Alla vill vi må så bra som möjligt och trivas med oss själva. Tyvärr är det allt för många som inte gör det och aldrig heller kommer dit. Jag var 30 innan jag ens insåg att jag mådde dåligt och var tvungen att göra något åt det. Hur sjutton vet man vilken metod man ska välja, det finns ju ganska mycket att välja på? Varför föll mitt val på just Viktväktarna?

Det var min bästa kompis död som startade allt kan man nog säga. När hon dog insåg jag hur jag inte ville fortsätta att leva, men jag visste inte vad jag ville eller hur jag skulle må bättre. Så första åtgärden blev att gå till en psykolog för att få lite ordning på knoppen. Efter ett par samtal hos henne insåg jag sambandet mellan knopp och kropp och började ta långa promenader. Man tänker så bra när man går, så ganska många bitar föll på plats redan där.

Min mamma hade tidigare gått på Viktväktarna, medan jag själv inte hade någon erfarenhet alls av någon diet. Jag hade aldrig haft problem med vikten tidigare under livet. Men nu åt jag knappt på dagtid (möjligtvis godis) och proppade sedan i mej limpmackor på kvällen när barnen somnat. Jag var sjukskriven pga utbrändhet, stressad, vägde för mycket och var i allmänt dåligt skick. Jag behövde lära mej att äta regelbundet och få ett normalt förhållande till mat igen för att orka göra resten av min förvandling. Så mamma drog med mej till Viktväktarna. Jag valde alltså inte, utan blev mest nertryckt på en stol. Tack och lov så var det rätt och jag trivdes där. Det visar det väl när man sedan jobbade där i 14 år och är kvar som medlem idag, 16 år senare.

Jag vill inte ha några förbud i mitt liv, utan kunna äta av allt. Det ska vara en så liten inverkan i mitt dagliga liv som möjligt. Inga pekpinnar, bara vanligt sunt förnuft. Allt detta uppfyllde Viktväktarna och uppfyller fortfarande, trots flera byten av kostprogram under åren. Jag lärde mej att äta regelbundet, mat som gav mej energi att orka och jag fick ett intresse att bry mej om vad jag stoppar i munnen. Även om godis är gott, så är det inte bra att tugga i sej istället för mat… det räcker att ha som gott på helgen.

Jag rasade aldrig i vikt, men återfick en energi som jag inte haft sedan tonåren. Hyn blev finare och jag kände mej väldigt annorlunda och friskare efter bara några veckor. Rätt mat gör under för både knoppen och kroppen kan man väl säga. Vart efter kilon trillade av kom självkänslan tillbaka och ibland kunde jag till och med känna mej hyfsat fin när jag såg mej i spegeln. Att känna sej fin inför sej själv är viktigare än man tror. Att ta hand om sej själv är mycket viktigare än man kan tro och något man oftast inte ens orkar tänka på som småbarnsmamma. Men jag har lärt mej att man måste ta hand om sej själv först, för att orka och kunna ta hand om andra på ett bra sätt.

I 16 år har jag alltså levt med Viktväktarna, som Viktväktare. För mej blev det normalt att äta tre mål mat om dagen och att räkna mina Points. Oavsett vilket kostprogram man än väljer så måste man ha koll på intaget och jag tycker att Viktväktarnas points funkar bra, det går ganska snabbt att lära sej vad favoriterna ”kostar”. Jag kom i mål och blev Guldmedlem 2004 och räknar numera bara när det dragit iväg lite för mycket uppåt på vågen eller för att kontrollera så inte ögonmåttet blivit för generöst. Numera är Viktväktarna en naturlig del av livet och jag tänker inte så mycket på det längre. Jag väger mej varje måndag och noterar i min almanacka för att ha koll. Å jag har hållit vikten länge nu utan några större problem.

Under min viktminskning tog jag bara promenader. Det är först nu som jag börjat träna. Jag tränar alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre. Jag vill ha en kropp som håller att bära mej även när jag blir äldre. Att man dessutom håller vikten lättare och blir slankare är en bonus. Numera har jag hyfsad koll med Viktväktarnas APP, som är sååå enkel och bra, och tränar på Curves 3 gånger i veckan. För mej är det en perfekt kombination som jag nu haft i snart två år och trivs med.

Jag har alltså fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos och lite annat smått och gott. Många med kronisk värk är rädda för att göra förändringar i sitt liv eller för att det ska göra mer ont. Min läkare sa att ”träningsontet” inte var farligt eller skulle göra skada och därför vågade jag testa. Visst fick jag ont men värken blev mindre när jag fortsatte att träna och nu får jag mer ont när jag inte tränar. Så våga testa och trotsa smärtan om läkaren säger att det är ok. För de allra flesta är träning bra och kroppen brukar svara positivt. Det värsta för min värk är övervikt och kyla, det mesta lindras med träning och rätt mat.

