bröstförminskning -

Har sett mina nya boopisar

september 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag har jag sett dem! Mina nya C-kupor eller om det är B…

Vi var uppe med tuppen och tog bussen in till stan redan innan 8. Klockan 9 hade jag återbesök på bröstmottagningen för att ta bort alla förband. Spännande värre!

Jag blev inkallad och alla lager med tejp togs bort, jag tvättades ren och sen fick jag titta. När tom sköterskan sa att det var himla snygga tuttar jag fått, så var jag inte sen att hålla med. 7,4 hg gör mycket! Nu ser de ut som när man var 14 ungefär 🙂

Ärren var jättefina på alla ställen utom på vänster sida mot armhålan, där var det som en liten buckla. Men jag är fortfarande ganska svullen, så man ser inte resultatet helt än. Först om 2-3 månader kan man se eventuella skavanker och dessa åtgärdas om de är för stora. Men alla sår är fina, rena och läker som de ska. Jag börjar få tillbaka känslen överallt också. Så allt går helt enligt planen!

Behån jag haft sen operation åkte i soporna och istället har jag nu en typ av sportbehå från Kappahl. De är betydligt enklare att ha under kläder eftersom den har bredare mellan axelbanden och alltså inte syns i halringningen som de andra gjorde. Den här kan jag ha under det mesta tror jag. Den är i ett mjukare material också och skaver inte som de andra gjorde.

Det som gäller from nu är att ha ärren tejpade i 3 månader. Ingen träning annat än promenader 2-3 veckor till och återbesök om 3 månader. Jag får inte ha någon riktigt behå på ytterligare ett par månader och då nånstans vet jag vilken storlek jag har.

Ni som funderar på bröstförminskning borde verkligen ta steget. Det är bland det bästa jag gjort! Det svåraste var att gå ner i vikt, allt annat har varit en baggis. Jag andas lättare, sover bättre, har inte ont i rygg eller nacke, kan knäppa alla mina jackor och ha vilka kläder jag vill. Jag antar att jag kan träna vad och hur jag vill också, men det får jag ju inte testa än… Jag vill poängtera att jag inte haft ont någonting alls av operationen. Det var ju det jag var mest rädd förr 🙂

Ställ vilka frågor ni vill, jag delar gärna med mej. Själv hade jag ingen att fråga och det är ju därför jag skriver!

Aj, där sprack stygnen…

september 6, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Från inspelningen på Cirkus

Hade stora planer idag. Först skulle jag klippa mej, sen skulle jag till Skärholmen för att köpa vinterstövlar. Bra bra. Å jag vaknade redan vid 7 så planen skulle ju till och med gå att genomföra inom rimlig tid… trodde jag ja…

Klockan 10, när frisören, öppnade klev jag in genom dörren. Då är min frisör ledig! Men va f-n… jaha, då få det väl bli klippning på måndag istället. Det är på onsdag jag måste vara lite snygg i håret, innan dess spelar det ingen roll. Så Monday it is!

Istället gick jag runt lite i centrum och tittade. Köpte en variant av mjukisbehå på Kappahl som hade 20% på hela inköpet. Me like! Testade olika behås för att kolla vilken storlek det kan tänkas bli sen å kom fram till att jag både kan ha B- och C-kupa. Allt beror på modell. Det finns ju en hel del billigt på rean, men jag hittade inget som var tillräcklig prisvärt. Men tänk så liten jag blivit!

Gick hem och konfererade med Martin och vi beslutade att tillsamman åka till Skärholmen och äta lunch där. Jag är inte helt bekväm att ha koll både på säkerhetsbältet och körningen samtidigt än. Så fort man rör armarna så halkar ju bältet snett, skaver på stygnen och så ska man rätta till det och samtidigt ha koll på vägen. Nä… Så Martin körde och jag satt brevid och kollade mobilen 🙂

Jag hade lagt undan ett par stövlar på Deischman som jag sett i stan. Så jag styrde stegen dit medan Martin gick in på gubbdagiset. Jag såg stövlarna jag var sugen på och sträckte mej efter dem, lite för långt… och nästan känner hur hela sömmen på höger sida går upp. Nu gjorde den inte det, men jag var inte kaxig när Martin kom in i butiken. Han skällde lite på mej och den här gången höll jag faktiskt med. Det var dumt gjort och ont gjorde det. Hoppas inte det blev någon skada… det ser vi på måndag. Det bränner fortfarande lite i såret.

Jag hittade ett annat par stövlar än dem jag lagt undan och efter lite velande, de var 150 kr dyrare… så bestämde vi iaf att par nr2 gick att ha till både byxor och klänning. Par nr1 var mer mockasinstövlar, bekväma med inte särskilt snygga. Vi vände och vred på stövlarna och kom fram till att ortopedteknikerna nog blir nöjd och kan bygga klack på dem utan något större problem. Så nu har jag ett par helfodrade vinterstövlar INNAN säsongen är slut, innan den ens börjat till och med!

