Browsed by
Etikett: bröstförminskning

Varför just Viktväktarna?

Varför just Viktväktarna?

Alla vill vi må så bra som möjligt och trivas med oss själva. Tyvärr är det allt för många som inte gör det och aldrig heller kommer dit. Jag var 30 innan jag ens insåg att jag mådde dåligt och var tvungen att göra något åt det. Hur sjutton vet man vilken metod man ska välja, det finns ju ganska mycket att välja på? Varför föll mitt val på just Viktväktarna?

Det var min bästa kompis död som startade allt kan man nog säga. När hon dog insåg jag hur jag inte ville fortsätta att leva, men jag visste inte vad jag ville eller hur jag skulle må bättre. Så första åtgärden blev att gå till en psykolog för att få lite ordning på knoppen. Efter ett par samtal hos henne insåg jag sambandet mellan knopp och kropp och började ta långa promenader. Man tänker så bra när man går, så ganska många bitar föll på plats redan där.

Min mamma hade tidigare gått på Viktväktarna, medan jag själv inte hade någon erfarenhet alls av någon diet. Jag hade aldrig haft problem med vikten tidigare under livet. Men nu åt jag knappt på dagtid (möjligtvis godis) och proppade sedan i mej limpmackor på kvällen när barnen somnat. Jag var sjukskriven pga utbrändhet, stressad, vägde för mycket och var i allmänt dåligt skick. Jag behövde lära mej att äta regelbundet och få ett normalt förhållande till mat igen för att orka göra resten av min förvandling. Så mamma drog med mej till Viktväktarna. Jag valde alltså inte, utan blev mest nertryckt på en stol. Tack och lov så var det rätt och jag trivdes där. Det visar det väl när man sedan jobbade där i 14 år och är kvar som medlem idag, 16 år senare.

Jag vill inte ha några förbud i mitt liv, utan kunna äta av allt. Det ska vara en så liten inverkan i mitt dagliga liv som möjligt. Inga pekpinnar, bara vanligt sunt förnuft. Allt detta uppfyllde Viktväktarna och uppfyller fortfarande, trots flera byten av kostprogram under åren. Jag lärde mej att äta regelbundet, mat som gav mej energi att orka och jag fick ett intresse att bry mej om vad jag stoppar i munnen. Även om godis är gott, så är det inte bra att tugga i sej istället för mat… det räcker att ha som gott på helgen.

Jag rasade aldrig i vikt, men återfick en energi som jag inte haft sedan tonåren. Hyn blev finare och jag kände mej väldigt annorlunda och friskare efter bara några veckor. Rätt mat gör under för både knoppen och kroppen kan man väl säga. Vart efter kilon trillade av kom självkänslan tillbaka och ibland kunde jag till och med känna mej hyfsat fin när jag såg mej i spegeln. Att känna sej fin inför sej själv är viktigare än man tror. Att ta hand om sej själv är mycket viktigare än man kan tro och något man oftast inte ens orkar tänka på som småbarnsmamma. Men jag har lärt mej att man måste ta hand om sej själv först, för att orka och kunna ta hand om andra på ett bra sätt.

I 16 år har jag alltså levt med Viktväktarna, som Viktväktare. För mej blev det normalt att äta tre mål mat om dagen och att räkna mina Points. Oavsett vilket kostprogram man än väljer så måste man ha koll på intaget och jag tycker att Viktväktarnas points funkar bra, det går ganska snabbt att lära sej vad favoriterna ”kostar”. Jag kom i mål och blev Guldmedlem 2004 och räknar numera bara när det dragit iväg lite för mycket uppåt på vågen eller för att kontrollera så inte ögonmåttet blivit för generöst. Numera är Viktväktarna en naturlig del av livet och jag tänker inte så mycket på det längre. Jag väger mej varje måndag och noterar i min almanacka för att ha koll. Å jag har hållit vikten länge nu utan några större problem.

Under min viktminskning tog jag bara promenader. Det är först nu som jag börjat träna. Jag tränar alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre. Jag vill ha en kropp som håller att bära mej även när jag blir äldre. Att man dessutom håller vikten lättare och blir slankare är en bonus. Numera har jag hyfsad koll med Viktväktarnas APP, som är sååå enkel och bra, och tränar på Curves 3 gånger i veckan. För mej är det en perfekt kombination som jag nu haft i snart två år och trivs med.