Jag har hittat mitt sätt, kanske passar det dej – man vet inte förrän man provat!

För knappt två år sedan fick jag ett helt nytt liv! Det var då jag blev av med nästan ett kilo bröst. Från att ha haft en stor, tung E-kupa vaknade jag upp till en nätt C-kupa. Vilken lycka!!!

Eftersom jag får mängder med mail med frågor så tänkte jag att det kanske är på tiden att jag tar upp ämnet igen. Det är också lite extra aktuellt eftersom det kommer hit en journalist idag och ska intervjua mej om det. Jag vet inte varför, men det är fortfarande tabu att prata om vissa delar av kvinnokroppen – de flesta delarna faktiskt. Underlivsproblem och bröst pratar man inte om, därför gör jag det  🙂

Jag fick rejäla bomber tidigt! Redan när jag var i 12-årsåldern blev jag kallad Dolly ”Patton”… Det spelade ingen roll om jag var tjock eller smal, E-kupan var kvar oavsett. Jag hoppades att den skulle krympa eller åtminstone bli lite hängig efter barnen, men så blev det inte. Det var fasta, stora, grejer som var i vägen vad jag än skulle göra. Jag hade ont i ryggen och nacken, kunde inte sova på magen ordentligt, fick ont när jag sprang och tränade och kunde inte ha de kläder jag ville. Jag avskydde dem! De störde mitt liv helt enkelt och jag ville inget hellre än ta bort dem.

29/8 var det äntligen dax att lägga sej på operationsbordet. Efter ungefär 3 timmar i narkos vaknade jag och lyfte direkt på täcket. Jag var nästan platt!! Underbart!!! Jag hade inte ont en sekund utan njöt bara av tiden efter operationen. Jag var så lycklig! När jag efter 2-3 veckor provade en behå för första gången visste jag inte ens vilken storlek jag hade fått. Jag frossade bland underkläderna på Åhlens i City och hade faktiskt skitroligt i provhytten. Min nya storlek var en liten C-kupa och jag kunde ha snygga, små, nätta behå. Sanningen att säga, så behövde jag faktiskt inte ha någon behå alls! Brösten var numera små och upplyfta och behövde inget extra stöd, men är man van så är man…

Lyckan var total när jag kunde ha en framknäppt blus utan att den glipade och triangelbikini!!! Man blir lite galen efter en sån operation och frossar i kläder. Allt sitter ju bra! Från att förr ha haft toppar i storlek 44-46 hade jag nu 38. ALLT behövde bytas ut! Det var ett underbart lyxproblem  🙂

Frågorna jag får är förstås hur man gör för att få en operation via landstinget. Det finns inga genvägar, samma regler gäller för alla. Man måste ha under bmi 25 först och främst, ovanför det får man knappt ens en bedömning. Sen ska man ha en volym av minst 800 ml per bröst, har jag för mej… och självklart påtagliga problem. Man ber om remiss från sin husläkare och då får man först träffa en slags koordinator som lyssnar på en, mäter och berättar om operationen och alla risker. Det är den personen som ger sitt godkännande eller avslag. Det var läskigast och jag var tvungen att fråga två gånger när hon sa att jag var godkänd. Jag var bergsäker på avslag. Sen börjar väntan… jag fick mitt godkännande i början av december. I april eller maj fick jag veta operationsdatumet, som alltså var i slutet av augusti. Tre månader och vårdgaranti… pyttsan! Innan operation ska man ta en massa prover, träffa kirurgen och narkosen och en massa annat. Bmi 25 gäller fram till operationsdagen…

Jag var coollugn på operationsdagen. Jag kunde knappt vänta på att bli sövd så jag snabbt skulle vakna upp till mitt nya liv. Allt gick bra och brösten blev jättefina, jag fick dock korrigera ärren lite i våras. De nya ärren syns förstås, men de som gjorde för två år sedan är nästan helt blekta. Jag kan numera träna regelbundet utan problem, jag sover bättre, har inte ont i nacke eller rygg och kan alltså ha vilka kläder jag vill. Jag fick ett helt nytt liv och är så otroligt tacksam! Jag kan inte nog rekommendera  er att göra detta om ni går runt med två tunga bomber som är i vägen för ett normalt liv.

Numer har jag oftast bara en liten axelbandlös behå, för att ge en snygg siluett och bar rygg. Jag behöver egentligen ingen behå alls, men då syns bröstvårtorna och det gillar jag inte. Jag vet inte hur jag hade mått idag om jag inte gjort operationen, men jag vet hur jag mådde… och det var inget vidare. Det här är en av de bästa saker jag gjort för mej själv. Jag fick ett helt nytt, rörligare, liv!

Ni har hela berättelsen från början till slut under kategorin ”bröstförminskning”. Där finns även bilder från alla läkningsstadier efter operationen. Å självklart är det bara att fråga om något är oklart, vad som helst!