bröstförminskning -

2 år sedan livet tog en ny riktning!

maj 28, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tänk att det redan gått två år sedan vi hade vår sista klass på Viktväktarna. Tiden går så himla fort!!!

För fyra år sedan hade vi precis fått veta att Martin kommit in på
den utbildning han så länge önskat. Vi hade då två år framför oss då jag
fick dra ett större lass med jobbet och han samtidigt skulle plugga och
jobba fyra kvällar i veckan. Rätt snart la vi ner klassen i Tumba pga
trassel med lokalen och efter ett tag även Rönninge som inte längre var
lönsamt. Så ganska snart hade vi bara två kvällar i veckan och det blev
lite tufft ekonomisk, men mer tid för studierna för Martin.

Så
kom dagen när vi efter 14 år skulle säga upp oss… vi velade fram och
tillbaka om vilket datum vi skulle sluta och bestämde oss till slut för
31/5. Det innebar att vi skulle ha vår sista klass 28 maj 2014. Tack och
lov hittade vi en tjej som ville ta över både klasserna i Haninge och
Huddinge, så hon var med oss under hela våren och lärde känna alla
medlemmar. Det gjorde allt betydligt enklare!

Vårt
besked att vi skulle sluta togs emot med viss uppgivenhet av våra chefer
och ledsamhet av våra medlemmar. De fyra månader som vi skulle avsluta
allt och lämna över gick fort och snart var det dax för Martins examen
och vår sista klass. Sista veckan var JOBBIG!!! Många av våra medlemmar
hade vi haft under hela vår verksamma tid på Viktväktarna. Vi fick
mängder med blommor, hemmet såg ut som en blomsteraffär och tårarna var
många. Jag tänker nästan dagligen på några av medlemmarna och undrar hur
det går för dem. En del träffar jag på Curves, när jag handlar på Ica
Maxi eller när jag åker pendeln till stan. Alltid lika roligt!

För
två år sedan var det väldigt skönt att få helt ledigt. Jag gick ju hem.
Jag skulle vara hemmafru och Martin skulle leva sin dröm och äntligen
jobba med datorer. Men han hade svårt att få jobb… det tog 9 månader
innan han fick napp och började sitt första arbete som
dataprogrammerare. Då var det i Uppsala, en pendling på ca 3 timmar om
dagen. Tiden när vi bägge vara hemma var mysig. Vi tog långa promenader
varje dag, tillbringade hela sommaren på Öland och sommaren 2014 var ju
en av de varmaste i historien. Jag hade fortfarande inte fått ordning på
mej, mitt mående och mina diagnoser. jag hade två operationer framför
mej och då var det jätteskönt att Martin var hemma och tog hand om allt.

Sen fick jag min idé om magasinet som vi startade lite spontant och strax efter det fick han alltså jobb och började sin dagliga långpendling. Å sedan dess har det rullat på! Jag är inte särskilt mycket hemmafru längre… snart blir jag dock fru! Martin blev headhuntad för ett nytt jobb som innebar att han slapp pendlingen. Jag fick nya diagnoser och medicin och helt plötsligt var jag pigg! Magasinet gav oss en massa roligt att göra och livet blev ett helt annat än vi tänkte oss den där dagen när vi slutade på Viktväktarna. På två år kan det hända mycket. Vårt liv tog en helt annan vändning än vi tänkt, men absolut inte till det sämre.
Vi trivs med livet och ångrar inte alls vårt val att sadla om totalt. Ibland måste man våga. Vi vågade! Vi kastade oss ut i tomma intet och hade ingen aning om vad som skulle hända. Det enda vi visste var att jag skulle få mer tid för mej och min hälsa och Martin hade äntligen den utbildning han så länge önskat. Han sa häromdagen att han har precis allt han alltid drömt om ”en tjej, en familj, drömjobbet och hälsan”. Vi har det inte fett och lever inte i något överflöd, vi lever trots allt på bara en lön. Men vi trivs med livet och har allt vi behöver. Vi är nöjda! Hur många kan säga det om sitt liv?

Det finns ett uttryck som säger ”Skapa ett liv du inte behöver semester ifrån”. Det livet har vi. Har du? Eller ska du kanske våga kasta dej ut, riskera allt och börja leva din dröm? Det kan bli riktigt, riktigt bra 🙂

Yngre av träning!

maj 19, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag brukar säga att jag tränar för att bli äldre och nu när jag tittar på bilder så ser det totalt tvärtom ut! Å andra sidan så är det kanske samma sak… fast två sidor av myntet?

Det ni ser på bilden är mej med tre års mellanrum. Den vänstra är sommaren 2013 och den högra är tagen idag. Jag väger i stort sett lika mycket på bägge bilderna, men har gjort en bröstförminskning på den högra. Enda skillnaden är alltså storleken på bysten och hårlängden. Jag borde alltså se äldre ut på den högra bilden, men känner att det är helt tvärtom!

2013 hade jag inte kommit igång med någon träning alls. Jag hade heller inte fått mina diagnoser; Fibromyalgi och Hypotyreos. Då jobbade vi på Viktväktarna, kämpade med vikten och jag var ständigt trött. Jag hade nått mitt viktmål och höll på att samla mod för att be om remiss till bröstoperationen. Den blev beviljad och operationen gjordes sommaren efter, i augusti 2014. Efter det började jag träna och mina diagnoser föll på plats.

Jag kan med egna ögon konstatera att träningen gjort mej yngre, starkare och förmodligen fått mej att leva längre. Målet var att orka mer, bli starkare och slimma kroppen lite. Jag tror att alla håller med mej om att jag ser yngre och friskare ut på den högra bilden. Eller?

Men är det så himla viktigt att se ung ut då? Nej, inte ett dugg faktiskt! Jag blir gärna äldre och får lite rynkor, men jag vill inte bli svag och sjuk. Ska jag bli gammal så vill jag orka med livet på alla sätt, annars får det vara! Å det är därför jag tränar! Det är det viktiga! Att de sedan syns är ju bara en positiv bonus.

Jag hävdar fortfarande att ska man gå ner i vikt så ska man göra det med mat. Träningen lägger man till för att må bra, bli starkare, friskare och för att leva längre. Ni ser här intill hur mycket träning gör på bara fyra veckor när det gäller måtten. Nu kan jag lägga till att man ska träna för att se yngre ut också 🙂

Testade att bleka tänderna

mars 29, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förra veckan var jag inbjuden av Diana till Total Hälsa för ett litet event om skönhet. Maria som driver Total Hälsa erbjuder en mängd olika behandlingar för hela kroppen;
ansiktsbehandlingar, massage, trådning, vaxning, Brasiliansk vaxning,
Permanent hårreducering och borttagning av röda kärl/pigmentfläckar med
Cellox 20 (IPL – ljuspulser), Omorphia 20 för reducering av fettdepåer
och celluliter, ögonfransförlängning, tandblekning, fraxium fusion
laserbehandling samt öronhåltagning. Här finns att välja på alltså!