Jag har alltså fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos och lite annat smått och gott. Många med kronisk värk är rädda för att göra förändringar i sitt liv eller för att det ska göra mer ont. Min läkare sa att ”träningsontet” inte var farligt eller skulle göra skada och därför vågade jag testa. Visst fick jag ont men värken blev mindre när jag fortsatte att träna och nu får jag mer ont när jag inte tränar. Så våga testa och trotsa smärtan om läkaren säger att det är ok. För de allra flesta är träning bra och kroppen brukar svara positivt. Det värsta för min värk är övervikt och kyla, det mesta lindras med träning och rätt mat.

Jag har hittat mitt sätt, kanske passar det dej – man vet inte förrän man provat!

Skavsår mellan låren…

Skavsår mellan låren…

Alla ni som varit tjocka veta vad jag menar med skavsår mellan låren. För er andra kan jag berätta att när man är tjock så är även låren tjocka och när de skaver mot
varandra kan det blir rena rama köttsåren som gör förbaskat ont! Även om
jag inte var jättetjock så har jag också upplevt detta och därför
alltid haft lite längre shorts för säkerhets skull.

Nu
som normalviktig har jag för första gången på många, många år haft korta
shorts. Så där som man hade som 20-åring typ… å vet ni? Jag har
varken haft skavsår eller känt mej tjock! Att faktiskt ha kläder som
inte värmer mer än nödvändigt och som sitter bekvämt är så himla skönt
när man haft en helt annan erfarenhet tidigare. Så häftigt!

En
annan häftig grej var att gå in i en butik i Venedig som hade rea på
allt och bara en enda onesize-storlek och passa i varenda plagg jag
provade! Det var tur vi inte hade mer pengar mer oss… jag gick
därifrån med två klänningar, en kavaj och en topp för 40 Euro! Allt satt
som en smäck!

Att kunna välja kläder efter smak
istället för efter vad som passar är så otroligt roligt (och dyrt). Nu
är jag varken tjock eller har en stor E-kupa som väljer åt mej. Det är
två år sedan E-kupan blev en C och det är inte förrän nu som jag fattar
vilken storlek jag faktiskt har numera. Jag behöver inte längre leta
efter XL eller 44/46, jag kan faktiskt ha 38. Ryggen döljer jag gärna
fortfarande eftersom det finns ett och annat handtag som inte ska vara
där, men i övrigt kan jag faktiskt ha vilka kläder jag vill!

 Att inte begränsas av storlek på brösten, vikten eller funktionen på
kläderna är så otroligt skönt och värt allt slit. Nu är det jag som
bestämmer över min kropp, inte tvärtom!

Snart två år sedan bröstförminskningen

Snart två år sedan bröstförminskningen

För knappt två år sedan fick jag ett helt nytt liv! Det var då jag blev av med nästan ett kilo bröst. Från att ha haft en stor, tung E-kupa vaknade jag upp till en nätt C-kupa. Vilken lycka!!!

Eftersom jag får mängder med mail med frågor så tänkte jag att det kanske är på tiden att jag tar upp ämnet igen. Det är också lite extra aktuellt eftersom det kommer hit en journalist idag och ska intervjua mej om det. Jag vet inte varför, men det är fortfarande tabu att prata om vissa delar av kvinnokroppen – de flesta delarna faktiskt. Underlivsproblem och bröst pratar man inte om, därför gör jag det  🙂

Jag fick rejäla bomber tidigt! Redan när jag var i 12-årsåldern blev jag kallad Dolly ”Patton”… Det spelade ingen roll om jag var tjock eller smal, E-kupan var kvar oavsett. Jag hoppades att den skulle krympa eller åtminstone bli lite hängig efter barnen, men så blev det inte. Det var fasta, stora, grejer som var i vägen vad jag än skulle göra. Jag hade ont i ryggen och nacken, kunde inte sova på magen ordentligt, fick ont när jag sprang och tränade och kunde inte ha de kläder jag ville. Jag avskydde dem! De störde mitt liv helt enkelt och jag ville inget hellre än ta bort dem.

29/8 var det äntligen dax att lägga sej på operationsbordet. Efter ungefär 3 timmar i narkos vaknade jag och lyfte direkt på täcket. Jag var nästan platt!! Underbart!!! Jag hade inte ont en sekund utan njöt bara av tiden efter operationen. Jag var så lycklig! När jag efter 2-3 veckor provade en behå för första gången visste jag inte ens vilken storlek jag hade fått. Jag frossade bland underkläderna på Åhlens i City och hade faktiskt skitroligt i provhytten. Min nya storlek var en liten C-kupa och jag kunde ha snygga, små, nätta behå. Sanningen att säga, så behövde jag faktiskt inte ha någon behå alls! Brösten var numera små och upplyfta och behövde inget extra stöd, men är man van så är man…

