bröstförminskning - Fdensammamamman

Är jag förändrad?

april 17, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sommaren 2006

Igår träffade jag en bekant som jag inte sett på 8-9 år. Det första han gör är att bli alldeles tyst, titta lääääänge på mej och sen säger han ”Du har verkligen förändrats!”. Jag som brukar få höra att när det gäller mej så står tiden still…

Jag tänkte inte mer på det då, utan vi pratade vidare och uppdaterade varandra på allt som hänt och familjernas utveckling. Men lite senare började jag fundera… jag är ju sån, funderar ganska mycket. Var det positivt eller negativt det han sa?

När han såg mej senast mådde jag inte så bra. Jag hade två söner på väg in i tonåren, där den ena hade skaffat sej väldigt starka egna åsikter och den andra började få det lite tufft i skolan. Jag vägde för mycket och hade precis accepterat att jag nog skulle leva ensam resten av livet.

Det var 2006 tror jag och jag hade en hektisk period med Riksdagsval och mobbing i partiet.Var det 2007 så var valet över och jag sprang mellan 6-7 jobb, barnen och hemmet. Det stora beslutet då var att skaffa Baileys och ge honom en så bra start som möjligt i vår familj. Det var det bästa beslutet jag tagit!!! Han har betytt allt i vår familj!

Det folk såg då var förmodligen en trött, ensamstående, glåmig tvåbarnsmorsa som försökte få livet att gå ihop. Ganska färglös, ledsen och orkeslös. Jag försökte att hålla fasaden uppe, men vissa såg nog igenom den.

Det folk ser nu är en färgglad, stark och ganska pigg kvinna som utåt sett orkar ganska mycket och tycker att livet är helt ok (trots värk och trötthet). Jag har normal kroppsform och vågar klä mej i kläder som faktiskt ligger i tiden. Jag har minskat brösten och fixat ögonlocken, det kanske gör att jag ser annorlunda ut. Eller kanske ser jag bara friskare och mer hälsosam ut?

Som någon sa på facebook, han kanske inte bara ser bröst längre… utan faktiskt dej! Kan det vara så? Att blicken kanske fastnat på mitten tidigare och sen inte kommit längre. Han kanske faktiskt SÅG mej för första gången 🙂

Våren 2015

Så illa tror jag inte att det är. Jag tror däremot att folk ser att man mår bättre och trivs med sej själv på ett helt nytt sätt. För oavsett hur jobbigt det senaste året varit så trivs jag numera i min kropp och det tror jag syns. Att fixa ögonen gjorde inte så mycket, men att minska brösten var verkligen något av det bästa jag gjort! Jag kan se mej i spegeln varenda dag och förundras över att det är jag och att jag ser normal ut. Att jag kan röra mej som jag vill och ha vilka kläder jag vill. OCH numera pratar folk med MEJ, inte med mina bröst.

Dessutom är det så mycket lättare att hålla vikten nu när brösten inte är i vägen längre. Förr spelade det ingen roll hur smal jag än blev, jag såg tjock ut ändå och då var det ju inte särskilt kul att kämpa med vikten (även om jag gjorde det). Nu ser jag faktiskt helt normal ut vilka kläder jag än har och jag börjar förstå att jag faktiskt är normal. Jag kan inte säga smal än, dit har jag inte kommit – men normal.

Titta på bilderna! Det är faktiskt bara 5 kg som skiljer dem åt. De där brösten gör väldigt mycket till utseendet och välmåendet. Idag mår jag sååå mycket bättre!

Bröstförminskningen är det bästa jag gjort!

februari 28, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag fyller C-kupan 6 månader! Jag kan lugnt konstatera att det var mitt livs bästa beslut att ta bort de där tunga E-kuporna. Visst trodde jag att det skulle bli bra, men så här bra kunde jag aldrig drömma om! Jag fattar inte att jag inte tog tag i det tidigare.