Jag hade en värdekupong/presentkort på Glitter så vi styrde stegen dit. Jag ska på Spevsavers gala på onsdag och vill ha ett halsband till klänningen jag ska ha. Så jag plockade på mej ett halsband, en ring och några örhängen innan jag var nöjd. Tjejen i kassan undrade vart jag fått presentkortet och jag sa att det var nåt bloggevent, men jag har ingen aning om vilket. Hon lovade att läsa min blogg iaf och se hur det blev med smyckena 🙂

Väl hemma igen är jag helt slut! Så nu blir det en tupplur med hunden innan vi ska snygga till oss och åka till Cirkus på Djurgården. Ikväll ska vi se Livet Är En Schlager och se hur vår filmsnutt blev. Undrar om vi syns… kul ska det bli iaf. Hoppas det blir som förra hösten när jag träffade en massa gamla jobbarkompisar och fick värsta nostalgikicken.

Berättar mer om kvällen imorrn!
Ha det bäst!

En vecka efter bröstförminskningen

september 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tänk att det redan gått en vecka sedan operationen. Tiden går väldigt fort! Dagen efter operationen kunde man verkligen undra hur slutresultatet skulle bli. Jag var svullen över hela bröstkorgen, bröstvårtorna pekade åt olika håll och hela jag såg helt skev ut. Men allt var mindre och det är lixom det ända jag bryr mej om.

Idag ser jag helt misshandlad ut. Blåmärkena i sidorna är lila och blå-svarta. Jag är öm i de övre magmusklerna och det undrar jag förstås vad det beror på. Kanske att belastningen blivit en annan? Tejpen döljer såren, så jag vet fortfarande inte hur allt egentligen ser ut. Det får jag se på måndag, då ska jag på återbesök och bla byta tejp. Jag längtar! Det ligger som torkade blodkorvar under tejpen som irriterar och ser äckligt ut.

Jag är så otroligt glad att jag vågade ta det här steget. Man vet ju vad man har och hur man mår, men inte hur det ska bli och vad man får. Men skillnaden är tydlig! Tyngden från bröstkorgen är borta! Jag andas lättare både när jag är vaken och när jag sover. Trots att jag inte kan sova på magen som jag alltid gör, så är min sömnkvalitet faktiskt bättre än förut. Tänk då hur bra den kommer bli när jag kan ligga som jag vill. Jag har inte haft ont i ryggen en enda morgon sedan operationen och det hade jag nästan varje morgon förut. Det ska bli väldigt spännande att få springa igen och känna skillnaden där. Det känns som jag fått en helt ny kropp, som dessutom är ganska frisk och välmående. Å då är det alltså ganska lång tid kvar av läkningsprocessen.

Jag vill poängtera att jag inte haft ont en enda minut. Det var ju det jag var mest rädd för… och det var därför jag tvekade. Så det kan jag med gott samvete säga till alla er som tvekar att göra operationen just pga smärtan. Det är inte värre än träningsvärk och det finns mycket som är himla mycket värre, så nu kan ni sluta tveka pga den saken. Visst ser jag blåslagen ut, men jag har inte ont! Det stramar lite i såren då och då och hugger till ibland, men det är absolut inget jag lider av. Idag har jag nästan full rörlighet, även om man tvekar lite att sträcka upp armarna snabbt och rakt över huvudet.

Visst är jag fortfarande ganska svullen i sidorna och man kan fortfarande inte se hela resultatet, men det spelar ingen roll. Tyngden är borta och jag är fri!

Sugen på löpning?

september 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Imorse åkte Martin och jag in till stan redan vid 8. Stackars Baileys fattade ingenting när vi släppte ut honom för en snabb morgonkiss för att han skulle klara sej tills Martin kom hem igen. Anledningen till den tidiga morgonen var att vi var inbjudna till Åhlens City av Röhnisch till ett frukostseminarium med Lofsan (Lovisa Sandström) om löpning.

Jag gillar ju att springa även om jag aldrig lyckas hålla i löpningen året runt. Martin har gått och sugit lite på ordet och nu ser det faktiskt ut som han ska ta steget… löpsteget 🙂

Vi tog för oss av de goda mackorna, juicen och kaffet/teet. Först presenterades Röhnisch och vi fick höra om hela berättelsen om hur företaget kom till. Om kuppen på en Tjejmil och bajamajor… med en skruvmejsel och lite driftighet kan man komma långt… Sen satte sej Lofsan till rätta och började peppa oss.

Det är lustigt att höra någon säga precis samma saker som vi sagt om vikt i nästan 15 år. Vill man bli smal är det inte träningen man ska fokusera på, utan maten. Och oavsett om det är vikt, löpning eller nåt annat man tänker ge sej på så måste man ha tålamod och ge projektet en ärlig chans – sikta på ett år! Å kör inte igång med alla cylindrar på en gång för då blir du antingen sjuk, skadad eller tröttnar.

Lofsans upplägg är 1 – 2 – 3 – 3 – 3. Med detta menas en träning vecka 1, två träningspass vecka 2 och tre pass vecka 3,4 och 5 och sen börjar man om. Man ska alltså inte tokträna tjugosju gånger i veckan, utan vara mer sansad och faktiskt nästan bara vila var sjätte vecka. Dessutom förespråkar Lofsan att något av passen ska vara så långsamt som möjligt men så långt man orkar. Typ rullatortempo, alltså en tant i rullator ska kunna passera dej. För att nöta, nöta och nöta. Det handlar ju inte om att springa fort i de flesta fall, utan om att nå målet att orka det där Vårruset eller den där Tjejmilen. Att helt enkelt komma igång och sen dessutom fortsätta.