Lyckan var total när jag kunde ha en framknäppt blus utan att den glipade och triangelbikini!!! Man blir lite galen efter en sån operation och frossar i kläder. Allt sitter ju bra! Från att förr ha haft toppar i storlek 44-46 hade jag nu 38. ALLT behövde bytas ut! Det var ett underbart lyxproblem  🙂

Frågorna jag får är förstås hur man gör för att få en operation via landstinget. Det finns inga genvägar, samma regler gäller för alla. Man måste ha under bmi 25 först och främst, ovanför det får man knappt ens en bedömning. Sen ska man ha en volym av minst 800 ml per bröst, har jag för mej… och självklart påtagliga problem. Man ber om remiss från sin husläkare och då får man först träffa en slags koordinator som lyssnar på en, mäter och berättar om operationen och alla risker. Det är den personen som ger sitt godkännande eller avslag. Det var läskigast och jag var tvungen att fråga två gånger när hon sa att jag var godkänd. Jag var bergsäker på avslag. Sen börjar väntan… jag fick mitt godkännande i början av december. I april eller maj fick jag veta operationsdatumet, som alltså var i slutet av augusti. Tre månader och vårdgaranti… pyttsan! Innan operation ska man ta en massa prover, träffa kirurgen och narkosen och en massa annat. Bmi 25 gäller fram till operationsdagen…

Jag var coollugn på operationsdagen. Jag kunde knappt vänta på att bli sövd så jag snabbt skulle vakna upp till mitt nya liv. Allt gick bra och brösten blev jättefina, jag fick dock korrigera ärren lite i våras. De nya ärren syns förstås, men de som gjorde för två år sedan är nästan helt blekta. Jag kan numera träna regelbundet utan problem, jag sover bättre, har inte ont i nacke eller rygg och kan alltså ha vilka kläder jag vill. Jag fick ett helt nytt liv och är så otroligt tacksam! Jag kan inte nog rekommendera  er att göra detta om ni går runt med två tunga bomber som är i vägen för ett normalt liv.

Numer har jag oftast bara en liten axelbandlös behå, för att ge en snygg siluett och bar rygg. Jag behöver egentligen ingen behå alls, men då syns bröstvårtorna och det gillar jag inte. Jag vet inte hur jag hade mått idag om jag inte gjort operationen, men jag vet hur jag mådde… och det var inget vidare. Det här är en av de bästa saker jag gjort för mej själv. Jag fick ett helt nytt, rörligare, liv!

Ni har hela berättelsen från början till slut under kategorin ”bröstförminskning”. Där finns även bilder från alla läkningsstadier efter operationen. Å självklart är det bara att fråga om något är oklart, vad som helst!

2 år sedan livet tog en ny riktning!

2 år sedan livet tog en ny riktning!

Tänk att det redan gått två år sedan vi hade vår sista klass på Viktväktarna. Tiden går så himla fort!!!

För fyra år sedan hade vi precis fått veta att Martin kommit in på
den utbildning han så länge önskat. Vi hade då två år framför oss då jag
fick dra ett större lass med jobbet och han samtidigt skulle plugga och
jobba fyra kvällar i veckan. Rätt snart la vi ner klassen i Tumba pga
trassel med lokalen och efter ett tag även Rönninge som inte längre var
lönsamt. Så ganska snart hade vi bara två kvällar i veckan och det blev
lite tufft ekonomisk, men mer tid för studierna för Martin.


kom dagen när vi efter 14 år skulle säga upp oss… vi velade fram och
tillbaka om vilket datum vi skulle sluta och bestämde oss till slut för
31/5. Det innebar att vi skulle ha vår sista klass 28 maj 2014. Tack och
lov hittade vi en tjej som ville ta över både klasserna i Haninge och
Huddinge, så hon var med oss under hela våren och lärde känna alla
medlemmar. Det gjorde allt betydligt enklare!

Vårt
besked att vi skulle sluta togs emot med viss uppgivenhet av våra chefer
och ledsamhet av våra medlemmar. De fyra månader som vi skulle avsluta
allt och lämna över gick fort och snart var det dax för Martins examen
och vår sista klass. Sista veckan var JOBBIG!!! Många av våra medlemmar
hade vi haft under hela vår verksamma tid på Viktväktarna. Vi fick
mängder med blommor, hemmet såg ut som en blomsteraffär och tårarna var
många. Jag tänker nästan dagligen på några av medlemmarna och undrar hur
det går för dem. En del träffar jag på Curves, när jag handlar på Ica
Maxi eller när jag åker pendeln till stan. Alltid lika roligt!

