag inte är lat. Det betyder hur mycket som helst och iom att jag fick diagnosen mår jag 300% bättre! Å nu när jag vet att jag faktiskt är trött och inte lat, så kan jag välja att ta en tupplur istället för att vika tvätt eller göra något annat nyttigt. Min omgivning accepterar hur det är och hjälper mej om jag ber om det. Martin hjälper mej utan att jag ber om det och beordrar mej ibland att gå och sova.

Så jag har ändå haft tur. Jag har nästan aldrig blivit nonchalerad av sjukvården, även om en av läkarna sa att det är vanligt att vara trött och att försäkringskassan slängde ut mej efter ett par år. Men det känns ändå fjuttigt i sammanhanget när jag vet hur många andra blivit behandlade. Å nu får jag ju all hjälp jag behöver, även om jag inte kommer be om någon hjälp av försäkringskassan. Jag får helt enkelt acceptera att jag inte kan jobba mer än jag gör och därför anpassa mej efter den inkomst man får då. Jag har ett bra liv och lever idag precis som jag vill göra. Men jag kommer alltid att ha det här i bagaget och jag kommer aldrig att bli helt frisk. Men det har jag accepterat, det blir lättare då.

En annan relation

januari 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En lycklig 1-åring, 1996.

Idag fyller min yngste son 19 år.
Han den där lille parveln som föddes med
jättestora fötter och ett stort leende 🙂

Nu har jag bara tonårsbarn ett år till, sen är även den tiden slut. Å jag måste säga att det är en helt annan sak att vara förälder till vuxna barn än till småttingar. Relationen förändras och förbättras en hel del. Vi är numera på en helt annan våglängd och respekterar varandra på ett helt annat sätt än förut. Det är helt enkelt mycket roligare med vuxna ungar än små.

Med småbarnsåren bakom mej, kan jag med facit i hand säga att den tiden som varit bäst har varit de första 2-3 månaderna, när de var runt 4-5 år och nu. 6-åriga dramaqueens och pubertala stinkbomber går bort! Man brukar säga att varje ålder har sin tjusning, men jag tycker faktiskt inte det. Jag tycker att vår relation bara blir bättre och bättre med tiden. Särskilt sedan yngsten flyttade hemifrån. Jag gillar att se honom vuxen och att ta ansvar, det är ju det jag hela tiden strävat efter att lära honom. Och jag slår mej för bröstet och säger att jag lyckats himla bra med det! Nu ska bara äldsten också hitta något eget…

Min yngste son är den som är mest lik mej och som jag haft flest konflikter med, men samtidigt ändå kunnat ha bra snack med även när vi varit rejält osams. Det har inte varit så lätt med alla dess sjukdomar och skit som han dragits med, men som är väldigt mycket bättre nu. Det var värsta när han hade huvudvärk konstant i mer än ett år och man inte kunde hjälpa honom. Men vi kom igenom det med och nu står han som stolt radhusägare med fast jobb, bil, mc och orm.

Jag är så oändligt stolt över mina barn! Mina småskruttar som berikat mitt liv, gjort mej till en bättre människa och som alltid funnits där som min tröst när livet varit tufft. Vi har varit tighta och hjälpa varandra genom knepiga grejer och alltid kommit ut hela på andra sidan. Nu är de vuxna. Å jag som inte tycker att jag åldrats särskilt mycket, det är lite konstigt. Jag ser ju att de bli äldre och kan räkna deras födelsedagar, men jag känner mej inte särskilt mycket äldre idag än för 19 år sedan. Jag stannade nånstans runt 25-30 tror jag 🙂

Å andra sidan är jag en av få som faktiskt ser fram emot att åldras och att komma in i den gyllene medelåldern. Jag är helt säker på att livet har så enormt mycket att bjuda på och att jag kommer att få uppleva fantastiska saker tillsammans med mina vuxna söner. Den ena fortfarande med stora fötter och ett enda stort leende, numera 19 år gammal.

Grattis min stora lilla älskling på din dag!