Jag hade en TUNG E-kupa. Med mina 156 cm ska man inte ha så stor tyngd på överkroppen, då får man ont lite överallt. Jag har inte fattat förrän efteråt hur tungt det var och hur ont jag faktiskt hade. Är man så kort och har så mycket överkropp kan man inte ha vilka kläder man vill, allt sitter fult, man kan inte ligga som man vill, det gör ont när man tränar osv. Men så länge jag vägde för mycket fick jag gilla läget, en bröstförminskning kommer inte ens på tal om man har mer än 25 i BMI.

Jag hade alltså inget val, ville jag ha mindre bröst så var det bara att gilla läget och gå ner i vikt. Det var bara att sätta igång, målet var ju glasklart. 10 kilo skulle bort och jag går ner väldigt långsamt i vikt, så det tog tre år innan jag var i mål och kunde be om en remiss. Jag hade fått ja ungefär 15 år tidigare, men då hamnade jag mellan stolarna och orkade inte ta tag i det. Att jag skulle få en chans till trodde jag aldrig! Men det fick jag! Det var inte ens några tveksamheter.

I december 2013 fick jag ok och i augusti 2014 var det dax. Operationen tog 3 timmar, allt gick bra och nästan 8 hekto opererades bort. E-kupan blev en liten nätt C-kupa och jag har knappt haft ont alls efter operationen, inte ens dagen efter. Allt har gått superbra och läkt jättefint. 6 månader senare har ärren bleknat, men syns förstås en del. Det struntar jag totalt i! Längst ut på ena sidan syns ärret lite utanför behån, men det stör mej inte alls.

Jag kan röra mej som jag vill, springa, hoppa, träna. Jag sover bättre, har inte ont i varken nacke eller rygg. Jag kan ha vilka kläder jag vill, till och med framknäppta skjortor och jag har samma storlek på alla plagg – inte 46 på överkroppen och 38 på underkroppen. Jag ser mina fötter! Och kan se att knyta mina skor, jag slipper göra det på känn 🙂

Det här var värt precis allt! Jag har ett helt nytt liv! Efter operationen har jag gått upp några kilo, men kroppen är strarkare och har fått muskler på helt nya stället. Så de kilona kommer att försvinna under våren. Jag har blivit helt klädgalen och ser fram emot en vår och sommar med ett helt nytt utseende. Bara en sån sak som att kunna ha en trekantsbikini eller en sommarklänning utan behå under, med bar rygg! DET ska jag ha i sommar!

Att ha ett mål med sin viktresa kan ibland vara avgörande för att orka hela vägen fram och lyckas. Det här var mitt mål och jag ångrar mej inte. Det är det bästa jag har gjort för mej själv och min kropp. Vill ni veta mer om operationen så finns allt under kategorin ”Bröstförminskning”, hela vägen dit, operationen, läkningen och bilder. Jag vet att ni är många som drömmer om en sån operation, precis som jag gjorde. Låt inget stoppa er!!!

Det gäller livet!

februari 23, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är måndag igen och det betyder vägning. Så himla trevligt det var då! Förra veckans lilla plus blev ett ganska rejält minus den här veckan. Hela 0,7 kg minus faktiskt och för en som vanligtvis snittar 0,1 så är det ju massor 🙂

Det här med vikt, hur tänker ni kring det egentligen? Handlar det bara om att bli smal? Å gärna så snabbt som möjligt? Eller handlar det om något helt annat? Hälsan kanske? I mitt fall handlar det faktiskt om livet! Att må så bra som möjligt och ha en kropp om fungerar så bra som möjligt. Den perfekta kroppen = Kroppen som gör det jag ber den om.

Det är ju egentligen SKIIITTRÅKIGT att gå ner i vikt. Att ha koll på allt man äter, gärna motionera regelbundet och att vara ganska avstängd från sånt som ger livet den där extra guldkanten. I mitt fall GODIS! Jag kan inte vara utan de där guldkanterna och får istället acceptera att viktminskningen går lite upp och ner eftersom jag äter godis lite nu och då. Jag försöker hålla det till helgerna, men problemet när man går på pressvisningar är att det nästan alltid ligger godis i pressmaterialet/goodibagen… då blir det som det blir. Jag har lite svårt att spara godis till helgen, utan tuggar gärna i mej det jag fått samma kväll.