För
två år sedan var det väldigt skönt att få helt ledigt. Jag gick ju hem.
Jag skulle vara hemmafru och Martin skulle leva sin dröm och äntligen
jobba med datorer. Men han hade svårt att få jobb… det tog 9 månader
innan han fick napp och började sitt första arbete som
dataprogrammerare. Då var det i Uppsala, en pendling på ca 3 timmar om
dagen. Tiden när vi bägge vara hemma var mysig. Vi tog långa promenader
varje dag, tillbringade hela sommaren på Öland och sommaren 2014 var ju
en av de varmaste i historien. Jag hade fortfarande inte fått ordning på
mej, mitt mående och mina diagnoser. jag hade två operationer framför
mej och då var det jätteskönt att Martin var hemma och tog hand om allt.

Sen fick jag min idé om magasinet som vi startade lite spontant och strax efter det fick han alltså jobb och började sin dagliga långpendling. Å sedan dess har det rullat på! Jag är inte särskilt mycket hemmafru längre… snart blir jag dock fru! Martin blev headhuntad för ett nytt jobb som innebar att han slapp pendlingen. Jag fick nya diagnoser och medicin och helt plötsligt var jag pigg! Magasinet gav oss en massa roligt att göra och livet blev ett helt annat än vi tänkte oss den där dagen när vi slutade på Viktväktarna. På två år kan det hända mycket. Vårt liv tog en helt annan vändning än vi tänkt, men absolut inte till det sämre.
Vi trivs med livet och ångrar inte alls vårt val att sadla om totalt. Ibland måste man våga. Vi vågade! Vi kastade oss ut i tomma intet och hade ingen aning om vad som skulle hända. Det enda vi visste var att jag skulle få mer tid för mej och min hälsa och Martin hade äntligen den utbildning han så länge önskat. Han sa häromdagen att han har precis allt han alltid drömt om ”en tjej, en familj, drömjobbet och hälsan”. Vi har det inte fett och lever inte i något överflöd, vi lever trots allt på bara en lön. Men vi trivs med livet och har allt vi behöver. Vi är nöjda! Hur många kan säga det om sitt liv?

Det finns ett uttryck som säger ”Skapa ett liv du inte behöver semester ifrån”. Det livet har vi. Har du? Eller ska du kanske våga kasta dej ut, riskera allt och börja leva din dröm? Det kan bli riktigt, riktigt bra  🙂

Yngre av träning!

Yngre av träning!

Jag brukar säga att jag tränar för att bli äldre och nu när jag tittar på bilder så ser det totalt tvärtom ut! Å andra sidan så är det kanske samma sak… fast två sidor av myntet?

Det ni ser på bilden är mej med tre års mellanrum. Den vänstra är sommaren 2013 och den högra är tagen idag. Jag väger i stort sett lika mycket på bägge bilderna, men har gjort en bröstförminskning på den högra. Enda skillnaden är alltså storleken på bysten och hårlängden. Jag borde alltså se äldre ut på den högra bilden, men känner att det är helt tvärtom!

2013 hade jag inte kommit igång med någon träning alls. Jag hade heller inte fått mina diagnoser; Fibromyalgi och Hypotyreos. Då jobbade vi på Viktväktarna, kämpade med vikten och jag var ständigt trött. Jag hade nått mitt viktmål och höll på att samla mod för att be om remiss till bröstoperationen. Den blev beviljad och operationen gjordes sommaren efter, i augusti 2014. Efter det började jag träna och mina diagnoser föll på plats.

Jag kan med egna ögon konstatera att träningen gjort mej yngre, starkare och förmodligen fått mej att leva längre. Målet var att orka mer, bli starkare och slimma kroppen lite. Jag tror att alla håller med mej om att jag ser yngre och friskare ut på den högra bilden. Eller?

Men är det så himla viktigt att se ung ut då? Nej, inte ett dugg faktiskt! Jag blir gärna äldre och får lite rynkor, men jag vill inte bli svag och sjuk. Ska jag bli gammal så vill jag orka med livet på alla sätt, annars får det vara! Å det är därför jag tränar! Det är det viktiga! Att de sedan syns är ju bara en positiv bonus.

Jag hävdar fortfarande att ska man gå ner i vikt så ska man göra det med mat. Träningen lägger man till för att må bra, bli starkare, friskare och för att leva längre. Ni ser här intill hur mycket träning gör på bara fyra veckor när det gäller måtten. Nu kan jag lägga till att man ska träna för att se yngre ut också  🙂

Testade att bleka tänderna

Testade att bleka tänderna

Förra veckan var jag inbjuden av Diana till Total Hälsa för ett litet event om skönhet. Maria som driver Total Hälsa erbjuder en mängd olika behandlingar för hela kroppen;
ansiktsbehandlingar, massage, trådning, vaxning, Brasiliansk vaxning,
Permanent hårreducering och borttagning av röda kärl/pigmentfläckar med
Cellox 20 (IPL – ljuspulser), Omorphia 20 för reducering av fettdepåer
och celluliter, ögonfransförlängning, tandblekning, fraxium fusion
laserbehandling samt öronhåltagning. Här finns att välja på alltså!