Tänk att han valde just mej!

januari 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En av männen i mitt liv fyller år idag. Martin, mannen som valde att dela sitt liv, just med mej 🙂

Man kan ju tycka att vår historia är klassisk, vi träffades på jobbet som många andra och flyttade ihop. Men riktigt så enkelt är det faktiskt inte… Hade Martins föräldrar valt att fly från Polen till tex England eller Australien som många andra gjorde, så hade vi inte träffats. Hade han inte varit smällfet och till slut tagit tag i sin vikt, så hade vi heller inte träffats. Martin tror på slumpen, jag vet inte vad jag tror på… tillfälligheter kanske…

Men Martins föräldrar valde att stanna i Sverige och 20 år senare valde han att skriva in sej på Viktväktarna och började efter ett tag att jobba där. Jag själv tog tag i min vikt efter skilsmässan från barnens pappa och då var det Martin som satt i kassan. Ganska snart började jag jobba lite som vägare och då lärde vi känna varandra, men då fanns ingen tanke på att vi en dag skulle vara ett par. Den Martin jag såg då var en blonderad yngre kille som enbart var intresserad av datorer och alltså ganska nördig 🙂

Det skulle ta 6-7 år innan vi verkligen såg varandra, då hade vi bägge redan accepterat att vi skulle leva ensamma resten av vårt liv och vi hade ganska bra liv bägge två. Jag hade lärt mej att trivas i mitt eget sällskap och hade till slut fått livet att fungera ganska hyfsat som ensamstående morsa till två tonårsgrabbar. Vi hade ett bra liv.

Men så var det en rad händelser som resulterade i att jag blev helt pank och frågade om Martin behövde hjälp i sina klasser. Det behövde han och sedan tog det bara någon vecka så var han kär som en klockarkatt och någon vecka senare kom vi fram till att vi skulle göra ett försök tillsammans. Å några veckor efter det så flyttade han in hos oss och resten är, som man säger, historia. Det är snart 6 år sedan och han är fortfarande kvar hos oss.

Datanörden flyttade in hos den envisa ensamma mamman och hennes två tonårssöner och trivdes
faktiskt alldeles utmärkt. Å vi har ett himla bra liv! Jag har de tre finaste männen i mitt liv, osså Baileys förstås… Mina två ögonstenar kommer alltid att toppa listan i alla lägen, men sedan kommer Martin och han skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt. Barnen ska alltid komma först, tycker även han tack och lov. Han valde mej och barnen och ett liv med mediciner, läkarbesök, struliga tonåringar och en galen hund framför ett liv i lugn och ro med sina datorer som man alltid vet var man har och kan lita på. Å jag tror att han är ganska nöjd med det valet, han ser ut att trivas iaf 🙂

Jag är så tacksam för att slumpen, ödet, tillfälligheter eller vad man nu ska kalla det, förde oss samman. För vi är verkligen helt rätt för varandra. Och så hoppas jag att det alltid ska vara. Grattis älskling, idag är det DIN dag!

Förbereder för tv-inspelning

september 21, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I våras fick jag en förfrågan av Utbildningsradion att vara med i en programserie som ska handla först och främst om olika funktionshinder och vad som händer i olika situationer, i andra hand om familjer och relationer. Jag har för mej att producenten sa att det skulle vara 6 entimmes program och att de ska sändas under senhösten och början av vintern.

Jag tackade ja och under sommaren har det varit en mängd samtal och planering och på måndag är det dax för inspelning och intervju. Det ska bla handla om när barnen flyttar hemifrån, så Senior ska filmas när han bär kartonger och när han och morfar bär en byrå. Sen blir det lite prat med mej och Senior och mer prat med mej och om morfar ställer upp även lite kort med honom. Allt för att ge en bild på hur en ung människa med tex adhd som funktionshinder funderar kring att bo ensam och släppa det invanda för att skaffa nya vanor och hur det är för oss runt att släppa taget och låta honom bygga sitt eget liv.

Det är ju lite annorlunda med förändringar för den som har ett funktionshinder. Det är en ganska lång förberedelse bara att kunna tänka tanken på en flytt och att sedan faktiskt ta steget. Eventuellt ska kommunens tjänstemän kopplas in för olika insatser som boendestödjare, kontaktperson mm. Den biten tog vi i måndags, så får vi se vad vi får hjälp där.

Så det är lite annorlunda mot när Junior flyttar, men även det är förstås en förändring som Senior måste vänja sej vid och anpassa sej till. Vilket i det här fallet varit ganska enkelt faktiskt, tack o lov. Det hade nog varit värre om han varit yngre. Men Junior bestämmer bara att han ska flytta, han skaffar ett boende och gör slag i saken. Inga konstigheter eller längre betänketid. För Senior kräver det mer… men nu har han fått den tiden och är redo. Nu ska han bara få en lägenhet.