Men nu ser det iaf ut som jag är på väg åt rätt håll igen. Av sju veckor har iaf två varit minus och jag är tillbaka till vikten innan alla födelsedagar började hagla över oss. Så nu är jag nästan tillbaka på min målvikt och behöver bara trimma formen lite. Jag ska nämligen komma i en supertight klänning om knappt två veckor. Hejsan hoppsan lixom! En sån där klänning som visar ALLT, varenda lite volang… å såna finns det ju… så nu är det en timmes promenad som gäller VARJE dag samt övningar med pilatesbollen. Såna där som bränner bra i magen. Åsså 2-3 pass i veckan på Curves. Så hoppas jag att det ska synas mer på formen än på vågen. Den där två magarna och handtagen på ryggen, ska helst bara bli en mage… vi får väl se hur det går.

Jag vet exakt när min kropp mår dåligt, det är när vågen klättrar över 62 (BMI 25.5 typ). Jag är bara 156 cm lång och mår absolut bäst runt 58. Sedan min bröstförminskning kan jag röra mej precis hur jag vill, springa, hoppa – allt kan jag göra utan begränsning och det är ljuvligt! Det som driver mej framåt är att jag vet hur dåligt jag mår när jag är tjock och hur bra jag mår när jag väger som jag ska. Att må bra är livsviktigt för mej. Jag struntar väl egentligen i hur jag ser ut, även om det är trevligt att trivas med det man ser – men det viktigaste är ändå att må bra. Så för mej gäller det livet!

Avskydd och efterlängtad

februari 1, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

23 /2 2014

Äntligen är det februari! Egentligen avskyr jag den månaden eftersom det är då mest snö brukar komma och temperaturen sjunker mer än behagligt… Vädret växlar och det mår jag inte bra av. Men det är också sista vintermånden och man märker för var dag hur det blir ljusare. För oss innebär det också att födelsedagarna är över!

Jag avslutar raden av födelsedagar, min var igår, och resultatet är att vikten gått upp, godisbegäret är orimligt och kroppen i sämre skicka än i december. Vi får se imorrn på måndagsvägningen hur illa det är. Men ett par kilo upp blir det alltid, hur mycket jag än försöker att vara duktig. Den här vintern har ändå motionen var helt ok, så tänk hur illa det hade varit annars…

Just nu är det 2 plusgrader och snön vräker ner. Det är tungt att skotta, blött och riktigt obehagligt ute. Inte ens hunden vill gå ut. Jag hade hellre tagit 2 plus och regn, gärna med lite blåst så snön regnat bort och blåsten torkat upp allt slask. Februari… snart är det mars och då börjar rabatterna vakna, fåglarna kvittra och solen värma. 27 dagar dit… Å då får vi veta om Ving återupptar resorna till Gambia igen. Hoppas hoppas! Kanske bloggresan blir av till hösten istället 🙂

24/2 2014

Vid den här tiden på året brukar jag vara riktigt nergången i skorna. Kroppen brukar göra rejält ont, kännas tung och humöret vara i botten. I år är jag trött, men kroppen känns ok. Visst gör den ont, men det gör den ju alltid. Viktökningen är såklart sur, men i år känns det ändå inte oöverstigligt att komma på rätt köl igen. Jag går minst 7000 steg om dagen, ute eller på bandet. Jag tränar 1-3 ggr på Curves i veckan och har gjort sedan i november. Jag är alltså igång mer än jag varit tidigare år.

Nu är det 5 månader sedan bröstförminskningen och det har förstås också betydelse för mitt mående. Ryggen har inte samma påfrestning, jag sover bättre och kan röra mej precis hur jag vill. Jag har inte sprungit på kanske en månad, men vet att jag kan om jag vill. Så de där januarikilona ska nog försvinna relativt snabbt och sen ska jag tillbaka till operationsvikten och sen ta tag i de där sista som jag vill bli av med. 6-7 kg ska totalt bort i nuläget. Inte orimligt alls och det får ta den tid det tar.