När
vi står där med varsitt champagneglas i handen så säger Diana att en av
oss ska få göra en tandblekning direkt och att denna någon är jag! Så
det var bara att svepa glaset och ta plats i ”ägget”. Man sitter i en
stol som ser ut som ett ägg och sen får man tre behandlingar under en
lampa med olika blekningsgel a 7 minuter. Smileffect är en skonsam
tandblekning utan bieffekter som ilningar eller tandköttskador.
Blekningsgele med mindre än 0.1% väteperioxid aktiveras av LED-ljuset.
Resultatet är 2-9 nyanser vitare
tänder, jag har ingen aning om vart på skalan jag hamnade… men
tänderna blev mycket blankare!

Så medan de andra drack god champagne från Paul George och åt god mat från Mitas Mat
så satt jag där i ägget och fixade tänderna. När jag var färdig fick
jag också mumsa loss på godsakerna! Där fanns en glasnudelsallad som var
så fantastiskt god!

Jag är varken för- eller emot
skönhetsingrepp. Min åsikt är att var och en får bestämma själv. Jag har
ju gjort några medicinska behandlingar som vissa ser som lyxingrepp, bla min bröstförminskning har många haft mycket åsikter om. För att inte
tala om pannlyftet! Bröstförminskningen har förbättrat mitt liv totalt!
Jag har inte förrän efteråt förstått hur mycket det påverkat min hälsa
och dagliga livsföring. Det är inte lyx att få sova gott, att kunna röra
sej obehindrat och att slippa värk. Visst förbättrade pannlyftet mitt
utseende, jag ser inte lika trött ut. Men att jag inte längre är en
trafikfara är det inte många som tänker på… jag såg ju inte det jag
borde för att föra fram en bil! Vissa skönhetsingrepp kan alltså vara
även medicinska.

När jag var på salongen och
pratade med Maria frågade jag förstås lite om allt annat som hon gör.
Jag får ofta frågor från folk hur det känns att tex injicera eller slipa
hud. Jag har ingen aning eftersom jag inte gjort det. Så nu har jag
prata med Maria om att testa lite olika behandlingar. Inte för att visa
resultat, utan för att berätta hur det känns. Jag funderar på en
hudföryngrande behandling för att ta bort lite pigmentfläckar och något
som heter Omorphia som tar bort fettceller. Inte för att det är
medicinsk nödvändigt alltså, utan för att kunna berätta för er hur det
känns och bli snyggare 🙂

Hur känner du för såna här behandlingar? Vad har du gjort och vad kan du tänka dej att göra? Var går gränsen för dej?

Fy så dåligt jag mådde då!

mars 3, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

De flesta som varit tjocka har inga bilder på sej själva. Särskilt inte om de gillar att fota och alltid är bakom kameran 🙂

Jag började fundera på när jag var som störst och hur jag faktiskt såg ut då. Fanns det några bilder? Jag har ett excellblad med min vikt sedan massor med år tillbaka och en koll i det visade att jag i mars 2011 vägde 69,1 kg. Det är mer än när jag väntade barn och alldeles för mycket när man är 156 cm lång.

Vad kunde det finnas för bilder sedan den tiden tro? Jag började leta, i mars och april fanns inget. Men i januari samma år fanns bilder från vår senaste Egypten-resa, det var ingen vacker syn…

Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde där… Trött, ont, ledsen, tung… Ganska sjuk faktiskt. När vi sökte hjälp på vår närmaste vårdcentral fick jag bara höra att alla är lite trötta ibland. Man tog inte ens ett blodtryck! Så jag bytte vårdcentral och det var det smartaste jag någonsin gjort för mej själv!

Hos Doktor L, 4-5 mil bort, fick jag hjälp! Han började med att ta massor med prover och mängder med olika tester och undersökningar. Det gick remisser åt alla håll och det var nästan ett heltidsarbete bara att gå igenom allt och träffa alla olika läkare. Jag låg en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus, fick gå runt med en dunk och samla mitt urin ett dygn, träffade ortopeder och en massa annat. Å efter bara någon vecka började svaren av alla prover att trilla in.

Först och främst hade jag en infektion i kroppen som jag förmodligen hade gått omkring med väldigt länge. Det som började med lite ont i knät blev något mycket större. Infektionen i den sk Gåsfoten (smalbenet) hade spridit sej till hela kroppen, så det blev en hästkur med starka mediciner och direkt gick jag ner några kilo och mådde lite bättre. Strax efter det visade sömnutredningen att jag hade sömnapne av det lite mer ovanliga slaget. Ingen medicin eller behandling skulle hjälpa eftersom detta satt i hjärnan orsakad av min utbrändhet några år tidigare. Däremot fick jag rådet att sova middag och bara det hjälpte mej mycket. Jag var inte lat – jag var faktiskt sjuk!

Så där rullade det på. Ortopeden hjälpte mej med mina olika långa ben och jag fick klack på skon som hjälpte massor mot ryggbesvären. Han konstaterade även en sk snapping-hip och efter några besök var det även han som kom fram till att jag har fibromyalgi och på så sätt förklarade en massa annat konstigt. När infektionen hade lämnat kroppen orkade jag ta itu med vikt och träning lite mer och lyckades gå ner tillräckligt för att få bröstförminskningen. Lyckan var totalt! Ännu mer smärta och värk försvann, jag sov bättre, kunde röra mej mer och vikten höll sej runt 60 vilket är normalvikt men på gränsen till övervikt. Hur jag än kämpade så gick det inte att gå ner mer.

Jag fick kontakt med en sjukgymnast som gav order om sk fotbäddar, inlägg i skorna, för att räta upp mina fotleder, knän och höfter. Samtidigt ifrågasatte hon att jag alltid är frusen och inte går ner i vikt trots att jag äter som man ska och tränar mycket. Jag borde kolla upp min köldkörtel tyckte hon, men det hade jag ju gjort. Men vi tog ett nytt varv med prover, dr L tog några extra som visst visade att det var lite vajkalle! Jag har antikroppar mot sköldkörteln som gör att den inte kan jobba sen de ska utan skapar samma symptom som vid hypotyreos/underfunktion. Å för tre veckor sedan fick jag äntligen medicin!

Nu händer det grejer! Jag fryser inte lika mycket, magen funkar helt ok, jag är hyfsat pigg och jag rasar i vikt! Nu är det måndagsvägningen som gäller, men fortsätter det som hittills den här veckan då blir det veckorekord! Nu känns det som att jag faktiskt kan lämna gränslandet till övervikt och komma ner till en mer normal normalvikt. 58 till bröllopet i sommar känns inte längre omöjligt.