Så jag tackade ja med allt detta i skallen, både för att visa andra ungdomar att man kan flytta oavsett om man har ett funktionshinder eller ej och att visa andra föräldrar att man måste släppa taget särskilt om det finns ett funktionshinder. Man måste släppa taget och låta ungdomarna bygga sitt eget liv och göra sina egna misstag. Det är ju så man lär sej, så som vi lärt oss när vi var unga. Man kan inte alltid stå bakom och ta emot när livet trasslar till sej, så funkar det inte. Men självklart finns vi där med stöd och råd 🙂

Jag har ingen aning om vilka frågor vi kommer att få, det enda jag vet är att jag ska berätta om mina tankar kring detta och att det är ett par familjer till som ska vara med. Så vi får väl se hur det blir. På måndag vet jag nog lite mer…. Tills dess måste jag nog städa…

Jag är FRI!!!

augusti 20, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I butikerna trängs ryggsäckar, pennor, suddgummin och nya miniräknare och block med skor och kläder… allt för barnens första skoldagar för terminen. Reklamen är full med allt som behövs inför skolstarten. Många av er med små barn har första skoldagen någonsin idag och klär era små fint i nya kläder och hänger den nya ryggsäcken på deras små axlar. Själva är ni förväntansfulla och lite nervösa, ni vet ju vad de har framför sej…

När jag skulle sova igår så slog det mej; för första gången sedan augusti 1998 har jag ingen unge som ska börja skolan! 1998 började Senior 6-års och sedan dess har vi varit uppbundna av skolvärlden och det har inte varit särskilt kul… Jag är väldigt glad att slippa den världen!

Jag kommer aldrig mer behöva packa en matsäck, gympapåse eller extrakläder till utflykt. Jag kommer aldrig mer bli uppringd av en lärare som säger att min son blivit misshandlad, mobbad, fått en allergisk reaktion eller är ledsen. Inga fler utvecklingssamtal eller föräldramöten. Aldrig mer följa med på klassresor, utflykter eller idrottsdagar. Jag har varit med på nästan varenda en under hela grundskolan!

Nu säger ni ”ja men man behöver ju inte följa med på allt, det är ju frivilligt”. Inte när man har barn med sk särskilda behov och inte när hela lärarkåren vägrar att ta ansvar för eventuell medicinering… de har nämligen rätt att säga nej till att både ta hand om och ge medicin. Då har man inte längre något val… eller jo, det har man… man kan hålla ungen hemma. Man har alltid ett val, ni har så rätt… och jag tyckte att mina barn skulle få åka med på alla grejer alltså följde jag med dem.

Jag kan konstatera att skolan varit en enda lång plåga för iaf Senior, med undantag för första skolåret i sexårs och sexan och sjuan då vi bytte skola. I övrigt har det mest varit jobbigt med mobbing, utanförskap, misshandel, oförstående lärare, oförstående föräldrar och elaka elever. Vissa perioder kunde jag inte ens jobba utan var med i skolan varje dag, hela skoldagarna. Efter att ha vistats så mycket i den svenska kommunala skolan, så kan jag även konstatera att skolan inte är en miljö gjord för våra barn och deras behov. Skolan är en hård miljö utformad efter de vuxna som vistas där, inte för barnen.

Jag har tjatat om rastvaktsystemet och hur en enda rastvakt omöjligt kan hålla koll på en skolgård som går RUNT en skolbyggnad. Jag har bråkat om skolmaten och att en hårt tränande 11-åring inte klarar sej på tre pannkakor till lunch. Jag har krävt en fast skolsköterska och kurator på varje skola. Jag har släpat dit kompisar som är poliser och brandmän för att låta dem informera barnen om sånt som kan vara bra att veta inom dessa områden. Inte så konstigt att man blir politiskt engagerad va?

För första gången på 15 år kan jag se hur andra följer sina barn till den första skoldagen och bara vila i tanken på att det är över för min del. Jag är fri!

Tacksam för det lilla…

augusti 4, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om man kan vara tacksam för små saker, så borde man ju vara tacksam för väldigt mycket och ha ett mycket rikare liv. Eller hur?

Jag har en blogg-kompis som är rullstolsburen och som häromdagen för första gången på väldigt väldigt länge slapp ha assistenter runt sej dygnet runt och som för första gången på precis lika länge fixade sin egen frukost. Det tog både tid och ansträngning, men hon gjorde det själv och var lyrisk över att kunna göra det. Den tacksamheten över att äntligen få rå sej själv och få frukosten gjord på sitt eget sätt lyste genom hela hennes text och fyllde mej med hennes glädje.