Hon sa en massa annat klokt också förstås men allt kommer jag inte ihåg så här på rak arm. Men allt hon sa gjorde iaf mej ännu mer peppad att sätta igång med träningen igen. Det riktigt kliar i benen. Men även Lofsan tycker att jag ska ta det lugnt och låta kroppen läka i lugn och ro. Det är väl bara att lyssna på proffsen antar jag.

Precis som med vikt måste man ha ett mål med sin träning. Mitt mål är att få en stark och frisk kropp. Jag vill kunna springa 5 km utan att vilja stanna eller börja gå. Jag har sprungit Vårruset på 23 minuter, det var ett tag sen. Men dit vill jag tillbaka. Och när jag nått det målet är nästa att springa en mil. Det har jag aldrig gjort och det känns totalt omöjligt just nu. Men delmål ska hjälpa mej dit.

Jag sprang typ tre steg för att hinna med bussen idag och helt plötsligt förstod jag varför jag ska vänta. Det var inte så skönt kan man väl säga. Bysten var tung och gjorde ont vid löpning förut, nu var det mer att sömmarna och stygnen sved och stramade när det lilla som är kvar gungade de där tre stegen. Så ok! Jag har fattat! Jag väntar… men sen! Då jäklar!

Tack Lofsan för peppen idag. Även Martin fick sej en tankeställare och kan nu tänka sej att göra mej sällskap i löpsåret. Så himla kul det ska bli!

Orkar inte så mycket än…

september 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så himla skoj det var att komma iväg lite, träffa Annelie och alla andra bloggare igen. Alla vet vad jag varit igenom och kramade mej försiktigt. Å alla sa samma sak: Vilken skillnad! Nu är jag ju faktiskt liten på riktigt, inte bara till längden.

Vi gick i samlad tropp in i visningslokalen där ICA, Polhem PR och Jungrelations hade dukat upp årets Icajul. Vi fick smaka på äppelglögg som var jättegod, innan vi satte tänderna i alla fina grejer. Annelie och jag gick runt, fotade och pratade med folk. Så mycket fint!

Jag älskar ju julen och kan frossa hur länge som helst i alla mysiga pynt och tillbehör. Inredning har börjat roa mej mer och mer faktiskt, det kanske är Annelies ”fel” eller också håller jag kanske på att bli vuxen. Men det får inte bli för mycket. Inga krusiduller, det ska vara stilrent. Å trenden som är just nu passar mej faktiskt bra just därför. Det där med att chabby chic och helvitt försvinner, krusidullerna åker ut och in kommer det varma stilrena. Samtidigt är man fri att blanda in klenoder och äldre grejer.

Så ser det alltså ut hemma hos mej. En modern tv-del med hip soffa, men en matdel som har ett gammal skåp och bord. Som min person alltså; lite gammalt och lite upphottat 🙂

När vi kollat in alla grejer fick vi lunch och den åt vi tillsammans med Annika. Smurfen i mitten brukar det heta och mellan en fotomodell och en snygging kommer man inte riktigt till sin rätt kan man väl säga. Men jag gjorde så gott jag kunde och sträckte på mej så mycket det gick. Vi åt och pratade, tänkt så mycket det finns att prata om när man inte sett på ett tag. Annelie har jag ju faktiskt inte sett på drygt en vecka…

Maten vi fick var supergod! Det bjöds på saffranslax, rotfruktsgratäng, ärt- och blomkålskräm, skinkmacka och sallad med granatäpple. Å till dessert fick vi saffranskladdkaka och cocosrutor. Hojta om ni vill ha recept så fixar jag det. Allt var fantastiskt gott! Särskilt gratängen, jag som inte ens gillar gratäng. Å andra sidan var saffranskladdkakan himmelsk och jag är inte överförtjust i saffran heller… Ibland blir man överraskad över sej själv.

Med oss hem fick vi en liten goodiebag med bla en supersmart sked

som man kan använda som termometer. Jag tänkte hålla på den och ge den till Martin i julklapp men tänkte att han nog vill använd den innan dess. Den kan komma till användning när jag beställer julgodiset lixom… Å så fick vi en ljusslinga med små cheruber som var jättesöt. Den ska definitivt upp så fort det går!

Grejerna ni ser på bilderna kommer ut i Ica´s butiker runt vecka 42. Ni kanske tycker det är tidigt, men det är ungefär då som de flesta butiker börjar packa upp. Mej gör det inget! Hösten kan vi hoppa över, julen får gärna börja 1 november och hålla på till 30 mars 🙂

När jag kom hem kollapsade jag, men det är väl helt ok att göra när det faktiskt bara är fem dagar sedan operationen? Tänk va snabbt tiden går. Snart ska jag på återbesök.

Varför?

september 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Besökarna på bloggen har ökat rejält sista tiden. Jag vet inte om det beror på att man tror att man ska få se nakenbilder eller kanske tom operationsbilder. Jag tackar självklart för besöken, det är ju läsare vi bloggare vill ha.