Det är otroligt jobbigt att valsa runt i sjukvården. Man behöver stöd och känna att man blir tagen på allvar av sin vårdgivare. Det gjorde inte jag på vår närmaste vårdcentral, men sedan jag bytte så är jag mer än nöjd. Det känns som jag fått livet tillbaka faktiskt. Det har tagit 6 år från det att jag sökte hjälp till idag. En lång tid för en person som vanligtvis inte är känd för sitt tålamod. Men vad har jag haft för val? Precis som med vikten har det bara varit att harva på och fortsätta framåt. Alternativet hade varit att ge upp, låta kilona och sjukdomarna härja fritt och att må ännu sämre. Det är inget alternativ för mej!

Jag ser på bilden och kommer ihåg hur dåligt jag mådde och påminns om hur lång vägen varit. Idag mår jag nog så bra jag kan göra och det tackar jag Doktor L för. Han är nyckeln till alltihop och den som gett mej livet tillbaka. Till dej som mår dåligt och känner att något är fel; tro på dej själv och byt vårdgivare! Även om du får åka långt så är det värt det bara för att bli tagen på allvar.

Våga tro på dej själv, dina känslor och dina symptom. Respektera dej själv och ta dina bekymmer på allvar. Ge dej chansen till ett friskare liv – du är värd det!

Resultatet av senast operationen

februari 28, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förändringar är ofta svåra att se själv. Då är det bra med bilder!

Jag kommer förstås ihåg hur ont det gjorde att springa och hur jag nästan kräktes när jag gjorde yoga. Allt pga mina stora bröst. Men hur stora de faktiskt var har jag förträngt och inte förrän jag ser bilder inser jag skillnaden mot idag.

Ingreppet jag gjorde för en månad sedan har jag funderat lite över. Var det verkligen nödvändigt? Så idag tog jag nya bilder och visst var det nödvändigt! Den bröstvävnad som var kvar efter operationen låg i kläm och den är borta nu. Nu har jag två bröst, inget extra vid sidan om.

Visst är det lite krångel och ofta en lång väg att gå för att få hjälp med sina problem. Men ofta är det värt jobbet för att få problemen fixade. Det tog många år att våga be om remiss, några år att uppfylla kriterierna, ett år från bedömning till operation och nu ytterliga 18 månader till innan ärren kunde fixas. Men jag är så nöjd!

Jag har aldrig brytt mej om hur ärren skulle bli eller hur mycket de skulle synas. Det enda som var viktigt var att brösten blev mindre och att jag skulle kunna röra mej som jag ville, sova bättre och blir av med värk. Jag är jättenöjd över hur bra allt läkt och hur fina ärren är, men hade faktiskt varit helt ok om ärren synts också. Det var inte ärren som var viktiga, det var storleken!

Så var inte rädd för den långa vägen och krånglet. Det kan vara något av det bästa du gjort!

Det är därför!

februari 17, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland får jag frågan varför jag bloggar. Här ovanför har ni svaret. För att hjälpa andra till ett friskare
och rikare liv! En del av det jag skriver om är tabubelagda ämnen som man absolut inte pratar om. Men tabubeläggs ett ämne betyder det ofta att det är fult eller på annat sätt fel. De sjukdomar och åkommor som kvinnor kan råka ut för är allt annat än fult eller fel. Men ofta är det skambelagda ämnen som är såra att prata om. Just därför berättar jag allt!!!

Jag har själv haft svårt att hitta information om mina egna bekymmer. Nog hade jag väl hört att en del kunde ha rikliga blödningar vid mens och kanske läckte lite vid ansträngning. Men i min bekantskapskrets var jag nog ensam… eller? Å det var väl bara att acceptera och leva med… eller? Det fanns ju ingen information, så vad skulle jag tro?!

Men jag gav mej inte utan letade och hittade hjälp som skulle komma att förändra mitt liv, med ganska små ingrepp. Då kan jag ju inte låta bli att dela med mej och låta fler veta! Om jag så bara kan hjälpa en enda kvinna till ett bättre liv, så är det värt allt. Idag vet jag att jag hjälp ganska många, det kommer mail lite då och då som berättar det. Å det gör mej alldeles varm av lycka! Igår kom ytterligare ett, som är anledningen till det här inlägget 🙂

Jag har alltså bränt slemhinnorna för att slippa rikliga blödningar. Att mina blödningar skulle bli nästintill obefintliga var en stor bonus. Innan kunde jag knappt gå hemifrån, nu räcker det med ett trosskydd en dag. Jag ser alltså att kroppen fungerar varje månad, men slipper den vanliga mensen. Ett ingrepp som tar ungefär en kvart och som förenklat mitt liv totalt!

Efter detta vågade jag be om hjälp med urinläckaget som jag haft nästan 20 år. Sedan första förlossningen skulle det visa sej, eftersom hela urinpaketet satt löst. Det hade släppt från musklerna och det var därför det läckte, hade alltså inget alls med knipövningar att göra. Även här var det ett ganska enkelt ingrepp, som tog kanske 30 minuter. Numera kan jag springa, hoppa och nysa utan minsta problem. Livsförändrande igen!

Mitt i alltihop fick jag veta att mina ögonlock var en trafikfara och helt plötsligt låg jag under kniven
igen! Hade ingen aning om att jag hade så begränsat synfält att jag riskerade körkortet… också en grej man inte talar särskilt mycket om. Iaf inte när det gäller yngre personer. Så det var jag ju tvungen att ta upp!

Vikten har jag pratat öppet om hela tiden och att målet var en bröstförminskning. Den gjorde jag för 18 månader sedan och bara att få en läkarbedömning var ett äventyr. Men efter att ha uppfyllt alla kriterier så kom jag alltså till operation och för ett par veckor sedan var jag tillbaka och korrigerade ärren. Jag har gått från en E-kupa till en C. Nu är jag symmetrisk, jag kan röra mej som jag vill och har inte längre ont i nacke och rygg. Jag har visat bilder från läkningen under hela tiden och berätta i detalj hur allt varit. Just för att jag vet att många vill göra samma sak, men har svårt att hitta information om just smärta, förhållningsorder, ärren osv.

Fibromyalgin, sömnapnén och nu hypotyreosen har kommit upp längs vägen. Att leva med dolda sjukdomar och ständig värk är rätt knepigt. Alltså berättar jag om det med! Min olika långa ben, förhöjda skor, inlägg och allt annat hänger också med. Jag visar allt; bra dagar, dåliga dagar, behandlingar, mediciner. Den osminkade sanningen kan man väl säga. För att hjälpa andra!

Om jag visar att det går att leva ett bra liv med en massa skavanker och hur jag gör, då kanske fler vågar ta hjälp och på så sätt få ett lite bättre liv. Att avdramatisera, visa upp och lyfta känsliga frågor gör att fler vågar prata, fråga och ta hjälp. Det är därför jag bloggar!