En sån liten grej för oss friska och självgående människor. Att göra frukost… något de flesta av oss tar för givet och gör automatiskt. Fundera lite på saken; att göra sin egen frukost… hur fantastiskt kan det vara… egentligen? I mina ögon är det hur fantastiskt som helst! Det är en så basal grej lixom, att göra sin egen frukost. Något vi alla gör, men en del behöver hjälp med. Vi som faktiskt inte behöver hjälp kanske borde vara lite mera tacksamma för att vi inte behöver tänka på det. Fattar ni hur jag menar?

Vi tar så mycket för givet och tänker inte på hur det skulle kunna vara, att det skulle kunna vara vi… Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma för; att vår kropp fungerar och gör det vi kräver av den, att vår hjärna kan tänka tankar, att vårt hjärta slår utan hjälpmedel och en massa annat. Det här är ju det enda som betyder något!

Att ekonomin är skral, att kläderna och möbler är begagnade, att bilen inte är sista årsmodellen eller att utlandsresorna uteblir är ju egentligen helt oviktigt. Det viktiga är ju att vi är så pass friska att vi kan leva ett fullgott liv, att vi kan ta oss ur sängen på morgonen , göra frukost, krama våra kära, tänka och prata. Det handlar inte om saker, det handlar om att ha en kropp som gör det vi önskar.

Jag är så tacksam över att min knopp och kropp fungerar så pass bra som den gör. Vad spelar några sömnlösa nätter för roll egentligen? Fatta hur mycket jag har att vara tacksam för när jag är tacksam för en sån liten grej som att jag kan fixa min egen frukost. Livet är en fantastisk grej!

Det bästa som finns!

juli 24, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Enligt mej är det bästa som finns att få sova ostört en hel natt och därmed vakna utvilad och pigg. För andra är det säker annat som är bättre, tex sex, vin, choklad, ost, löpning mm. Men för den som har sömnproblem finns ingen tvekan; att få sova en hel natt betyder till slut allt!

En av de mest effektiva tortyrmetoderna går ju ut på att låta offret hålla sej vaken, gärna stående… efter ett par dygn kan jag tänka mej att man går med på det mesta. Alla vi som haft små barn som kanske varit sjuka eller kinkiga med sömn vet precis vad jag pratar om… när man inte fått sova ordentligt på flera månader eller kanske till och med år – då funkar ingenting längre. Kroppen strejkar, hjärnan funkar inte och allt blir ett kaos.

Jag har alltid gillat att sova och sovit gott! Ända tills barnen föddes, då började trasslet med Seniors reflux och hans hyperaktivitet. Han vaknade pigg som en mört vid. 4.30 varenda dag och sov bara korta stunder under dagen, på nätterna kräktes han ungefär var 45:e minut… han sov sej till slut igenom kräkanfallen, men det gjorde förstås inte jag. För att underlätta låg han mellan oss i vår säng på en hög av badlakan, så vi kunde plocka bort vartefter och slippa byta i hela sängen. Man kan väl säga att det var lite påfrestande… å ingen läkare visste vad kräkningarna berodde på så nån hjälp gick inte att få. När Senior var 8 månader blev jag gravid igen, så nu kräktes vi ikapp.

Junior föddes med mängder av allergier och skulle ha mediciner flera gånger per dygn. Tillsammans med Seniors problem gick det lixom bara utför med sömnen för mej och när Senior var 3 år gav min kropp upp första gången. Då tappade jag hörseln och kunde inte stå upp, barnens pappa och min mamma fick ta kontroll över läget och jag fick sova så gott det gick med små barn i huset ett par dagar.

Sedan dess har jag haft problem med sömnen och den har blivit livsviktig för mej. Efter skilsmässan från barnens pappa såg jag fram emot mina barnfria dagar, eftersom jag då fick sova. Det var nästan det enda som betydde något då. Efter något år var läget så illa att jag blev sjukskriven, man sa då att det var pga utbrändhet och jag tror att sömnbristen bidrog nästan helt och hållet till detta.