Idag är jag jättetrött ändå känner jag att jag mår ganska bra. Det finns hopp – snart är våren här!

I´m back!!!

januari 4, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Efter månader av tråkigt och ”mådåligt” börjar jag känna igen mej! När jag vaknade sken solen in genom fönstret och pälsbollen låg med en tass i mitt ansikte. Då kände jag det för första gången på länge: lycka! Kanske inte total, men en liten gnutta fanns där iaf och det kändes så otroligt skönt. Det var länge sen…

Martin har gått ut själv med Baileys i flera månander, jag har bara följt med i ”nödfall”. Men idag sa jag till honom att vänta in mej, för jag ville ut i solen! Å ut kom vi! Vi tog en slinga på ungefär 3 km, solen sken, det var runt nollan men ganska blåsigt. Trots blåsten så var det otroligt skönt! När vi kom hem började Martin med lunchen, medan jag var kvar ute och plockade hundskit på tomten. Det märks att det varit smällare i luften, hunden har bara varit utanför trappen och gjort sitt så snabbt han kunnat. Jag fick ihop en halv plastkasse skit, innan ryggen sa stopp. Då har jag halva tomten kvar…

Jag testade min nya jacka som jag köpte på julrean. Första gången jag har en längre jacka som jag kan knäppa utan problem, i stl M, och utan att känna mej som en falukorv. Det är tom ett spänne på mitten, som syns! Inga E-kupor som stör där inte, jag ser tom mina fötter 🙂

Julen plockades bort igår och idag tog jag tag i dammsugning och torkade golven. Jag har energi igen! Tänk va lite lugn, vila och sol kan göra. Nu kan det bara bli bättre. I´m back!

Min ambition är…

december 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… att införa mer glädje i mitt liv nästa år. Ledordet kommer att vara GLÄDJE, men även gemenskap och vänskap. Lite knepigt med det där sista eftersom vi är ganska ensamma, men men.

Jag är i grunden en positiv person som ser ljust på livet och hittar lösningar på det mesta. Så förra inlägget störde mej faktiskt en hel del. Jag brukar kunna hitta ljusglimtar även i de mörkaste stunder, men det har jag haft svårt att göra under 2014. Därför tänker jag anstränga mej extra mycket att hitta det positiva och återfinna glädjen med livet under 2015. Det är mitt mission!

Jag avger aldrig nyårslöften, jag har däremot alltid ett och samma mål; att bli snällare mot mej själv och ta bättre hand om mej. Jag blir bättre och bättre på det och under 2014 mådde kroppen bättre än på många många år. Under 2015 måste knoppen hänga med, då måste det in mer glädje i livet. Jag måste skratta, ända nerifrån tårna igen! Jag måste tillbaka till det som är jag.

Vikten är ok, även om jag vill ta bort de där kilona jag la på mej efter mina operationer. Jag vill bli starkare och kunna springa längre, nu när jag inte har något som hindrar. Jag vill må bra och bli starkare.

Jag vill göra en resa, gärna till värmen i vinter. Jag hoppas verkligen att Ving återupptar resorna till Gambia så vi kan åka dit och hjälpa vår familj som det var tänkt. Men nu när Martin har fått jobb så kanske vi kan dra iväg till London eller nåt annat kul ställe över påsk eller nåt. Sen finns en dröm om att få åka på en träningsresa, gärna med Leila till Dubai… men det är nog för dyrt.

Å får vi bara ordning på saker och ting och tillbaka harmonin i vårt hem, så kanske vi tar ett nytt uppdrag som familjehem. Det skulle kännas bra att hjälpa nån liten parvel som behöver oss och samtidigt får jag en inkomst. Avslutet sist blev så konsigt och vi vet inte alls vad som hänt med ”lillpojken”. Men det är inget vi kan göra något åt, däremot kan vi hjälpa någon annan.