När
vi står där med varsitt champagneglas i handen så säger Diana att en av
oss ska få göra en tandblekning direkt och att denna någon är jag! Så
det var bara att svepa glaset och ta plats i ”ägget”. Man sitter i en
stol som ser ut som ett ägg och sen får man tre behandlingar under en
lampa med olika blekningsgel a 7 minuter. Smileffect är en skonsam
tandblekning utan bieffekter som ilningar eller tandköttskador.
Blekningsgele med mindre än 0.1% väteperioxid aktiveras av LED-ljuset.
Resultatet är  2-9 nyanser vitare
tänder, jag har ingen aning om vart på skalan jag hamnade… men
tänderna blev mycket blankare!

Så medan de andra drack god champagne från Paul George och åt god mat från Mitas Mat
så satt jag där i ägget och fixade tänderna. När jag var färdig fick
jag också mumsa loss på godsakerna! Där fanns en glasnudelsallad som var
så fantastiskt god!

Jag är varken för- eller emot
skönhetsingrepp. Min åsikt är att var och en får bestämma själv. Jag har
ju gjort några medicinska behandlingar som vissa ser som lyxingrepp, bla min bröstförminskning har många haft mycket åsikter om. För att inte
tala om pannlyftet! Bröstförminskningen har förbättrat mitt liv totalt!
Jag har inte förrän efteråt förstått hur mycket det påverkat min hälsa
och dagliga livsföring. Det är inte lyx att få sova gott, att kunna röra
sej obehindrat och att slippa värk. Visst förbättrade pannlyftet mitt
utseende, jag ser inte lika trött ut. Men att jag inte längre är en
trafikfara är det inte många som tänker på… jag såg ju inte det jag
borde för att föra fram en bil! Vissa skönhetsingrepp kan alltså vara
även medicinska.

När jag var på salongen och
pratade med Maria frågade jag förstås lite om allt annat som hon gör.
Jag får ofta frågor från folk hur det känns att tex injicera eller slipa
hud. Jag har ingen aning eftersom jag inte gjort det. Så nu har jag
prata med Maria om att testa lite olika behandlingar. Inte för att visa
resultat, utan för att berätta hur det känns. Jag funderar på en
hudföryngrande behandling för att ta bort lite pigmentfläckar och något
som heter Omorphia som tar bort fettceller. Inte för att det är
medicinsk nödvändigt alltså, utan för att kunna berätta för er hur det
känns och bli snyggare  🙂

Hur känner du för såna här behandlingar? Vad har du gjort och vad kan du tänka dej att göra? Var går gränsen för dej?

Fy så dåligt jag mådde då!

Fy så dåligt jag mådde då!

De flesta som varit tjocka har inga bilder på sej själva. Särskilt inte om de gillar att fota och alltid är bakom kameran 🙂

Jag började fundera på när jag var som störst och hur jag faktiskt såg ut då. Fanns det några bilder? Jag har ett excellblad med min vikt sedan massor med år tillbaka och en koll i det visade att jag i mars 2011 vägde 69,1 kg. Det är mer än när jag väntade barn och alldeles för mycket när man är 156 cm lång. 
Vad kunde det finnas för bilder sedan den tiden tro? Jag började leta, i mars och april fanns inget. Men i januari samma år fanns bilder från vår senaste Egypten-resa, det var ingen vacker syn…
Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde där… Trött, ont, ledsen, tung… Ganska sjuk faktiskt. När vi sökte hjälp på vår närmaste vårdcentral fick jag bara höra att alla är lite trötta ibland. Man tog inte ens ett blodtryck! Så jag bytte vårdcentral och det var det smartaste jag någonsin gjort för mej själv!
Hos Doktor L, 4-5 mil bort, fick jag hjälp! Han började med att ta massor med prover och mängder med olika tester och undersökningar. Det gick remisser åt alla håll och det var nästan ett heltidsarbete bara att gå igenom allt och träffa alla olika läkare. Jag låg en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus, fick gå runt med en dunk och samla mitt urin ett dygn, träffade ortopeder och en massa annat. Å efter bara någon vecka började svaren av alla prover att trilla in.

