Tänk att det redan gått fyra veckor sedan vi gifte oss! Tiden går så otroligt fort, särskilt när man har kul och det har vi nästan hela tiden faktiskt. Martin säger att det är bästa dagen i hans liv, jag har ju barn som förstås är det största som hänt mej, men dagen ligger definitivt på topplistan i mitt liv!
Att hitta en person som man kan tänka sej att dela resten av sitt liv med är inte så enkelt. För Martin var allt självklart redan efter bara två veckor, för mej tog det längre tid. Det fanns ju barn att tänka på, det handlade inte bara om Martin och mej, och barnen går alltid först. Hade inte killarna varit med på tåget, så hade det inte blivit något. Men nu var de tack och lov helt ok med allt och när vi efter drygt 7 år tillsammans förlovade oss sa de ”äntligen!” och det är ju ett bra betyg. Killarna var förstås självklara vittnet på bröllopet 🙂
Hur självklart allt än känns och hur lycklig man än är, så finns det ändå några saker att tänka på om det tråkiga ändå skulle hända. Jag pratar dödsfall och skilsmässa, det där som man inte vill tänka på och som de flesta skjuter ifrån sej. Martin har inga barn, det har jag… det är barnen som ska ärva mej, inte hans familj, vilket skulle bli fallet om vi skulle dö samtidigt. Så jag ville att vi skulle ha äktenskapsförord, vilket han gick med på utan att tveka. Det innebär ju också att det som är mitt är barnens och därför ärver inte Martin mej iom äktenskapsförordet. Det som var mitt innan bröllopet är mitt även i fortsättningen, men det vi köper tillsammans är förstås vårt. Allt är alltså glasklart även vid en skilsmässa, vilket förstås känns helt otänkbart i nuläget – men man vet ju faktiskt inte vad som händer i framtiden…
Jag har även skrivit testamente där det står att barnens arv är deras enskilda egendom. Den meningen är viktig! Det innebär nämligen att det barnen ärver efter mej, kan deras fruar inte ta med sej vid eventuellt skilsmässa. Det är barnens arv och deras barn, men behöver alltså inte delas med deras eventuella ex… vilket är viktigt för mej. Detta skrev jag efter att min bästa kompis dog, bara 43 år gammal, och jag insåg att vi alla har en begränsad tid på jorden. Tråkiga tankar, men nödvändiga. Det enda vi vet helt säkert är att vi alla ska dö. Så jag har även skrivit hur jag vill ha min begravning, donationer och vilka som ska kontaktas. Allt för att förenkla för dem jag älskar.
När alla papper var i ordning inför bröllopet var det dax att säga JA till varandra och nu efter ska en massa andra papper fixas. Jag la ju till ett efternamn och tog bort ett förnamn som stört mej nästan hela livet. Så nu ska det fixas nya id-handlingar, kort och en massa annat. Passet fixades i veckan, det gick på bara ett par dagar och nytt körkort är beställt så det får jag väl nästa vecka. Då är det viktigaste gjort och vi kan boka en ny resa!
Jag har alltså inte varit det minsta spontan när det gäller mitt nya äktenskap. Det tog tid att hitta den perfekta mannen, inte förrän jag faktiskt accepterat att leva ensam resten av livet så dök han upp. Sen tog det tid innan jag ens kunde tänka tanken att gifta mej igen, men när han väl friade var jag redo. Då hade jag accepterat tanken och längtade nästan efter den stora frågan. Med alla papper i ordning så känns det tryggt att vi äntligen är ett och bägge är så säkra man kan vara på att vi numera lever med just vår perfekta partner. När vi väl gifte oss hade vi varit tillsammans i drygt 8 år – jag ville vara säker! Så säker man kan vara…
Å nu har det alltså gått fyra veckor. Veckor fyllda med skratt, kärlek och upplevelser, så som vi vill att livet ska vara och fyllas med. Ett nytt pass ligger här och bara väntar på att användas, hösten är jobbig för mej och jag behöver fylla på värmen runt nyår. Vi funderar på Egypten, Jordanien eller något liknande som inte innebär tidsskillnad men är varmt. Allt börjar hitta sin plats, namnet blev till slut godkänt, vi sa ja och nu har ett nytt kapitel i vårt liv börjat 🙂
Igår hade vi förmånen att se Den enda vägen på galapremiären, tillsammans med filmens skådespelare och hela filmteamet. En mångfasetterad film som gav mej många olika känslor…
Det här är en film som både upprör och berör. Det är oerhört mycket värme och kärlek och en hel del humor, mitt i all skit. Att bröderna spelas av ett brödrapar kan vara nyckeln till hela känslan, eftersom allt känns otroligt äkta och fint. Som publik går man igenom hela känsloregistret och man både skrattar och gråter med bröderna. Å när filmen är slut så finns det ännu fler frågor än när filmen började… Är detta Sverige idag? Går det till så här? Något måste göras! Vad kan vi göra? Vad hände sen…
