Så kom den objudna gästen även till oss. Den attackerade från flera håll dessutom. Jag pratar förstås om cancerhelvetet.
Som ni säkert har förstått så händer det saker runt om oss som är svåra att prata om. Av respekt för berörda tänker jag inte prata om dem utan om mej och mina tankar. Hur är det att stå lite snett bakom en cancerdrabbad? Vilka tankar har jag och vilka åtgärder tänker jag själv ta. Cancergenen kanske även finns i mitt blod, högst troligt faktiskt. Hur orolig är jag?
Cancer gör inte skillnad på någon. De bryr sej inte om ifall du är fattig eller rik, ung eller gammal, tjock eller smal, vit eller svart, man eller kvinna, lång eller kort, religiös eller ateist. Den kör lixom bara på och förstör. Vi har haft sjukdom runt oss hur många år som helst, även cancer har funnits där. Både min morfar, moster och kusin har drabbats – men det har varit smått diffust eftersom de alla bor så långt bort och jag träffar dem inte i min vardag. Bekanta har också drabbats, bla Pamela och Lotta som pratar öppet om sin sjukdom och även skrivit böcker om hela resan. Ett stort tack till dem måste jag passa på att säga, de ger stort hopp om att även vår resa ska gå bra.
Jag har nästan alltid haft allvarlig sjukdom i vardagen och är ganska konkret, kall kanske en del skulle kalla mej. När jag fick beskedet den här gången konstaterade jag faktum och gick vidare därifrån. Två personer i min närhet skulle från och med då få besked om operation, behandlingsform och en massa annat. I det läget syns inget utanpå och som närstående är det inte mycket man kan göra. Operationsdagen kommer och nu vill alla snabbt veta hur illa det är, har cancern spridit sej, vad händer? Några veckor senare kommer lugnande besked, cancern har inte spridit sej, man har fått bort allt tror man, nu ska såret läka och sedan ska en dosa opereras in i armen och cellgifter väntar.
Alla har hört talas om cellgifter, men vad innebär en sån behandling egentligen? Man googlar, pratar med tidigare cancerpatienter och försöker få fram så mycket info som möjligt. Våra närstående tar mängder med prover och provar ut peruk – nu börjar man förstå att detta händer på riktigt. Man går från något slags vaccum till verklighet. Var tredje vecka ska gifter pumpas in i kroppen. Jag läser att det känns värst 5-7 dagar efter behandling, men det verkar inte stämma med verkligheten i vårt fall. Illamåendet kommer helt plötsligt vid en promenad efter bara ett par dagar.
Alla tappar inte håret, men om man gör det så börjar det efter ungefär två veckor. Man kan be om en kylmössa för att försöka minska håravfallet, men vet inte om någon av dem gjort det. Frågan poppar upp i mitt huvud ”Hur mycket bryr jag mej om mitt hår?” Brösten har jag redan tagit ställning till, kvinnlighet sitter inte i brösten har jag redan konstaterat – jag tog ju bort min E-kupa alldeles frivilligt. Men hur är det med håret? Jag har inget svar på det än faktiskt. Trodde inte att jag brydde mej så mycket, men jag vet faktiskt inte. Kvinnlighet bryr jag mej inte så mycket om och mitt hår växter otroligt snabbt, så jag borde inte bry mej om något så ytligt.
Så här två veckor efter första behandlingen märks inte så mycket mer än att det finns en genuin trötthet som bara anfaller utan förvarning. Ungefär som min egen trötthet, men i mitt fall har det ju en helt annan orsak. Men jag kan ändå förstå hur det känns att bara säcka ihop, när man inte vill något annat än att vara med och vara pigg.
Att stå brevid utan att kunna göra något ger en mängd funderingar. Cancern finns runt mej, från flera håll – hur gör jag för att hålla den borta från min kropp? Har jag genen? Har jag gått på alla kallelser som jag borde? Hur ska jag agera? Självklart finns inte alla svar, men en del. Jag har inte gått på alla undersökningar som jag borde, mammografi har jag gjort, cellprover har jag däremot inte gjort på ett tag. Jag glömde helt enkelt bort det. Senaste kallelsen sitter på kylen, den ska jag ta tag i nu. Sen ska jag också be att få göra ett gentest och se om genen för cancer finns även i mej. Gör den det så vidtar jag åtgärder direkt!
Men cancer kan ju sätta sej på så många ställen, kan man kolla alla? Jag tror inte det? Bröst, livmoder och hud är väl typ det som går att kolla hyfsat enkelt. Tarm, strupe och annat blir ju lite knepigare. Man får väl helt enkelt kolla det man kan och sköta sej så gott man kan. Å då kommer vi till solandet… jag älskar ju solen. Å jag tycker att jag har koll och har redan tagit bort flera märken som det inte varit något i.
Många funderingar blir det. Cancer har som sagt funnits i min närhet förut, även om den blev mer påtaglig nu. Man vet bara något om det man har just nu, det gäller att leva nu. Att skjuta upp saker är en väldigt dum idé, man vet aldrig vad som händer. Så det är där vi står just nu, med cancern som oinbjuden gäst och vardaglig följeslagare. Vi får helt enkelt göra det bästa av en grisig situation. En situation som vi faktiskt inte är värda eller önskar någon annan. Men som sagt; cancerhelvetet bryr sej inte om vem man är, den frågar inte om lov – den bara ockuperar.
Så nu vet ni varför jag kanske inte är lika öppen som jag brukar, varför jag pratar i gåtor och inte berättar allt. Det kanske kommer en dag när jag berättar om vilka som drabbats, kanske inte – allt beror på dem. Tills dess får ni nöja er med mina tankar och resonemang, och min väg genom gentester, resultat och beslut. Och tills dess vill jag veta hur ni resonerar. Om ni omgavs av cancer, skulle ni göra gentestet? Vill ni veta om även ni har cancergenen? Ni kanske redan tagit ställning och gjort testet? Hur tänker ni kring hår, bröst och kvinnlighet?
Och en uppmaning till er kvinnor! Gå på de kallelser ni får för mammografi och cellprover! Ni män; ta PSA-provet även om det känns obehagligt. I Sverige har vi ändå de här förmånerna, utnyttja det!
Ta hand om er!