Först och främst hade jag en infektion i kroppen som jag förmodligen hade gått omkring med väldigt länge. Det som började med lite ont i knät blev något mycket större. Infektionen i den sk Gåsfoten (smalbenet) hade spridit sej till hela kroppen, så det blev en hästkur med starka mediciner och direkt gick jag ner några kilo och mådde lite bättre. Strax efter det visade sömnutredningen att jag hade sömnapne av det lite mer ovanliga slaget. Ingen medicin eller behandling skulle hjälpa eftersom detta satt i hjärnan orsakad av min utbrändhet några år tidigare. Däremot fick jag rådet att sova middag och bara det hjälpte mej mycket. Jag var inte lat – jag var faktiskt sjuk!

Så där rullade det på. Ortopeden hjälpte mej med mina olika långa ben och jag fick klack på skon som hjälpte massor mot ryggbesvären. Han konstaterade även en sk snapping-hip och efter några besök var det även han som kom fram till att jag har fibromyalgi och på så sätt förklarade en massa annat konstigt. När infektionen hade lämnat kroppen orkade jag ta itu med vikt och träning lite mer och lyckades gå ner tillräckligt för att få bröstförminskningen. Lyckan var totalt! Ännu mer smärta och värk försvann, jag sov bättre, kunde röra mej mer och vikten höll sej runt 60 vilket är normalvikt men på gränsen till övervikt. Hur jag än kämpade så gick det inte att gå ner mer.

Jag fick kontakt med en sjukgymnast som gav order om sk fotbäddar, inlägg i skorna, för att räta upp mina fotleder, knän och höfter. Samtidigt ifrågasatte hon att jag alltid är frusen och inte går ner i vikt trots att jag äter som man ska och tränar mycket. Jag borde kolla upp min köldkörtel tyckte hon, men det hade jag ju gjort. Men vi tog ett nytt varv med prover, dr L tog några extra som visst visade att det var lite vajkalle! Jag har antikroppar mot sköldkörteln som gör att den inte kan jobba sen de ska utan skapar samma symptom som vid hypotyreos/underfunktion. Å för tre veckor sedan fick jag äntligen medicin!

Nu händer det grejer! Jag fryser inte lika mycket, magen funkar helt ok, jag är hyfsat pigg och jag rasar i vikt! Nu är det måndagsvägningen som gäller, men fortsätter det som hittills den här veckan då blir det veckorekord! Nu känns det som att jag faktiskt kan lämna gränslandet till övervikt och komma ner till en mer normal normalvikt. 58 till bröllopet i sommar känns inte längre omöjligt.

Det är otroligt jobbigt att valsa runt i sjukvården. Man behöver stöd och känna att man blir tagen på allvar av sin vårdgivare. Det gjorde inte jag på vår närmaste vårdcentral, men sedan jag bytte så är jag mer än nöjd. Det känns som jag fått livet tillbaka faktiskt. Det har tagit 6 år från det att jag sökte hjälp till idag. En lång tid för en person som vanligtvis inte är känd för sitt tålamod. Men vad har jag haft för val? Precis som med vikten har det bara varit att harva på och fortsätta framåt. Alternativet hade varit att ge upp, låta kilona och sjukdomarna härja fritt och att må ännu sämre. Det är inget alternativ för mej!

Jag ser på bilden och kommer ihåg hur dåligt jag mådde och påminns om hur lång vägen varit. Idag mår jag nog så bra jag kan göra och det tackar jag Doktor L för. Han är nyckeln till alltihop och den som gett mej livet tillbaka. Till dej som mår dåligt och känner att något är fel; tro på dej själv och byt vårdgivare! Även om du får åka långt så är det värt det bara för att bli tagen på allvar.

Våga tro på dej själv, dina känslor och dina symptom. Respektera dej själv och ta dina bekymmer på allvar. Ge dej chansen till ett friskare liv – du är värd det!

Resultatet av senast operationen

Resultatet av senast operationen

Förändringar är ofta svåra att se själv. Då är det bra med bilder!

Jag kommer förstås ihåg hur ont det gjorde att springa och hur jag nästan kräktes när jag gjorde yoga. Allt pga mina stora bröst. Men hur stora de faktiskt var har jag förträngt och inte förrän jag ser bilder inser jag skillnaden mot idag. 
Ingreppet jag gjorde för en månad sedan har jag funderat lite över. Var det verkligen nödvändigt? Så idag tog jag nya bilder och visst var det nödvändigt! Den bröstvävnad som var kvar efter operationen låg i kläm och den är borta nu. Nu har jag två bröst, inget extra vid sidan om.
Visst är det lite krångel och ofta en lång väg att gå för att få hjälp med sina problem. Men ofta är det värt jobbet för att få problemen fixade. Det tog många år att våga be om remiss, några år att uppfylla kriterierna, ett år från bedömning till operation och nu ytterliga 18 månader till innan ärren kunde fixas. Men jag är så nöjd!