Tack för alla fina mail jag får! Fortsätt ställa frågor, ingen fråga är för konstig. Fortsätt skriva på bloggen eller skicka ett mail till mej och berätta att ni gjort ett ingrepp och hur det blivit. Jag är fullt medveten om att jag haft en jäkla tur med allt jag gjort och att allt lyckats så bra. Men det visar å andra sidan hur bra det kan bli och att små ingrepp kan förändra hela livet. Jag vägrar att begränsas pga att jag är kvinna med kvinnliga problem! Det går ju att göra något åt! Mina problem är på inget sätt unika utan drabbar tusentals kvinnor!

Så jag fortsätter att blogga, trots att en och annan ibland rynkar panna och frågar om det är nödvändigt att vara så öppen med precis allt. Ja, det är nödvändigt! Det förändrar faktiskt liv!!!

Det går framåt efter operationen

februari 5, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag avskyr rehabilitering, läkning och stillasittande. Inte för att jag är världens mest aktiva människa i vanliga fall, men när man inte får göra något så vill man helt plötsligt göra väldigt mycket. Konstigt det där…

Jag väger mej och ser hur vikten går uppåt, inte så fort – men åt fel håll. Jag ser mej i spegeln och vill gärna fortsätta jobba på den kropp jag tänkte ha till sommaren. Jag studerar mej ingående och kritiskt och ser massor med fel som jag vill fixa. Jag vet ju att förändring tar tid och att jag inte har så många månader på mej nu. Jag vill – läkaren säger nej. Jag måste läka! Och det vet jag ju!

Efter bröstförminskningen hade jag inte ont en sekund. Den här gången bränner och svider det rejält i såren. Jag har rejäla blåmärken, men är inte öm. Sömnen har varit katastrof fram till igår, men nu kan jag iaf ligga hyfsat på sidan och då funkar sömnen bättre. Problemet är att jag inte får mer ont vid ansträngning, utan lite mer hipp som happ. Då känns det som att det skulle vara helt ok att åka och dra av ett pass på gymmet. Jag kan ju bära, gå och göra det mesta som vanligt och förmodligen de flesta maskiner på gymmet också. Skulle kunna, men förståndet säger nej.

Idag var jag iaf ute med Baileys en kortis. Han är väl inte Sveriges lydigaste hund kanske, men det var inte att han skulle dra i kopplet som oroade mej, utan att jag skulle halka. Då flyger ju armarna automatiskt ut för att ta emot kroppen och det skulle ju kunna sluta lite hur som helst. Förra gången skulle jag bara ställa tillbaka en grej på en hylla och sträckte mej så långt att jag kände hur stygnen sprack. Hade tänkt vara smartare den här gången. Å promenaden gick bra, inget hände. Vi fick en riktigt skön stund i solen faktiskt.

En annan grej jag skulle vilja göra är att ta ett bad. Jösses så skönt det skulle vara! Varmt och massor med bubblor. Efteråt skulle det vara härligt att smörja in sej med en härlig lotion och sen krypa in i onepiecen. Det kan jag glömma! En dusch är ok, men det är för mycket plåster och förband i vägen för att jag ska smörja in hela kroppen. Jag vill bara riva av alla förband för att se resultatet. Blev det så bra som det ser ut med plåster på?

Som ni vet så är inte tålamod min starka sida. Jag kan knappt stava till ordet ens… tio dagar med förband, sen får jag byta tejp och samtidigt se lite av resultatet. Två veckor helt stilla, minst tre veckor innan jag får gymma igen. Inga stora rörelser med armarna på ca fyra veckor… Antar att när jag kan tvätta håret och hänga tvätt obehindrat igen får vara avgörande. Det kan jag inte än…

Hur som helst så går det framåt. De bränner inte hela tiden och svider bara då och då. Jag kan ligga på sidan och sova och sover faktiskt hyfsat igen. Det går bättre och bättre att tvätta håret och jag kan köra bil obehindrat. Jag tar inga värktabletter längre, känns onödigt när jag inte har någon värk. Jag lydde läkaren och tog iaf första dagarna efter hennes rekommendation. Det har inte gått ens en vecka, jag får väl stå ut iaf ett par till. Det är svårt att vara stilla när man känner att man klarar mer. Men men, benen får jobba så länge. Så tar vi tag i resten av kroppen sen, 5 månader kvar…

Behövde inte sövas!

februari 2, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det alltså dax för operationen jag gruvat mej för. Inte för själva ingreppet, utan för allt trassel nu efter.

Jag gick upp i ottan för att ta den sista operationsduschen. Martin skulle ha sin första dag på nya jobbet, men åkte in tidigare för att följa med mej till sjukhuset. Jag togs om hand direkt och han gick iväg till sitt nya äventyr.

Jag förbereddes som vid sövning, om och ifallatt… Så det blev infart för dropp i armen, EKG och lite annat smått och gott. Men alla var överens om att jag skulle vara vaken.

Jag blev ritad på, fick snygga kläder, la mej på operationsbordet och fick ett uppvärmt täcke över mej. Sofie och Petra jobbade på varsin sida och allt var över på mindre än en timme. Det enda som gjorde riktigt ont var när bedövningen sprutades in. Det blev väldigt många sprutor, området var rätt stort.

Jag har alltså tagit bort bröstvävnad som blivit kvar från förra bröstet. Fettvävnad som legat i kläm mellan behå och hud. Eftersom jag inte har någon känsel i det området känner jag inte när det klämmer åt och med tiden kan det bli allvarliga skador av detta. Jag har även tagit bort en liten knöl vid sidan om bröstvårtan som man tror är helt ofarlig.

En del verkar tycka att detta är en lyxoperation och att jag tar tid från andra som behöver den bättre. Min bröstförminskning var enbart för att få en bättre hälsa, slippa rygg- och nackbesvär, sova bättre, kunna röra mej obehindrat osv. Att det skulle bli komplikationer med ärren var knappast något jag räknat med. Det var läkaren som ville rätta till detta, inte jag! Jag känner inte till vilka komplikationer det kan bli av klämt skinn, det vet hon. Jag följer min läkares råd, inget annat.

Min bröstförminskning fick jag genom landstinget, men det är ingen operation man bara ber om och får beviljad. Man ska uppfylla en mängd kriterier innan man ens får träffa en läkare. Processen är lång och reglerna många och superhårda! För oss som genomgår en bröstförminskning innebär det att vi får ett helt nytt liv! Jag helt sluppit den rygg- och nackvärk jag haft de senaste 15-20 åren, jag sover mycket bättre och jag kan träna och ta hand om mej på ett helt annat sätt än tidigare. Jag är friskare helt enkelt! Iofs är det lyx att må bra, den finaste lyxen av alla – tänker man så är det väl en lyxoperation. Men i mitt fall var det ingen skönhetsoperation, det vill jag ha klargjort en gång för alla!

Sedan jag vart 11 år har jag kallats för Dolly Parton pga min byst. Jag har haft begränsad rörlighet och värk. Nu har jag en byst som passar min lilla kropp, som jag orkar bära runt på. Så snälla! Kalla det inte för lyxoperation förrän ni tagit reda på fakta.