Även om jag skulle vara lyxsambo, så blev jag ”redaktör”… så våren kommer innebära en hel del jobb antar jag. Det är helt ok! Jag jobbar ju lite när jag vill. Men på midsommar kommer jag att vara ledig! Då ska vi ju vara på Öland och arrangera midsommarfirande för andra ensamma och andra som bara vill göra något annorlunda. Då blir det Lammet & Grisen för hela slanten med alla som vill! Glädje – Gemenskap. Ledorden för 2015.

Jag känner en försiktig förhoppning om att 2015 kommer att bli riktigt bra. Mitt ledord är Glädje. Vilket är ditt?

Måtte 2015 bli bättre!

december 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dax att summera året. 2014 kan man väl säga är året då mina fysiska förutsättningar förändrades till det bättre, men den psykiska påfrestningen blev så stor att jag var nära att ge upp. Vi börjar från början:

Första halvåret gick mest åt till att jobba och samtidigt förbereda för vårt avslut på Viktväktarna. Martin jobbade, pluggade och skrev sina sista tentor. Och som vanligt kämpade vi med vår vikt. I mars bokade vi vår resa till Gambia och började räkna dagarna till avresan i november. Senare i mars dog min svåger. Det var en käftsmäll som golvade oss alla och allt blev oerhört jobbigt. Senior flyttade hemifrån samma dag, han fick en chock och var tvungen att göra en omedelbar förändring. Vilket senare skulle visa sej att det kanske inte var så smart…

I slutet av maj jobbade vi vår sista dag och Martin tog sin examen. Nu skulle vårt nya liv börja. Jag skulle vara hemma och ta hand om mej och förbereda inför min bröstförminskning. Martin skulle såklart få jobb direkt och börja sitt liv som dataprogrammerare. Det blev inte som någon av oss hade tänkt det. Jag kollade upp min gråstarr och fick veta att jag omedelbums skulle göra en operation av ögonlocken. Jag såg inte alls så bra som jag trodde, så operationen var ett faktum.

Martin fick inget jobb innan sommaren, så vi drog till Öland redan i Juni. Ett par veckor senare åkte vi hem för att ögonläkaren skulle sätta kniven i mej. Operationen var otroligt lyckad och jag förstod hur begränsat mitt synfält varit när jag såg bilden här brevid. Direkt när stygnen var borta åkte vi tillbaka till Öland och stannade resten av sommaren. Martin sökte mängder med jobb och vi trodde att bara sommaren var över så skulle han börja jobba.

Under sommaren visade det sej att Senior mådde väldigt dåligt och han hamnde i en rejäl svacka. Drygt 2 års trassel hade tagit hårt på honom och nu försökte vi tillsammans att trassla upp allt. Allt hade uppdagats redan under våren och redan då hade jag försökt hjälpa honom med en del, men tyvärr fanns det mer… mycket mer… det handlade om pengar, hot, lögner och en massa annat. Sonen flyttade hem igen och blev sjukskriven, jag gick i backen, Martin mådde dåligt både av detta och att han inte fick jobb och allt vara ett enda stort kaos. Samtidigt skulle jag hålla vikten och må så bra som möjligt inför nästa operation, bröstförminskningen som jag väntat på i 15 år.

När jag åkte in för att sövas mådde jag väldigt, väldigt dåligt psykiskt. Det finns alltid risker med att sövas, särskilt när man dessutom har en dokumenterad sömnapné. Å jag var väldigt svår att väcka efter operationen, så svår att jag höll på att bli kvar på sjuhuset. Jag får absolut inte sövas igen på ett bra tag framöver. Men operationen gick ändå bra och resultatet blev även den här gången lyckat. Som jag skrivit förut så har det varit en livsförändrande- och livsförbättrande operation. Men att läka kroppen samtidigt som den utsätts för stress är inte bästa förutsättningen. Stressen ökade dessutom under hösten och i november var det så illa att jag förlorade allt hopp. Den känslan var fruktansvärd!