Jag har aldrig brytt mej om hur ärren skulle bli eller hur mycket de skulle synas. Det enda som var viktigt var att brösten blev mindre och att jag skulle kunna röra mej som jag ville, sova bättre och blir av med värk. Jag är jättenöjd över hur bra allt läkt och hur fina ärren är, men hade faktiskt varit helt ok om ärren synts också. Det var inte ärren som var viktiga, det var storleken!

Så var inte rädd för den långa vägen och krånglet. Det kan vara något av det bästa du gjort!
Det är därför!

Det är därför!

Ibland får jag frågan varför jag bloggar. Här ovanför har ni svaret. För att hjälpa andra till ett friskare
och rikare liv! En del av det jag skriver om är tabubelagda ämnen som man absolut inte pratar om. Men tabubeläggs ett ämne betyder det ofta att det är fult eller på annat sätt fel. De sjukdomar och åkommor som kvinnor kan råka ut för är allt annat än fult eller fel. Men ofta är det skambelagda ämnen som är såra att prata om. Just därför berättar jag allt!!!

Jag har själv haft svårt att hitta information om mina egna bekymmer. Nog hade jag väl hört att en del kunde ha rikliga blödningar vid mens och kanske läckte lite vid ansträngning. Men i min bekantskapskrets var jag nog ensam… eller? Å det var väl bara att acceptera och leva med… eller? Det fanns ju ingen information, så vad skulle jag tro?!

Men jag gav mej inte utan letade och hittade hjälp som skulle komma att förändra mitt liv, med ganska små ingrepp. Då kan jag ju inte låta bli att dela med mej och låta fler veta! Om jag så bara kan hjälpa en enda kvinna till ett bättre liv, så är det värt allt. Idag vet jag att jag hjälp ganska många, det kommer mail lite då och då som berättar det. Å det gör mej alldeles varm av lycka! Igår kom ytterligare ett, som är anledningen till det här inlägget  🙂

Jag har alltså bränt slemhinnorna för att slippa rikliga blödningar. Att mina blödningar skulle bli nästintill obefintliga var en stor bonus. Innan kunde jag knappt gå hemifrån, nu räcker det med ett trosskydd en dag. Jag ser alltså att kroppen fungerar varje månad, men slipper den vanliga mensen. Ett ingrepp som tar ungefär en kvart och som förenklat mitt liv totalt!

Efter detta vågade jag be om hjälp med urinläckaget som jag haft nästan 20 år. Sedan första förlossningen skulle det visa sej, eftersom hela urinpaketet satt löst. Det hade släppt från musklerna och det var därför det läckte, hade alltså inget alls med knipövningar att göra. Även här var det ett ganska enkelt ingrepp, som tog kanske 30 minuter. Numera kan jag springa, hoppa och nysa utan minsta problem. Livsförändrande igen!

Mitt i alltihop fick jag veta att mina ögonlock var en trafikfara och helt plötsligt låg jag under kniven
igen! Hade ingen aning om att jag hade så begränsat synfält att jag riskerade körkortet… också en grej man inte talar särskilt mycket om. Iaf inte när det gäller yngre personer. Så det var jag ju tvungen att ta upp!

Vikten har jag pratat öppet om hela tiden och att målet var en bröstförminskning. Den gjorde jag för 18 månader sedan och bara att få en läkarbedömning var ett äventyr. Men efter att ha uppfyllt alla kriterier så kom jag alltså till operation och för ett par veckor sedan var jag tillbaka och korrigerade ärren. Jag har gått från en E-kupa till en C. Nu är jag symmetrisk, jag kan röra mej som jag vill och har inte längre ont i nacke och rygg. Jag har visat bilder från läkningen under hela tiden och berätta i detalj hur allt varit. Just för att jag vet att många vill göra samma sak, men har svårt att hitta information om just smärta, förhållningsorder, ärren osv.

Fibromyalgin, sömnapnén och nu hypotyreosen har kommit upp längs vägen. Att leva med dolda sjukdomar och ständig värk är rätt knepigt. Alltså berättar jag om det med! Min olika långa ben, förhöjda skor, inlägg och allt annat hänger också med. Jag visar allt; bra dagar, dåliga dagar, behandlingar, mediciner. Den osminkade sanningen kan man väl säga. För att hjälpa andra!