Efter operationen mådde jag hur bra som helst! Jag klev bara ner från operationsbordet, åt en smörgås, kissade och bytte kläder. Sen gick jag till bussen och åkte hem och sov. Idag har jag lite ont i såren, de skar upp mer än jag trodde – så det är lite svullet och stramt. Men som det ser ut genom plåstren så är den där valken borta och nu ser det faktiskt ut som en hel tutte, inte en och en halv…

Det är nu trasslet börjar. Jag kan inte gå ut med hunden på några dagar och får inte träna på fyra veckor! Jag får inte röra armarna över huvudet eller mycket åt sidorna, roddmaskin är typ jättedåligt. OCH jag kan inte sova på mage!!! Så jag har sovit skitdåligt inatt och kommer väl göra det ett tag eftersom jag bara kan sova gott på mage. Men jag gör som sist och pallar upp mej med kuddar i framstupa sidoläge. Det funkar så där…

Nu hoppas jag att det sista är gjort nu när det gäller bysten. Det är definitivt inga roliga ingrepp och de tar lååång tid att läka. Men jäklar så bra det blir när allt är klart! Mitt nya, friska och aktiva liv!!!

Ingen lust alls!

januari 31, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förbereder både mej, hemmet och jobb inför morgondagens operation. Jag har ingen som helst lust att åka dit! Inte för att jag är orolig, utan att för att jag inte orkar med att hålla mej stilla, klådan i stygnen och allt annat trassel det kommer att innebära. Låter kanske bortskämt, men jag trodde alla operationer var gjorda och har ingen lust att göra en till.

Men hemmet är iaf hyfsat städat, ska väl dammsuga också. Nagellacket är borta och händerna ser skittråkiga ut. Sängarna är renbäddade och jag ska ta första hibiscrubben ikväll och sen igen imorrnbitti. Vi äter upp resterna av gårdagens taco ikväll och sen ska jag fasta tills operationen är över. Då har jag en äggmacka med mej att äta direkt efter, för då är jag förmodligen svinhungrig. Jag kommer även ha med mej hudkräm och något att fixa håret med, så jag ser ut som folk när jag ska åka hem.

Eftersom man ska försöka göra ingreppet utan narkos, så kommer det att gå ganska snabbt och jag får åka hem nästan direkt efter. Om man inte ändrat sej imorrn när jag kommer dit, håll tummarna för att det bara blir lokalbedövning!!!

Vad är det jag ska göra då? Jo, när jag gjorde min bröstförminskning blev det kvar lite bröstvävnad på varje sida om de nya brösten. Det är en valk som är kanske 4-5 cm lång och ett par centimeter i tjocklek om man klämmer ihop den. Det gör att behån inte kan omsluta det nuvarande bröstet utan valken smiter ut utanför och kläms mellan kroppen och behån. Eftersom jag inte har någon känsel där och kanske aldrig får tillbaka den heller, känner jag inte när det blir totalt stopp i blodflödet och det är ju inte så bra i längden. Sen ser det inte klokt ut heller… Det är alltså korrigering av både funktion och utseende.

I övrigt är jag supernöjd med resultatet av bröstförminskningen. Att gå från E till C kanske inte låter så mycket, men det var ändå ungefär 750 gram som försvann. En nästan full mjölkförpackning alltså. Håll en sån framför bröstet och hoppa lite, får ni känna hur det känns. Numera kan jag röra mej som jag vill, ligga på mage och sova, springa, ha vilka kläder jag vill och slipper både rygg- och nackvärk. Valkarna blev inte tydliga förrän efter drygt ett halvår, när allt var läkt, svullnaden lagt sej och tyngdlagen gjort sitt. Ju mer muskler jag fick och desto mer fett som försvann, tydliggjorde valkarna som iofs är fettvävnad – men precis som de gamla brösten så stannade de kvar även om jag gick ner i vikt. Mina bröst har alltid varit lika stora oavsett vad jag vägt, tyvärr. Nu är de små och alldeles perfekta för min övriga kropp. Jag är ju bara 156 cm lång.

Så imorrn vid 7.30 får ni gärna tänka lite extra på mej. Då ligger jag på operationsbordet igen och håller tummar och tår för att jag inte ska behövas sövas. Sen hoppas jag att operationen går snabbt och inte gör jätteont… Jag hoppas också att jag får åka hem direkt och att det inte ska göra för ont efteråt i såren. Martin och jag åker dit tillsammans, sen ska han sitta första dagen på sitt nya jobb och undra hur jag mår. Jag får alltså ta mej hem på egen hand bäst jag kan och sen får han komma hem och pyssla om mej efter jobbet.

Usch! Jag vill verkligen inte göra detta, men nu är det som det är. Vill ju bli av med valkarna till bröllopet eftersom de syns igenom kläderna. Till sommaren kan jag ha en tunn klänning eller topp igen. Det är väl det jag får tänka när jag ligger där. Jag känner mej som en trulig 3-åring ungefär och har helst lust att lägga mej på golvet och sparka med benen, men nu är det som det är… och det brukar ju bli bra till slut…

Veckomatsedeln kommer iaf ut som vanligt, så kika in här redan imorrnförmiddag för veckans mat.

Han har förmodligen räddat mitt liv!

januari 27, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland händer det saker som gör att man får sej en rejäl tankeställare. Förra året var det krocken med älgen som ställde livet på sin spets. Igår var det narkosläkarens ord…

För ungefär 18 månader sedan gjorde jag en bröstförminskning som gav mej mitt aktiva liv tillbaka. Man tog bort E-kupan och istället fick jag en liten nätt C-kupa som jag är väldigt nöjd med. Tyvärr blev det lite bröstvävnad av E-kupan kvar som sitter lite illa till i sidorna och gör så att ingen behå passar. Det ska man rätta till nu på måndag genom en ganska enkel operation. Men alla operationer kräver förberedelse och de flesta som gör just denna gör det under narkos, men det blev ju lite trassel sist så jag har bett om lokalbedövning istället. Jag blev ändå kallad till narkoläkaren för samtal ifall att…

Jag har blivit sövd tre gånger på ganska kort tid, två gånger på Södertälje Sjukhus och en på Sankt Göran. Det var den sista gången, där på Sankt Göran som det höll på att gå lite illa. Alla sövningar och operationer är en risk, det vet vi alla. Att jag skulle vara svår att väcka var jag däremot inte förberedd på eftersom det gått bra de andra gångerna. Men man fick knappt liv i mej och när man väl fick det somnade jag direkt igen och så höll det på nästan en månad efter operationen. Jag var så fruktansvärt trött! Därför vill jag förstås undvika narkos så långt det är möjligt.