Kroppen mådde egentligen bättre än någonsin, men med psyket var det värre och det kändes så otroligt orättvist. Här hade jag äntligen fått den hjälp jag bett om i många, många år och nu när jag nåt ända fram skulle sonens leverne sabba allt. Jag fick inte möjlighet att glädjas över min nya, friska kropp alls – det enda jag gjorde var att stressas över allt som hände sonen och försöka hjälpa honom ur alla de olika knipor han satt i. Så hösten kantades av att läka efter operationen och sonens trassel. En stor tyngd föll av mina axlar när han fick jobb, det var iaf ett stort frågetecken som rätades ut. Med den löneförhöjning som följde med det nya jobbet kan vi nu vara säkra på att han klarar en hyra när han väl får en lägenhet. Men tyvärr uppdagades nya trassel, det sista så sent som igår.

Visst var det skönt att sonen fick jobb, men Martin stod fortfarande utan… han sökte mängder med jobb och började söka sej bort från Stockholm. Men hösten gick, vintern kom och julen började närma sej. De uppdrag som jag hade i Tingsrätten och som kontaktperson, plus sparade pengar och bloggen höll oss flytande. Bloggen ja… den började leva sitt eget liv redan under våren och besöktantalet har mer än dubblats under året. Så är det när man har dödsfall och annan skit runt sej, då läser folk… Jag blev bjuden på kul event, det fick mej faktiskt att överleva hösten. Att fly in i en låssasvärld gjorde att jag klarade av min verklighet hemma.

I november skulle vi åka på resan som bokades i mars. Gambia och Smile väntade på oss. Men så drog Ebola in över Afrika och världen lamslogs. Trots att Gambia inte drabbades så ställdes resorna in och ytterligare en gång var det som att få en käftsmäll. Å har man inte riktigt hunnit resa sej från den förra så golvas man direkt igen. Det var en stor sorg att inte få åka iväg, det gjorde nästan fysiskt ont att få beskedet. Allt vi sett fram emot; solen, värmen, vännerna…

Jag bloggade vidare och fick en idé om att starta ett livsstilsmagasin på nätet. Martin hade ju fortfarande inget jobb och nappade direkt på idé. Han byggde en websida på bara några dagar och jag skrev texter så fingrarna glödde och 14/12 smyglanserade vi Du i Fokus. Nu får 2015 utvisa om min idé funkar, jobb har jag iaf skaffat mej… Å då fick även Martin jobb! Äntligen såg vi ljuset, äntligen fick vi något positivt att glädjas åt!

Så efter ett toppenår för kroppen, men ett skitår för knoppen hoppas jag nu att 2015 ska vara bättre som helhet. Vi vill inte ha några dödsfall, Martin ska få jobba ostört på sitt nya jobb. Vi hoppas få åka till Gambia och gör ett nytt försök till hösten igen. Magasinet ska lanseras på riktigt med pressreleaser och allt som hör till, så får vi se hur det går. Jag hoppas att trasslet med sonen är över, jag orkar inte mer. Jag vill bara ha lugn och ro!!! Jag vill ha in glädje i vårt liv igen! Glädje, lugn, harmoni! Jag har gjort och gör allt jag kan för att komma dit, resten ligger i händerna på sonen. Om han verkligen vill mej väl och väljer att sluta trassla, då kommer allt att bli toppen. Ååå, som jag önskar att det är så. Det enda jag önskar faktiskt.

Så jag lägger 2014´s elände bakom mej och ser fram emot ett lugnt och harmoniskt 2015. Om ett år vet vi hur det blev…

C-kupan fyller 4 månader – bilder!

december 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före

Nu börjar jag fatta vad som hänt. Knoppen börjat synka sej med kroppen. Jag köper fortfarande fel storlek på kläder till överkroppen och tar 44-46 eller L automatiskt. Men oftare och oftare tar jag 38 eller M och istället för E80 kan jag ta C80 i behå. Å då kan man ju även shoppa på rea 🙂

I våras köpte jag en vinterjacka på rean i mindre storlek för att ha till den här vintern. Den förra hängde som en säck efter operationen. Den nya passar, men jag gillar den inte! Idag hittade jag en ny på rean!!! Så glad blev jag! Nu har jag iofs klickat hem en på rean från Klingel också, men vem har sagt att man inte kan ha två? Att ha kläder som passar och är fina är jag inte bortskämd med, men jag kan tänka mej att bli!