Några av er undrar säkert varför jag skriver så öppet som jag gör. Det är mycket enkelt. När jag fått besked om ingrepp jag själv ska gå igenom har jag sökt information och nästan aldrig hittat någon. Särskilt åkommor som vi kvinnor behöver hjälp med finns det ytterst liten information om. Alltså har jag tagit det som en av mina uppgifter att informera så mycket jag bara kan. Jag har tom lovat läkaren som gjorde min första operation att sprida informationen så mycket det går. Hon tyckte nämligen att det var riktigt sorgligt att kvinnor inte vet vilka ingrepp de kan göra för att få en enklare vardag. Det var läkaren som brände min slemhinnor i livmodern som sa så och sedan dess har det bara fortsatt.

Jag letade och hittade inget varken om att bränna slemhinnor, hur man mår efter en tvt, hur bedömningen för bröstförminskning går till eller en så enkelt sak som att operera ögonlocken. Nu har jag skrivit de senaste 3-4 åren hur allt förarbete går till, hur operationen/ingreppet går till och hur läkningen och eftervården är. Och nu letar andra och hittar faktiskt information och vågar på så sätt göra det som behövs för att göra deras liv lite bättre och friskare. Alltså har jag fyllt en lucka och hoppas av hela mitt hjärta att det ska hjälpa ännu fler. Å det vet jag att det gör. Jag får kommentarer och mail ganska ofta från kvinnor som fått hjälp eller som väntar på olika ingrepp. Även nära vänninor har till slut bett om hjälpen när de sett och läst att jag mår så bra som jag gör. Å jag ser ju på sökorden vad folk letar efter. ”Slippa mens” är ett av de vanligaste 🙂

Så jag fortsätter att skriva och visa bilder. Ni kommer inte att se något mer naket än vad en sommardag på stranden visar. Nakenbilder får ni aldrig se på min blogg, inte av mej iaf. Igår satt jag i solen i bara bandagen men det visar ju inget mer än vad bikini gör. Skönt var det iaf. Solen ger mej energi och får mej att orka lite till. Idag ska jag leta upp mer respektabla kläder och visa mej band folk för första gången sedan operationen i fredags.

Spännande att träffa vänner igen idag. Äntligen känner jag att jag trivs i min kropp och är lagom stor överallt. Men vad säger vännerna om min förändring? Kommer de att se någon skillnad? Kommer kläderna skava? Kommer jag att orka hela dagen? Vad händer om vi får en massa att bära hem… jag får ju inte bära tungt. Jaja, det visar sej. Idag ska jag fira jul med Ica, det är bara några månader för tidigt… men kul ska det bli!

Jag vill göra skillnad och med den här bloggen vet jag att jag gör det! Visst är det ibland lite glamorösa grejer jag får gå på, men oftast är jag ju bara en helt vanlig mamma. Eller ovanlig kanske. Jag strävar hela tiden efter att få ett friskt liv och att må så bra som möjligt. Det ovanliga är att jag delar med mej av det jag gör för att andra också ska kunna göra detsamma. Jag önskar alla lycka och välmående till alla och jag menar det verkligen!

Ha en fin dag! Det ska jag ha 🙂

Behöver tips!

september 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Att se sin magen igen ”live” efter 30 år var ingen angenäm upplevelse. En liten chock kanske man kan säga… Jag hade ju sett på bilder (och i spegeln) att den inte var i bästa skick, men nu när jag faktiskt ser den igen ”på riktigt” (uppifrån) så känns det som att jag måste göra något typ NU!

Magen är degig och alldeles säckig. Jag vill ha en fast mage som inte dallrar när man går. Innan operationen skulle E-kupan få plats i och döljas av kläderna, nu känns det som att magen behöver den hjälpen. Å ja! Jag håller in magen på bilden :-p

Jag mår faktiskt helt ok, även om bilderna visar rejäla blåmärken från sida till sidan. Igår tog vi en kort promenad genom området och det kändes helt ok. Så bara jag jobbar med benen är läget helt under kontroll, det är överkroppen som behöver hållas stilla ett tag till.

Inatt sov jag riktigt dåligt, det gick inte att ligga på sidan som jag kunde igår. Så idag är jag himla
trött, men i hyfsat skick ändå tycker jag. Så det blir en dag till i soffan, men kanske en stund i solen också. Jag har ätit frukost ute, det var hela 30 grader i solen! Me like! Fortsätter det drar jag nog av mej kläderna och lägger mej i solstolen efter lunch.

Men jag behöver alltså er hjälp! Vilka magövningar finns det där man kan ligga ner och inte påverka överkroppen? Benen är det ju inget fel på lixom… men överdelen behöver fortfarande vila. Ge mej era bästa träningstips för en snygg mage 🙂

4 operationer på 3 år

september 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tre dygn efter min bröstförminskning måste jag erkänna att jag är väldigt otålig när det gäller att se det slutgiltiga resultatet. Men jag provade en behå med C-kupa i morse och den satt nästan perfekt. Jag är inte riktigt lika svullen i sidorna men har rejäla blåmärken och såren kliar. Nu är iaf ordningen återställd och naglarna är målade igen 🙂

Sedan jag började min kroppsrenovering för knappt 4 år sedan har jag gjort fyra operationer, varav tre i narkos. 2012 brände jag slemhinnorna i livmodern och har sedan dess sluppit mensen, 2013 fäste jag upp mitt urinrör och slapp läckage vid ansträning/träning, 1 juli 2014 lyfte jag ögonlocken så jag ser det jag ska och nu har jag alltså minskat brösten. Nu räcker det! Även om jag har ont i händerna, så får den operationen vänta.