Om jag visar att det går att leva ett bra liv med en massa skavanker och hur jag gör, då kanske fler vågar ta hjälp och på så sätt få ett lite bättre liv. Att avdramatisera, visa upp och lyfta känsliga frågor gör att fler vågar prata, fråga och ta hjälp. Det är därför jag bloggar!

Tack för alla fina mail jag får! Fortsätt ställa frågor, ingen fråga är för konstig. Fortsätt skriva på bloggen eller skicka ett mail till mej och berätta att ni gjort ett ingrepp och hur det blivit. Jag är fullt medveten om att jag haft en jäkla tur med allt jag gjort och att allt lyckats så bra. Men det visar å andra sidan hur bra det kan bli och att små ingrepp kan förändra hela livet. Jag vägrar att begränsas pga att jag är kvinna med kvinnliga problem! Det går ju att göra något åt! Mina problem är på inget sätt unika utan drabbar tusentals kvinnor!

Så jag fortsätter att blogga, trots att en och annan ibland rynkar panna och frågar om det är nödvändigt att vara så öppen med precis allt. Ja, det är nödvändigt! Det förändrar faktiskt liv!!!

Det går framåt efter operationen

Det går framåt efter operationen

Jag avskyr rehabilitering, läkning och stillasittande. Inte för att jag är världens mest aktiva människa i vanliga fall, men när man inte får göra något så vill man helt plötsligt göra väldigt mycket. Konstigt det där…

Jag väger mej och ser hur vikten går uppåt, inte så fort – men åt fel håll. Jag ser mej i spegeln och vill gärna fortsätta jobba på den kropp jag tänkte ha till sommaren. Jag studerar mej ingående och kritiskt och ser massor med fel som jag vill fixa. Jag vet ju att förändring tar tid och att jag inte har så många månader på mej nu. Jag vill – läkaren säger nej. Jag måste läka! Och det vet jag ju!

Efter bröstförminskningen hade jag inte ont en sekund. Den här gången bränner och svider det rejält i såren. Jag har rejäla blåmärken, men är inte öm. Sömnen har varit katastrof fram till igår, men nu kan jag iaf ligga hyfsat på sidan och då funkar sömnen bättre. Problemet är att jag inte får mer ont vid ansträngning, utan lite mer hipp som happ. Då känns det som att det skulle vara helt ok att åka och dra av ett pass på gymmet. Jag kan ju bära, gå och göra det mesta som vanligt och förmodligen de flesta maskiner på gymmet också. Skulle kunna, men förståndet säger nej.

Idag var jag iaf ute med Baileys en kortis. Han är väl inte Sveriges lydigaste hund kanske, men det var inte att han skulle dra i kopplet som oroade mej, utan att jag skulle halka. Då flyger ju armarna automatiskt ut för att ta emot kroppen och det skulle ju kunna sluta lite hur som helst. Förra gången skulle jag bara ställa tillbaka en grej på en hylla och sträckte mej så långt att jag kände hur stygnen sprack. Hade tänkt vara smartare den här gången. Å promenaden gick bra, inget hände. Vi fick en riktigt skön stund i solen faktiskt.

En annan grej jag skulle vilja göra är att ta ett bad. Jösses så skönt det skulle vara! Varmt och massor med bubblor. Efteråt skulle det vara härligt att smörja in sej med en härlig lotion och sen krypa in i onepiecen. Det kan jag glömma! En dusch är ok, men det är för mycket plåster och förband i vägen för att jag ska smörja in hela kroppen. Jag vill bara riva av alla förband för att se resultatet. Blev det så bra som det ser ut med plåster på?

Som ni vet så är inte tålamod min starka sida. Jag kan knappt stava till ordet ens… tio dagar med förband, sen får jag byta tejp och samtidigt se lite av resultatet. Två veckor helt stilla, minst tre veckor innan jag får gymma igen. Inga stora rörelser med armarna på ca fyra veckor… Antar att när jag kan tvätta håret och hänga tvätt obehindrat igen får vara avgörande. Det kan jag inte än…

Hur som helst så går det framåt. De bränner inte hela tiden och svider bara då och då. Jag kan ligga på sidan och sova och sover faktiskt hyfsat igen. Det går bättre och bättre att tvätta håret och jag kan köra bil obehindrat. Jag tar inga värktabletter längre, känns onödigt när jag inte har någon värk. Jag lydde läkaren och tog iaf första dagarna efter hennes rekommendation. Det har inte gått ens en vecka, jag får väl stå ut iaf ett par till. Det är svårt att vara stilla när man känner att man klarar mer. Men men, benen får jobba så länge. Så tar vi tag i resten av kroppen sen, 5 månader kvar…