När jag ser på bilden här ovan så ser jag en person som har ont i ryggen, är missnöjd med precis allt hon tar på sej, som sover dåligt och känner sej allmänt fel. På bilden nedanför ser jag en person med rätt proportioner på alla kroppsdelar, som sover bättre och inte har alls lika ont. Jag tycker också att jag ser att kroppen ser rakare och friskare ut. När hade jag en trekantsbikini senast lixom? Att den långa konvalecensen gett tre kilo extra på den nedersta bilden är inte så kul, men de tre plus två till ska bort till sommaren. Tror jag ska ta bilder från sidan nästa gång, skillnaden syns mer så.

Efter

Förr hade jag alltid behå i t-shirtmodell. BREDA axelband och allmänt tråkiga i utseende. Spagettiband eller axelbandslösa klänningar var uteslutet. Det flesta kläder inhandlades med tanke på att behån inte skulle synas för mycket eller att bröstpartiet skulle bli så lite framhävt som möjligt. Bara att hitta en ny behåmodell efter läkningen var ju ett jäkla jobb! För att inte tala om storlek… jag gick in i tre olika butiker, som alla fick mäta och hjälpa mej. Två av dem sa samma sak, den tredje var ute och cyklade. Ärr och hud är lite känsligt så jag vill ha lite vadderat som skydd, dessutom syns bröstvårtorna ganska mycket genom tyg – ytterligare en anledning att ha vadderat. Så till slut kom jag fram till att vadderad push-up var min grej. Det finns många på rean…

Då blir det snygg form och en lagom storlek och kläderna sitter som jag vill. Uppifrån ser allt ut ungefär som förut, förutom att jag inte har bröst under hakan som tidigare. Men i spegeln är allt helt annorlunda, iaf när jag är naken. Brösten är ju jättesmå! Alldeles perfekta! Det här är jag, så här borde jag sett ut från början. Jag kan röra mej som jag vill, jag kan ha vilka kläder jag vill och jag har inte ont! Jag är så otroligt glad att jag vågade och orkade kämpa med vikten. Det var värt precis allt! Ett helt nytt liv.

Å jösses va kul det är att shoppa 🙂

Martins tredje lön borta…

december 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har världens bästa Martin, men det visste ni ju redan 🙂

Efter att ha levt på sparade pengar sedan i juni har vi förstås massor med planer för Martins första lön i januari. Den ska bla gå till en rejäl besiktning av pälsbollen, vaccination för honom mm. Den skulle också gått till den där sistaminutenresan som vi inte hittade, så de pengarna sparades alltså. Istället tar vi nog en resa över kristihimmelhelgen. Martin behöver dubbla månadskort, ett för Stockholm och ett för Uppsala, så en del kommer att gå dit också. Eftersom han köper årskort är vi nu framme på hans andra lön… typ…

Åsså har julrean börjat och eftersom vi inte kom iväg på någon resa har vi självklart kollat in den lite… när vi ändå är hemma… igår tog vi ett varv i Kungens Kurva och Skärholmen och kom hem med några kassar. Bara sånt vi behöver förstås… nästan… En ny ljusstake till köket till nästa jul, två par hundpromenadskor till Martin, två nya toppar till mej och lite annat smått och gått. När jag vill ha något säger han nästan aldrig nej, tvärtom faktiskt. Är jag tveksam så bestämmer han att jag ska ha det 🙂

När vi kom hem kollade jag igenom rean på Halens, Cellbes och alla de andra postorderbutikerna. Så blev det lite nya inköp och vi är väl inne på Martins tredje lön nu. Nä, vi köper faktiskt inte en enda sak på kredit, det skulle jag aldrig göra. Det är fortfarande sparpengar och de pengar som jag tjänar som används. Hans lön kommer däremot att fylla på sparandet igen, äntligen påfyllning, för nu är det nästan tomt. Åsså vann jag ju kläder för 3000 kr på Klingel.se som jag också använde en del av när jag satt och klickade igår. Bland annat en rejäl och snygg jacka som jag hoppas ska passa och kunna användas länge.