Nu vill jag ha det lugnt ett tag, läka och känna in mina nya kropp. Alla ingrepp jag hittills gjort har ökat min livskvalitet med flera tusen procent. För 4 år sedan var jag trött, hängig, ledsen, tjock, orörlig och tyckte inte alls om det jag såg i spegeln. Jag blev illa behandlad på min vårdcentral och bytte därför vårdgivare. På Järna VC tog man mängder med prover och undersökte mej från topp till tå och hittade en himla massa fel som utreddes vidare och behandlades. Tack Dr Kompis för att du lyssnade och gav mej livet tillbaka!

Jag fick diagnos sömnapné direkt, vilket gjorde att jag fick förståelse för min trötthet och kunde ta bort det dåliga samvetet som hela tiden sa att jag var lat. Jag började sova middag och var för första gången på många år hyftsat pigg. I kombination med första operationen då jag brände slemhinnorna och på så sätt slapp förlora mängder med blod en gång i månaden så kunde jag återigen göra saker utan att vara för trött eller ha koll på almanackan. Vilken känsla! Jag fick tillbaka livet kändes det som.

Uppmuntrad och uppiggad av detta faktum vågade jag söka hjälp för mina urinläckage. Jag hade gått ner i vikt en del och ville kunna träna och springa obehindrat, men de där dropparna som kom förstörde ju allt och hämmade mej totalt. Jag fick operation direkt där man fäste upp urinröret som tydligen lossnat under min första förlossning. Sedan dess kan jag göra precis vad jag vill och hösten 2013 nådde jag min målvikt och vågade be om remiss till bröstförminskning. Jag hade inget större hopp, men blev alltså godkänd och operationen gjordes i fredags.

Medan jag väntat på vidare utredning och operationstid för bröstförminskningen har läkarna hittat lite annat smått och gått på vägen. I december 2013 fick jag veta att det fanns misstanke om fibromyalgi, vilket konstaterades i januari 2014. När jag kollade upp ryggen i vintras och påtalade min benlängdskillnad
fick jag helt plötsligt hjälp med klack på skorna, en hjälp jag
tydligen haft rätt till hela mitt liv men inte vetat om… Jag har snapping hipp på bägge höfterna, karpaltunnelsyndrom och triggerfinger. När jag skulle kolla upp min gråstarr tyckte ögonläkaren att mina ögonlock hängde i vägen alldeles för mycket. Jag fick göra en synfältsundersökning som gav honom rätt och i juli opererades detta.


E resp C

Så man kan väl säga att de senaste åren inneburit en mängd läkarbesök av olika slag, ibland flera i veckan. Idag ser jag tydligt skillnaden när jag tänker på hur jag mådde hösten 2011 och hur jag mår idag. Skillnaden är total! Alla ser den, särskilt min familj. Å jag känner den, i precis hela kroppen! Visst har jag dåliga dagar, men nu vet jag att de beror på dålig sömn och/eller fibron. Men jag kan röra mej hur och när jag vill, snart kan jag även träna hur och vad jag vill. Varken blödning, läckage eller stor byst stoppar mej längre. 44 år gammal har jag fått det liv och den rörlighet jag önskat sedan jag var runt 15 och fick ont i kroppen första gången.

Det har varit mycket jobb och en hel del smärta. Men det har varit värt det. Alla operationer och ingrepp har gett mej ett helt nytt liv. Ett rörligt och mer levande liv. Ett rikare och roligare liv. Min kropp begränsar mej inte längre utan gör det jag ber den om. När det gäller svensk sjukvård har jag inget att klaga på alls – tvärtom! Å jag har fått hjälp både av privata vårdcentraler, kommunala sjukhus och privata sjukhus. Jag har tagit hjälpen där jag fått den och varit nöjd, jag har inte valt beroende på om de varit privata eller ej. Det enda jag valde bort var Tumba vårdcentral eftersom de viftade bort mina problem. Och på förekommen anledning vill jag även poängtera att jag inte varit sjukskriven en enda dag och alltså inte belastat samhället på detta sätt. Något läkarna i fredags var ganska fascinerade över 🙂

Mitt råd till alla er är att söka hjälp om det är något ni undrar över eller har problem med. Är det nåt fel som behöver fixas så är ni värda hjälpen. Det kanske tar lite tid och gör lite ont, men det kanske är värt det i slutänden? En del kanske tycker att mina ingrepp varit lyxåtgärder, men de som ser mej håller inte med. Jag har ett helt nytt liv, det kanske du också får om du vågar ta tag i problemen? Vi har ett långt liv att leva och våra kroppar ska hålla till mycket. Jag vägrar låta en dålig kropp begränsa mej och mitt liv. Jag vill leva!

Because I´m worth it!

Bilder dag 2 efter operationen

augusti 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före, dagen efter och idag.

Nu börjar det känns riktigt bra faktiskt!
Det bästa av allt är att jag hittat en ställning i sängen, så jag fått
sova och att magen funkar igen. Att inte ha varit på toa ordentligt sedan i torsdag gör att man till slut får panik. Men nu är det problemet också ur världen, tack o lov!