Dotkor Sixten lyssnade noga på mej, letade upp gamla journaler och kom fram till att man gjort det mesta fel när det gäller mej. Jag har sömnapne av det ovanligare slaget som man inte kan särskilt mycket om, men Sixten visste! Min sömnapne har inget med övervikt, snarkning eller ryggsovande att göra. Det är helt enkelt så att hjärnan inte riktigt fattar galoppen med att andas när man sover… även kallat andningsdepression fick jag veta. Då ska man absolut inte ta morfinpreparat! Något jag fick rätt mycket av under den senaste operationen. Morfin gör nämligen att man andas långsammare… jag kunde alltså slutat andas helt om det velat sej riktigt illa!

Sixten blev riktigt förbaskad när han hörde att jag bara fått diagnosen skriftligt, utan några förhållnadsregler alls. Rekommendationen borde varit att hålla mej borta från Coxillana, Citodon, Treo-Comp och allt annat innehållande morfin och att detta borde ha stått som varning i min journal. Nu har jag ändå hållit mej borta från dessa eftersom magen inte gillar dem tack och lov. Men det hade kunnat vara förenat med livsfara utan att jag hade den minsta aning. Jag berättade om min sömnapne även innan den senaste operationen, men den narkosläkaren hade tydligen inte samma kunskap som Sixten. Den vanliga sorten av sömnapne berörs inte alls av morfin och är inget man behöver ta hänsyn till vid narkos eller smärtstillande.

Nu står det en klar och tydlig varning i min journal på Sankt Göran, men behöver att skrivas in även till HS och Södertälje Sjukhus. Min familj och vänner behöver också känna till alla detaljer om jag skulle behöva åka in akut och inte själv kan föra min talan. Så det måste jag ta tag i direkt!

Klart man börjar fundera… ytterligare en gång var det alltså nära ögat även om jag inte visste hur nära det var. Hur många chanser ska jag få? Vad hade kunnat hända om jag som gammal och skröplig blivit sjuk, åkt in akut och man gett mej morfin? Som yngre har man ju ändå en viss motståndskraft och livsvilja, men som äldre och sjuk… Vilken jäkla tur att det finns läkare som faktiskt lyssnar och gräver i sitt minne efter konstiga diagnoser. Vad hade hänt om Sixten inte funnits och man ändå sövt mej på måndag? Hade jag kommit hem igen? Vad är egentligen viktigare än livet och hälsan?

Nu känner jag mej ändå ganska lugn. Operationen kommer att förberedas som vid sövning med tvagning på alla de sätt innan och med infart i handen, men man kommer att göra ingreppet under lokalbedövning så långt man kan. Jag tar hellre smärtan än risken att dö, även om jag nu vet att jag kan sövas på ett annat sätt än sist som är säkrare för mej.

Sixten förklarade allt för mej och såg till att jag förstod allt han sa. När jag skulle gå därifrån tog han mej i handen, tittade mej i ögonen och sa ”det är en väldigt dålig idé för såna som dej att bli morfinister” så blinkade han och tryckte min hand. Sixten har formodligen räddat mitt liv och för det är jag honom oändligt tacksam. Tänk så mycket som hade kunnat hända i ett akut läge. Knappt man orkar tänka på det ens…

En jäkel på jämnvikt!

januari 16, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Hittade en bild från när jag sist var här i Gambia och var ju bara tvungen att ta en likadan för att se skillnaden. Då vägde jag runt 62 kilo, hade E-kupa och mådde ganska dåligt i min kropp med värk och sömnbrist. Nu väger jag runt 60, har C-kupa och mår himla bra. Jag har fortfarande både värk och sömnsvårigheter, men vet varför och kan därför handskas med det på ett annat sätt än tidigare.

Jag har alltså inte gått ner särskilt mycket, det är bröstförminskningen som gjort mest skillnad och träningen som omformat kroppen. Själv tycker jag inte att det syns så mycket på bilden, men det kanske ni tycker.

Jag skrev in mej på VV för snart 16 år sedan. Då var jag en plufsig, nyskild tvåbarnsmorsa som nästan aldrig åt lagad mat utan levde på mackor. Ungefär 11 kg senare skulle jag bara ta ett par hekto till sen skulle jag gå i mål. Det blev tvärtom. Istället gick jag upp 5 kg, min kropp ville inte alls som min knopp. Efter mycket ångest och slit som inte gav mer än dåligt humör gav jag upp och gick i mål på vikten jag kunde hålla istället för den vikt jag önskade. Det var helt rätt beslut visade det sej.

Jag höll i stort sett min målvikt de nästkommande tio åren, även om det krävdes mycket jobb och kändes surt. Jag ville ju väga mindre. Med tiden insåg jag att min kropp inte skulle göra som jag ville förrän jag fixat en massa andra saker runt mej, som tex stressen som det innebar att vara ensam med två sjuka barn, dålig ekonomi och en massa annat. Jag var både utbränd och vidbränd, klart att min kropp tyckte att jag skulle ha lite extra att ta av om det blev ännu värre. Men det här tog så klart ganska många år att förstå.

Det var nämligen inte förrän barnen flyttade ut och jag fick namn på min värk som kilona började trilla av. Helt plötsligt var det inte ett dugg svårt att vare sej hålla vikten, eller gå ner lite till. Jag är bara 156 cm lång och kämpade för att hålla mina 60 eller iaf inte gå över 62, men jag var nog uppe i 64-65 ett par gånger och vände. Sedan jag fick ordning på mej själv och stressen har jag legat runt 59 och det var det som krävdes för att jag skulle få min dröm uppfylld och göra en bröstförminskning.

Hösten 2013 fick jag remiss och åkte till bedömningen med mycket litet hopp om att bli godkänd. En timme senare var jag överraskande nog godkänd och skulle få träffa kirurgen vid nästa besök. Operationen dröjde ända till augusti 2014 och det slutgiltiga resultatet kunde man se hösten 2015 när tyngdlagen och läkningen gjort sitt. Om någon månad ska ärren korrigeras och jag kommer förhoppningsvis att bli ännu mer nöjd, om det ens är möjligt. Jag är supernöjd och bryr mej inte så mycket om att ärren blev lite fula, men går de att fixa så säger jag förstås inte nej.

Nu har jag alltså varit målviktig, normalviktig och Guldmedlem hos Viktväktarna i en herrans massa år och nu är det inte ens svårt att hålla vikten längre. Å det är det som bilden bevisar för mej. Den påminner mej om att omgivningen har mycket att göra med ens mående och att mycket spelar in när man vill gå ner i vikt. Stress är en stor faktor som sabbar mycket för många och absolut ska försöka undvikas så mycket det bara går. Jag vet det nu! Jag ser det så otroligt tydligt!

Numera är jag hälsosam, jag tar hand om mej och lyssnar på kroppen. Jag äter bra mat, tränar för att stärka kroppen och leva längre, undviker stress och skrattar mycket. Å jag mår så himla mycket bättre! Jag har blivit en jäkel på jämvikt och att hålla vikten!

Ge inte upp! Ta ett steg i taget och se hur det ser ut runt er. Be om hjälp! Å gå ner i vikt för er egen skull, för er hälsas skull. Ni måste ta hand om er – vem ska annars göra det? Man har bara en kropp och ett liv – ta hand om det!