Att ha en ny kropp innebär ju faktiskt att man behöver en hel del nya kläder. E-kupan krävde 44-46 i överdelar, C-kupan kräver bara 38. Men det har jag inte fattat än, utan klickar hem 40-42 som oftast är för stort och får skickas tillbaka. Imorrn är det fyra månader sedan operationen och nu börjar jag fatta hur jag ser ut. Men det har tagit tid! Jag har bytt utan nästan hela min garderob, det gamla har jag drunkat i. Imorrn blir det lite nya bilder, kolla om ni vill. Jag vet att ni är några som ska göra era operationer efter nyår och är nyfikna. Jag önskar er all lycka! Och roliga shoppingturer 🙂

Nu ska jag ta en tur på löpbandet, tacon ska bort! Japp, så är det. Här är inga problem med julmaten, men taco två dagar i rad var inte så smart. Imorrn är det vägning…

364 dagar kvar!

december 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Julafton är över och det är ett år till nästa gång. Eller nästan… 364 dagar 🙂

Om en vecka har vi ett nytt år, det känns varje gång som att vända blad till ett nytt liv. Ett bättre liv, oftast. Alltså är det dax att börja summera 2014 och göra upp nån slags plan för 2015. Det ska jag göra mer detaljerat i ett separat inlägg, men lite funderar jag över redan nu.

2014 har varit enormt innehållsrikt! Jag har gjort två operationer, en visste jag om när året började och såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag skulle ju göra min bröstförmiskning! En livsförändrande och livsförbättrande operation! Å visst var det det! Jag mår så otroligt mycket bättre! På hälsofronten blev allt alltså hur bra som helst och jag kunde verkligen ha njutit av min nya kropp om inte sonen fortsatt att trassla och ställt allt på sin spets under sommaren. Dessutom hade vi ett dödsfall i familjen som förmörkade vår tillvaro redan på våren. Det var alltså en hel del som tog bort den där lyckliga känslan över en ny fungerande kropp och det känns faktiskt lite orättvist att jag inte kunnat glädjas så mycket åt den som jag önskat. DET hoppas jag kunna göra ostört 2015!

Att vår efterlängtade resa till Gambia ställdes in, var förståss också en stor sorg. Att vi inte fick träffa våra vänner som behövde vår hjälp eller känna sanden mellan tårna… efter allt jobbigt var det ytterligare en sten som lades på allt annat och jag gick i backen ganska illa. Vi hade verkligen behövt den resan, hela familjen. Nu blir det kanske nästa år, om det går några resor.

Mitt i allt avslutade vi vårt jobb med Viktväktarna och 14 år gick i graven. Martin skulle byta karriär och jag skulle bli lyxsambo och ta hand om mej. Men han fick inget nytt jobb…. tiden gick och plånboken blev allt tunnare… Jag fick en idé om ett livsstilsmagasin som Martin nappade på, så helt plöstligt var vi företagare igen och DÅ fick han jobb! Så nu är jag redaktör för Du i Fokus och han börjar på Kitchentime direkt efter nyår. Så det kan bli 🙂

Så här sitter jag och försöker få ordning på allt som hänt och planerar för det som ska hända. Ett år går snabbt, men mycket händer på vägen. Lite för mycket tycker jag. Jag önskar mej ett lugnt 2015, gärna lite händelslöst och absolut inga dödsfall!

Idag blir det mellandagsshopping! Senior är på väg till Öland, Junior bygger om hemma, vi bara är… För oss är julen över, ingen mer julmat så långt ögat når. Här blir det sallad till lunch, korv och makaroner till middag och motion bestående av mellandagsrea. En lugn dag – jag gillar lugna lite småtråkiga dagar. Fler såna tack!

Ha en fin juldag och ta hand om varandra. Kärlek och hälsa är det viktigaste av allt.