Jag lyckades med hjälp av fyra kuddar lägga mej på sidan och kunde på så sätt få en riktigt hyfsad sömn inatt. Så jag känner mej ganska pigg faktiskt, även om jag vet att jag kommer att sova middag minst en gång ändå idag.

Idag har jag dessutom tagit första duschen efter operationen och jösses va skönt det var! Nu doftar jag av min egen tvål igen istället för den där äckliga operationsregöringen. När jag skulle duscha åkte de yttersta kompresserna av, enligt doktorns instruktioner. Så nu fick jag se lite till av resultatet, inte så illa faktiskt. Inte alls så mycket blod som jag trodde och inte heller så långa snittytor som jag trodde. Allt helt, rent och fint. Så nu har jag bara tejp över såren. Några blåmärken börjar synas och sidorna är ännu mer svullna, men det gör inte särskilt ont.

Jag ser ut som en ångvält kört över mej ungefär. Ganska platt och bred, men det ska väl ordna sej med tiden antar jag. Jag har inte särskilt ont, bara när jag reser mej och lite när jag går. Jag kan röra armarna så länge jag inte sträcker dem för långt över huvudet, då stramar det lite i såren. Så det blir en lugn dag även idag, ända tills på tisdag har jag lovat mej själv att inte göra mycket mer än ligga på soffan.

Av det jag ser idag är jag, trots svullnaden, riktigt nöjd. Den här storleken passar min kropp bättre, jag tycker att jag andas lättare nu när trycket är mindre, jag får aha-uppleveleser flera gånger om dagen när jag upptäcker att jag kan göra saker på ett annat sätt än tidigare. Bland annat så spiller jag direkt ner i knät istället för att spillet stannar halvvägs 🙂

Så nu ska den här otåliga människan utrusta sej med tålamod och låta läkningen ta den tid den tar, INTE LÄTT! Nästa måndag ska jag tillbaka till läkaren och ta bort tejpen och se resultatet och sen ska jag ta hand om tejpningen själv 5-6 månader. Jag ska ta det helt lugnt 3-4 veckor, får inte träna på 6-8 veckor… sen får vi se hur jag mår. Så det tar lite tid att komma tillbaka, men då får det väl göra det då. Jag har väntat i 15 år, jag vet hur man gör när man väntar.

Men vad säger ni? Visst är det skillnad, även om det är svullet?

AKO med perfekt tajming

augusti 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I onsdags fick jag himla kul post., ett paket fullt med AKO-kola. Ni vet de där som fanns förr i olika smaker, men som varit försvunna ett tag. Vecka 37 är de tillbaka i butikerna i tre olika smaker; choklad-, grädd- och mintkola. Chokladen är min favorit!

Jag la direkt ut en bild på Instagram och fick många tummar upp och kommentarer om att man saknat dem och undran om när de kommer ut på marknaden. Vecka 37 alltså. En av frågorna var om de är glutenfria och även det har jag svar på: JA de är glutenfria! En god nyhet även där alltså.

Så igår när jag kom hem från sjukhuset laddade jag med mina tre påsar AKO-kola, Salmiakki och Cola Breeze från Goody good stuff och sen stannade jag i soffan resten av kvällen. Godiset kommer att räcka hela helgen tror jag. En stor Cola Zero till det så behöver man lixom inget mer 🙂

Å hur mår jag idag då? Jo tack, jag har väl inte sovit sådär superbra kanske. Men det kan jag ju göra lite då och då de närmaste dagarna. Så länge jag är stilla så känns det nästan ingenting, men när jag går känns varje steg och det är rejält svullet längst sidorna. Men det gör alltså inte alls så ont som jag trodde och det är en stor lättnad. Imorrn ska jag ta bort de översta förbanden och ta en dusch, då får ni se bild, om det går att ta någon som inte avslöjar allt för mycket…

Snart ska Martin hämta hem pälsbollen så jag får sällskap i soffan och i bästa fall får vi hem bägge barnen till lunch eller middag. Vi får väl se, de lever ju sina egna liv.

Glöm inte att tävla om presentkort i Mysshopen! Bara en dag kvar nu och vinstchansen är stoooor!

Bröstförminskningen gjord!

augusti 29, 2014 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Äntligen hemma!
Allt har gått bra, men jag höll på att bli kvar över natten. Som tur var ändrade läkarna åsikt och släppte hem mej. Men vi tar det från början…

Klockan 5 i morse stod jag återigen i duschen och tvättade bort mina baciller igen, två gånger som jag blivit tillsagd. Något jag vägrade erkänna just då var att jag reagerade på rengöringsmedlet och blev ganska tjock i halsen… men det försvann innan jag träffade personalen. Å sen glömde jag bort det. Vet inte vad som hänt om jag hade sagt något…

Jaja, klockan 6 kom min pappa och hämta mej och Martin. Det var väldigt skönt att ha honom med hela dagen, även om han nog hade ganska tråkigt. Vi var där alldeles för tidigt, men man vet ju inte med stockholmstrafiken och bättre tidigt än för sent. Jag skulle ju in först, så vi tänkte inte chansa. Vid 7 blev jag hämtad, inskriven och fick byta kläder. Till såna där ubersexiga operationskläder med knästrumpor, bautatrosor och framknäppt skjorta. Men jag fick faktiskt en morgonrock att dra över allt, det var nytt!