Kost 80% – motion 20%

september 25, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen har jag börjat träna igen efter fyra månaders ofrivilligt uppehåll pga knäna. Förmiddagens pass på Curves var så otroligt skönt!!! Imorrn kommer jag att ha träningsvärk 🙂

Jag tränar inte för att gå ner i vikt, det funkar inte så för mej. Det brukar istället vara så att viktminskningen stannar av eller att jag tom går upp i vikt när jag tränar. Jag äter mej ner i vikt och tränar för att slimma kroppen och må bättre. Så funkar jag. Jag måste ha superkoll på maten!

Förståsejpåare säger att kosten är 80 % av viktminskningen och träningen 20%. Det tror jag absolut på! Jag går ner mest effektivt i vikt när jag äter som jag ska och bara går promenader. Under våra år på Viktväktarna har vi haft flera rullstolsburna medlemmar som gått ner mängder med kilon bara genom att följa kostprogrammet. Så visst handlar det om energi in – energi ut.

När man påbörjar sin viktresa kör de flesta igång med allt på en gång. Man slutar nästan äta och man skriver in sej på första bästa gym och tränar stenhårt! Detta brukar hålla tills man blir skadad, sjuk eller tröttnar efter 5-6 veckor. Då har man gått ner massor de första två veckorna, lite upp tredje veckan och i princip stått still eller gått ner marginellt vecka fyra och fem. Det funkade inte och man ger upp. Igen. Sen går det några månader eller år och sen gör man samma sak igen med samma resultat. Om man göra likadant hela tiden så får man samma resultat som man alltid har fått – för att få ett annat resultat måste man göra något annorlunda.

Jag påstår att ALLA dieter funkar! OM MAN STÅR UT!!! Och det finns inget som heter ”jag äter nog för lite”, då hade det inte funnits varken anorexi eller svältkatastrofer. Däremot kan man äta helt fel och på en liten mängd mat få för många kalorier i sej mot den energi man gör av med. De flesta slutar även med allt fett och alla kolhydrater. Kroppen behöver bägge dessa, på något sätt. Tränar man behöver man dessutom äta mer, annars tas viktnedgången från musklerna och det vill man ju inte.

Jag är i princip på min målvikt, men jag äter fortfarande efter 15 år efter Viktväktarnas kostprogram eftersom jag vet att jag mår bäst då och klarar att hålla vikten i
längden. Maten håller mej på den vikt jag önskar och träningen hjälper mej
att bli äldre. Med träningen blir min kropp starkare, smidigare och får
en snyggare form. På Curves får jag en allsidig träning av hela kroppen,
men med bara mej själv som motstånd. Där är inga vikter, skaderisken är
minimal och det tar bara 30 minuter. Perfekt!

Förr var
mitt mål att komma iväg 3 ggr i veckan, men den målsättningen stressade
mej. Nu är målet en gång i veckan. Det kanske låter lite, men jag tar
ju en långpromenad med hunden varje dag, står på löpbandet hemma,
springer runt på en massa event och får mängder med steg och skulle jag
hinna upp 2 eller tom 3ggr till Curves så är det en stor bonus. Mitt liv
handlar nämligen om att ta bort (eller minimera) stress, som är en stor
bov i mitt liv och gör att jag ökar i vikt på nolltid. För mej är det
viktigast att jag får sova ordentligt och kan ligga på soffan utan
dåligt samvete när jag behöver det. Då går jag ner i vikt.

Nu
är jag alltså igång igen och jag är så glad! Jag älskar att känna
musklerna jobba och kroppen ta ut sej. Målet är att må bra, orka mer och
få en jäkla snygg rygg till brudklänningen. Jag vet att mina knän är
utslitna och behöver nya starka muskler för att fungera. Jag vet att det
kommer att göra lite ont att träna, men jag vet också att smärtan är
ofarlig. Viktväktarna har en kost man kan leva med i längden, resten av
livet, och Curves har en träning som funkar för de allra flesta, även den
som har en kropp som inte är riktigt frisk eller hel. Kombinationen av
dessa två får mej att må på bästa möjliga sätt.

Det jag
vill säga är att ta det lite lugnt. Se till att få kosten att fungera
ordentligt och lägg till motionen för att du mår bra av det, inte för
att gå ner i vikt. Om man bara tränar för att gå ner i vikt, vad händer
då när man väger det man vill? Ska man sluta träna då…? Nej, tränar gör
vi för att våra kroppar tycker om att röra på sej och för att vi ska må
bra och det ska vi göra resten av livet för att bli så gamla som
möjligt och slippa tex sköra skelett. Dessutom är det lättare att hålla den nya vikten när man tränar.

Allt handlar om
tålamod. Det måste inte gå snabbt. Det måste inte vara jobbigt. Man kan
gå ner i vikt och må bra samtidigt. Jag vet – jag har gjort det! Martin
har också gjort det! Tillsammans har vi gått ner 72 kg, utan att varken
svälta eller träna ihjäl oss. I 14 år hjälpte vi andra att göra samma
resa. Vi vet att man kan gå ner i vikt på egen hand, bara man har ett
jäkla tålamod, följer programmet och står ut.

Jag vill den perfekta kroppen – för mej är det en kropp som funkar och gör det jag vill!

En knöl i bröstet

september 24, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det återbesök på bröstcentrum, slutbesiktning trodde jag. Jag har inte haft några besvär alls efter min bröstförmisnkning, men en av ”sömmarna” är inte jättesnyggt avslut på. Det är som ett hörn som kläms i behån och eftersom jag inte har någon känsel där så kan huden klämmas hela dagen och bli en större skada med tiden. Och så har jag känt en liten knöl i en av sömmarna. Inget som oroat mej, jag har mest trott att det kanske är ärrbildning.

Min läkare konstaterade precis som jag att ena ärret inte är särskilt snyggt och att det kan bli värre och att det andra nog går att snygga till lite också. Så det ska göras efter nyår, under lokalbedövning eftersom jag helst inte ska söva i onödan. Jag hade ju lite svårt att vakna sist…

Så nämnde jag den lilla knölen och hon trodde precis som jag att det var en fettknöl eller död hud som lagrats under ärret. Ändå ville hon att jag skulle göra en mammografi när jag ändå var där. Så jag gick en trappa ner där man stod färdig och körde in mej i apparaten direkt. Vilken skillnad! Att göra mammografi med en E-kupa gör ONT, att göra mammografi med en C-kupa är ok. Nu var man iofs extra försiktig eftersom jag har alla ärr och fortfarande är lite ömtåligare än innan, men ändå!