För något år sedan sökte jag hjälp igen för min trötthet och när jag kommer till vårdcentralen säger läkaren snorkigt ”Alla är lite trötta så här års”… att jag ibland inte kommer ihåg hur jag kommit till en plats eller somnar stående eller glömmer bort saker jag hört eller sett fem minuter senare, det var inte ett dugg konstigt tyckte han. Jag bytte vårdcentral och valde en där min kompis jobbar, ganska många mil bort. Där fick jag hjälp! Han skickade mej på alla möjliga och omöjliga undersökningar och till slut fick jag sova en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus. Där fick vi vet att jag faktiskt inte sover när jag sover, även om det ser ut så. Min sömnkvalite var superdålig och påverkar hela min kropp och mitt liv.

Eftersom jag varken har någon övervikt, sover på rygg eller snarkar så är enda förklaringen min tidigare utbrändhet som förmodligen sabbat signalerna till hjärnan. Min hjärnan förstår inte att man måste andas när man sover och då kan kroppen inte gå ner tillräckligt djupt i sömn, för då dör jag typ. Å tydligen kan en sån där CPAP, andningsapparat, inte hjälpa mej just för att jag sover på magen och inte på rygg. Så enda rådet man har att ge mej är att sova när jag är trött och känner att jag behöver det.

Så det gör jag nu. Det är tur att min familj accepterar att jag går och lägger mej lite då och då, för det gör jag ganska ofta. Många säger att man inte ska sova middag, för då sover man sämre på natten. Så är det inte för mej, jag sover när jag är trött på dagen men sover ändå bra (så bra jag kan) på nätterna. Nu har jag mitt magiska armband som visar mitt sömnschema och oftast ligger jag på 90 % sömnkvalitet och vaknar mellan 10-30 ggr per natt utan att jag själv vet om det.

Sömnen är livsviktig för mej och jag fungerar inte om jag inte får sova. Därför har resor med stor tidsomställning blivit ett problem, däremot är resan inget större problem – jag sover nästan hela vägen 🙂

Hur viktigt är sömn för dej? Finns det något som är viktigare och isf vad? Hos Real Life Yohanna pratar vi mer om sömn den här veckan. Häng med!

Nu är sovrummet klart!!!

juni 27, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår kväll fixade vi det sista pysslet och kunde vid 21-tiden konstatera att sovrummet var klart! Så himla skönt och vi är så himla nöjda 🙂

Som jag längtat efter att få göra ordning där. Sedan Martin flyttade in för drygt fem år sedan, har allt varit ett kaos och inte ordentligt städat en enda gång. Det gick helt enkelt inte med en stor säng, två kontorshörnor och två stora garderober. Jag kunde ju knappt gå fram till min säng, än mindre få dit en dammsugare… så dammet har legat som extra isolering tillsammans med en miljon papper. Inte konstigt att man sovit dåligt, vaknat täppt i näsan och med ont i halsen och att Martin snarkat mer än han behövt göra.

När Junior packat ihop det mesta av sina grejer förra veckan, flyttades först min kontorsdel och då började jag slita ner tapeten. Hela midsommarhelgen gick åt till att flytta resten av grejerna, slita ner resten av tapeten och sätta upp nya tapeten. I måndags var vi färdiga med tapetseringen och började möblera rummet igen. Ny byrå införskaffades, samt en sänggavel. Martin skruvade och skruvade och igår satt alla möbler där de skulle. Vi fyndade en stol på Second Hand också för 59 kr som står som avlastning för mina kläder.

Jag har rensat ur en hel flyttkartong med kläder och då är jag ändå inte färdig… böcker och en massa annat har också rensats ur. Allt står nu i vardagsrummet för ytterligare en sortering innan en låda går iväg till Second Hand, en låda sparas till nästa Gambiaresa och en minneskartong går ner i källaren. Så nu är det faktiskt bara sovrumsgrejer som finns i sovrummet 🙂

När alla grejer var på plats stod vi bara och tittade. Vi är mer än nöjda och sovrummet är så stort! Utan alla de där grejerna finns det faktiskt en hel del yta och kommer att bli lätt att hålla ordning. Nu när vi fått ut alla datorer, papper och skit så sover vi otroligt gott och nästan snarkfritt. Martin har iofs gått ner massor i vikt, så det kan ju vara en kombination. Men jag struntar i vilket, jag har sovit i vårt sovrum 2 nätter av 3 fast det finns en säng ledig till mej i Juniors gamla rum. Bara det är en otroligt vinst!

Det har alltså tagit en vecka att röja, slita tapeter, tapetsera och möblera. Till en kostnad av ca 2600 kr (tapeter 500 kr, byrå 1000 kr, sänggavel 1100 kr). Helt ok tycker jag 🙂