Jag blev ritade på, en massa streck som värsta picasso-målningen. Medan läkaren målade, lyfte melonerna och hade sej, konstarerade hon att det var himla tunga grejer. De kanske inte var så superstora, men väldigt tunga. Hon ”vek” ihop bröstet och visade på ett ungefär hur det skulle bli. Jag konstaterade att jag inte skulle se så stor skillnad, eftersom mitt perspektiv ovanifrån kommer att vara ungefär lika. I spegeln kommer jag däremot att se stor skillnad eftersom det mesta är under och sånt jag inte ser uppifrån. Hon frågade vad jag önskade för storlek och jag sa att det gärna fick bli en liten C.

Vid 7.30 la jag mej på operationsbordet och gjordes färdig för operation. Jag vet bara att jag fick kanylen i handen och sen är jag inte med igen förrän på uppvaket när jag frågar vad klockan är och svaret var 12.10. Jag bad också om att få min telefon, men somnade om igen. 12.34 skickade jag sms till Martin att jag levde och sen somnade jag igen. Jag fick ligga länge på uppvaket och kom inte upp på avdelningen igen förrän strax innan 14. Då kom Martin och satt ho mej resten av dagen. Å han hade Salmiakki med till mej!

Det var två kvinnliga läkare som opererade mej, den ena träffade jag vid första besöket och den andra var den som ritade på mej. Jag kände mej absolut i trygga händer. Det är första gången jag är i en operationssal full med folk och alla är kvinnor. Bägge kom upp efter operationen och berättade att allt hade gått som planerat och att de tagit bort nästan 4 hg per sida. De kunde inte ta så mycket som de brukar göra, eftersom det inte hade varit ”jag” då. Så en C, möjligen en liten D kan det ha blivit. Det är helt ok för mej, jag tycker de är jättesmå! Men man vet inte förrän om 6-12 månader, när allt ”hängt” till sej.Då först ser man hur det blivit och om några korrigeringar behöver göras.

Operationen gick alltså bra, men det hade varit svårt att väcka mej och första budet jag fick var att jag pga detta samt lågt blodtryck skulle få vara kvar för övervakning över natten. Min sömnapné i kombination med morfin är tydligen inte så bra, så man var helt enkelt lite orolig för mej. Pga detta fick man även byta ut min smärtstillande medicin till en utan morfin. Å jag hade verkligen väldigt svårt att vakna, det kände jag själv. Jag var vaken 30-40 minuter och sov 20-30 minuter hela eftermiddagen. Men vid 17 kände jag mej helt ok och blodtrycket hade gått upp till 110/60. Så jag fick faktiskt tillåtelse att åka hem ändå!

Så det var bara att dra av sej de sexiga kläderna och hoppa i onepiecen istället. Å som en liten telletubbie knallade jag ut genom dörrarna vid 18.30 och åkte hem. Å då kände jag skillnaden! Nästan 8 hg lättare på framsidan gör skillnad. Jag kan se min mage! Det har jag bara gjort i spegeln sedan jag var typ 14… Å jag kan ligga uppallad på kuddar utan att ha tuttar under hakan och nästan kvävas. Fattar ni hur skönt det är?

Så länge jag sitter eller ligger still så har jag inte ont alls. Men när jag reser mej så stramar det och varje steg dunkar i såren. Men absolut inte på samma nivå som när jag opererade ögonlocken. Jag ska ändå ta smärtstillande med infektionshämmande två gånger per dagen för sälkerhets skull och för att kunna sova. Jag känner att såren börjar svullna under armarna och hettar litegran, så jag får hålla koll ordentligt så det inte blir nåt trassel.

Hade jag inte tagit smärtstillande så hade jag nog öppnat en flaska champagne. Blommor fick jag av Senior! Tänk att den här dagen faktiskt kom. I november 1999 blev jag godkänd första gången, men var tvungen att hoppa av tåget pga barn alla sjukdomar etc. Men nu är det faktiskt gjort. Bättre sent än aldrig. Å jag måste faktiskt säga att det inte var alls så farligt som jag trodde, även om jag inte ska ropa hej riktigt än förstås. Jag är så glad att jag tog tag i detta igen och att det gick vägen. Jag slipper min E-kupa!!!

Ps. Apropå tuttar… missa inte tävlingen, bara två dagar kvar!

Snabb uppdatering

augusti 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu är jag efter många om och men vaken igen. Allt har gått bra, men jag var lite svår att väcka och har haft väldigt lågt blodtryck. Så pass att man ville behålla mej över natten, men nu är det bestämt art jag får åka hem ändå.

Jag skriver lite mer utförligt när jag är piggare, men nu vet ni att jag lever 🙂

Jag är redo!

augusti 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Huset är hyfsat städat, väskan är packad och jag har gjort första operationstvätten. Jag är nog så redo jag kan bli inför morgondagens operation. Å vet ni? Jag är helt lugn. Inte det minsta nervös faktiskt. Än…

Alltid när man ska sövas så kommer tankarna; det kan ju gå fel. Jag kanske inte vaknar mer. Men testamentet är skrivet och både Martin och killarna vet hur jag vill ha min begravning. Det kanske låter makabert, men jag vet hur det är att planera begravning för en ung människa som inte sagt ett smack om sina önskemål. Hur folk blir osams och några missnöjda med ceremonin. Det vill jag skydda min familj från.