Efter mammografin var det bara att kliva in i nästa rum, nu skulle jag göra ultraljud. För säkerhets skull. Här tog man det säkra före det osäkra och kollade upp mej och knölen ordentligt, trots att ingen egentligen trodde att det var allvarligt. Å när ultraljudet var gjort gjorde man även en biopsi på knölen, men ut ur den 15 cm långa nålen kom bara en vit massa. Så det var nog bara en körtel eller nåt som hade blivit inflammerad. Svaret kommer inom några dagar och när jag ska fixa till ärren, suger man bort knölen också. Ingen fara alltså.

Men tänk ändå vilken otroligt vård vi har i Sverige. Här kommer jag på en enkel kontroll och säger som i förbifarten att jag har en liten knöl. Å då kopplas alla varningslampor på och man kollar upp mej direkt på alla tänkbara sätt. Bröst och knölar tas verkligen på allvar, allt kollas direkt. Jag är förstås tacksam och bannar tanten brevid mej i väntrummet som var sur över att det kostade att göra nån undersökning som hon var inne för. Jag betalar gärna för vård, så länge den tar mej på allvar och hjälper mej.

En enkel liten besiktning blev alltså en massa akuta undersökningar och tog betydligt längre tid än det från början var tänkt. Men nu är allt kollat och även om jag inte var orolig innan, så vet vi att nu finns det absolut inget att oroa sej över. Jag ska fixa till ärren lite och suga bort knölen. Allt är ok!

Makeoverday!

september 23, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det dax! Dax att släppa kontrollen och låta någon annan bestämma över mitt utseende. Något som väldigt många drömmer om att få göra och den här gången var det min tur att stå i centrum en hel dag. Jätteroligt och jättekonstigt!

Jag var inte ett dugg rädd för att släppa kontrollen. Herregud, det är ju bara utsidan! Håret växer ut, smink kan tvättas bort och kläder går att ta av. Gott om tid hade vi också, jag skulle ju inte vara i stan förrän vid 19-tiden. Hur mycket hinner man inte på 6 timmar lixom…

Strax innan 12 åt jag lunch med fina T på Kahls i Kungens Kurva Köpcenter. Klockan 12.30 var T mer nervös än jag och nästan puttade ut mej ur butiken så jag inte skulle bli sen. Jag möttes upp av tre personer i centrumledningen och fick även träffa centrumchefen. Vi var två personer som skulle göras om, en man från Vällingby och jag. Vi gick igenom dagen, fick skriva på papper och blev fotograferade.

Vid 13 trycktes jag ner i en frisörstol och Rebecka på Skult började färga slingor i mitt hår. Jag hade kunnat tvätta ur den där färgen hela dagen, man fick nämligen ligga i en massagestol under shamponeringen! Jösses så skönt! T kom in med lakritste åt mej också, så det var värsta servicen 🙂

Några timmar senare var jag färdig, med nötbrunt hår med gyllene slingor i. Himla fint blev det! Då började jakten på kläder, Johanna från köpcentret och hennes praktikant hade redan lagt undan lite kläder här och där så det var bara att gå runt och börja prova. De såg snabbt vad jag ville dölja och vad som skulle framhävas. Så skönt att slippa läsa mellan raderna… tjejerna vågade rätt snart säga rätt ut vad som passade och vad som såg riktigt fult ut. Ändå tog det lång tid att hitta en hel utstyrsel till mej, jag har ju lite ”fel” dimensioner. Men på Lindex hittade jag iaf två blusar och på HM byxor, kavaj och skor.

Nu började klockan springa iväg, men det var sminkning och fotografering. Återigen placerades jag i en stol och Johanna började sminka mej. Under tiden drack jag en ny kopp te och funderade ut en lösning på hur jag skulle hinna till Maximteatern… Det fick helt enkelt bli bil in till stan, annars skulle det inte gå. Med ett nytt ansikte bytte jag om till mina nya kläder och valde blusen med mest färg för bildens skull. Ställdes upp mitt i köpcentret för en ny bild medan människor passerade och nyfiket tittade på oss.

18.30 sprang jag ut till bilen i regnet, la snabbt in en bild på instagram och drog in till stan. Jag hann precis! Väl inne i salongen hann jag reflektera lite snabbt över dagen innan föreställningen började. Vilken dag! Tack alla på Kungens Kurva Köpcenter för att jag fick den här egotrippen. Vilken lyx att bara ledas runt och bli fixad från topp till tå. Alla var så otroligt trevliga och tålmodiga, särskilt Johanna som fick kämpa länge med mej. Jag har fått så otroligt många komplimanger och är väldigt nöjd med hår och alla kläder. Klackarna var dock liiiite för höga, så dem får jag ha när jag ska gå en kort bit bara, men jäklar va snygga de va 🙂

Det är verkligen höjden av lyx att bli så här ompysslad och det är något jag önskar att alla fick uppleva. Det här kommer jag att leva länge på. Ett stort tack till alla inblandade från hela mitt hjärta!!!

Vicken grej!

september 18, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är återuppstånden från förkylningen! Jag däckade på bara några timmar förra lördagen och har varit rätt låg fram till igår. Det har varit alla ingredienser, från vallningar till hosta. Men nu har jag bara lite hosta kvar när jag ligger på rygg eller springer, så det var intensivt men snabb övergående kan man väl säga. Jag som är van att hosta i X antal veckor när jag är förkyld, kanske är bra med astma-medicin ibland 🙂

Jag har inte orkat göra särskilt mycket, så jag ligger efter rätt bra med jobb. För att orka göra det jag måste på kvällstid har dagarna mest gått åt till att gå ett kort varv med hunden och småsova på soffan på dagarna. Men igår orkade jag återigen gå på två pressträffar och imorse en pressfrukost innan jag och hunden tog en längre promenad. Så nu räknar jag mej som återställd.

Å då får jag världens roligaste mail! Jag har vunnit en make-over! Jag ska klippas, sminkas och stylas och får välja kläder för 3000 kronor!!! Men fatta vilken grej! För att vinna skulle man med bara 30 ord motivera varför man ville göra detta och det var ju inte så svårt. Viktnedgång och bröstreduktion… ett nytt liv, men gammal stil. Jag behöver hjälp! Å jag vann! Jag är så otroligt glad!!!

Redan på tisdag är det dax. Då ska jag infinna mej på Kungens Kurvas nya shoppingcenter, bli fotad och fixad och fotad igen. Å det passar så bra, för på kvällen ska vi till Maximteatern och se BOX med Henrik Fexeus och Morgan Alling. Jag kommer vara snyggast i hela publiken 🙂

Jag har önskat att få göra en make-over sedan jag gick ner i vikt första gången för 15 år sedan. Det är knepigt när man ändrar kroppsform och särskilt när man som jag är ganska kort och inga kläder passar. Så nu ska det bli enormt spännande att se vad jag får för frisyr, vilken makeup det blir och vilka kläder de tycker att jag ska ha. Kan de trolla bort handtagen på ryggen tro? Får jag ha något rosa? Hur sjutton kommer jag att se ut???

På tisdag vet vi och följer ni med mej på instagram får ni också veta det då. Annars blir det på onsdag 🙂