Men allt kommer så klart att gå bra! Jag är först i kön till operation, så jag borde köras ner vid 8. Om ni vill kan ni hålla kolla på instagram, där kommer det uppdateringar när jag körs ner och när jag vaknat. Mitt alias på instagram är: marlenerinda. Följ med med där!

Så om allt går som det ska är jag tillbaka på avdelningen innan lunch och hemma i soffan sen eftermiddag eller tidig kväll. Där kommer jag att ligga fram till tisdag typ… å bli uppassad och äta godis.

Vi hörs imorrn när jag vaknat igen. Tills dess kan ni väl hålla tummarna för mej och tänka på mej lite extra där vid 8-snåret och ett par timmar framåt.

Vad ser ni?

augusti 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det här är ett väldigt utelämnande inlägg. Ganska naket och direkt från insidan av min skalle. Ärligt om ni frågar mej. Naivt kanske, om ni frågar någon annan.

När jag ser mej själv i spegeln med kläder på ser jag helt ok ut, förutom de där melonerna på överkroppen som aldrig passar i några kläder. När jag ser mej själv utan kläder är det värre… då ser jag förstås också de där melonerna, men även en otroligt ful mage. Eller magar, det ser lixom ut som någon dragit åt runt midjan och skapat en över- och en undermage. Där är det tänkt att bli muskler och en enda mage till nästa sommar.

Jag ser också hur sned jag är och hur ojämt långa benen faktiskt är. Den där klacken på 12 mm som jag har på ett par av mina skor är faktiskt befogad och inte alls någon lyx från landstinget.

Det ni ser på bilden är 156,5 cm och 58,6 kg. En ok vikt till den längden. Ni ser också en E-kupa som kanske inte ser så problematiskt ut i era ögon. Men den hindrar mej alltså från att träna som jag vill, göra yoga, sova gott och ha vilka kläder jag vill. Den ger mej även ryggont och värk i nacke och eventuellt bidrar trycket över bröstet till den sömnapné som jag har. Där är läkarna inte helt säkra, men forskning pågår.

Imorrn har jag förmodligen en C-kupa istället och kommer att sova ännu sämre några veckor. Jag ska nämligen sitta upp och sova och får inte ligga på mage. Fatta vilket underbart humör jag kommer att vara på. Men jag är redo! Eller är jag det? Har jag tagit fel beslut? Kommer jag att ångra mej? Tror faktiskt inte det. Jag har väntat i 15 år!

Jag längtar till våren då jag ska börja träna som jag alltid drömt om och bygga en starkare kropp. Då ska min bild av mej själv förändras och jag ska ge allt för att må så bra jag någonsin kan. Just nu ser jag bara stora meloner som är i vägen vad jag än gör och en ful mage. Ni ser säkert något annat, men det är ni de.

Att lägga ut bilder på sej själv när man är nästan naken är ju helt sinnesjukt egentligen. Men jag vill ha något att jämför med efter operationen och tänker att jag måste se sanningen i vitögat. Min sanning. Jag tycker inte om det jag ser, nästa år hoppas jag att jag gör det.

Livrädd!

augusti 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu börjar den! Veckan då allt händer! Äntligen!!!

Efter 15 år är veckan äntligen här, veckan då jag ska operera bort min E-kupa och få en liten nätt C. Jag är inte längre panikslagen, vill bara ha det gjort. Det är ungefär som när man väntar barn faktiskt. Man är skitskraj för förlossningen fram till 3-4 veckor innan det är dax. Då är man så trött på allt att man bara vill ha det avklarat, det får gå lite som det vill bara ungen kommer ut. Så känner jag nu. Det får göra hur ont som helst och det får se ut hur som helst, bara det blir gjort. Jag orkar inte vänta längre.

Men jag är livrädd för annat nu, som att bli smittad. Folk runt mej är förkylda, det snörvlas och hostas överallt. Jag får inte bli förkyld! Då är operationen körd. Så jag vågar inte ens gå och handla i nuläget. Jag isolerar mej hemma och håller mej undan alla nysande människor. Jag måste lämna blodprover inför operationen, det tänker jag nog göra efter lunch idag. Sen har jag ett par timmar i Tingsrätten på onsdag och en kort utbildning inför valet på torsdagkväll. I övrigt tänker jag hålla mej undan folk och proppa i mej Esperitox.

Jag får heller inte dra på mej några sår. Så utejobb är uteslutet, så även matlagning (men det är ju Martin som mest sköter den biten ändå). Jag ska städa och tvätta och det brukar jag klara utan att göra illa mej. Sonen och jag skulle åkt runt och letat jobb åt honom, men han har ont i tån och ligger väldigt stilla idag – så det får vänta. Å det kanske är lika så bäst? Martin tyckte jag skulle dra på mej min onepiece, vantar och sockor och ligga platt i soffan. För säkerhets skull 🙂

Så jag kör lite isolering den här veckan för att vara på den säkra sidan. Är helt enkelt livrädd att dra på mej något och kanske få vänta flera månader extra. Fyra dagar kvar. På fredag ska jag opereras, så är det bara!!!

Veckan då det händer är äntligen här!