Just nu mår jag riktigt, riktigt dåligt i kroppen. Det har varit jobbigt ett tag, men igår nådde jag botten. Resultaten på gymmet blir bara sämre och sämre och en känsla av total hopplöshet har lagt sej som en våt filt över hela mej. Det är väldigt enkelt att ge upp när man känner så…

Maskinerna på Curves är inställda efter mej och ska ha ett fast grönt sken när jag tar i som jag ska, blinka grönt när jag tar i extra och gult när jag är för mesig. Jag har de senaste 3-4 gånger knappt haft fast grönt sken… och jag lyckas inte alls bränna så många kalorier som jag brukar. Jag vet ju att kroppen strejkar på hösten, men att den gör det så här tydligt har jag inte sett förut. Jag kommer inte ihåg hur det var förra hösten, då jag precis kommit igång med träningen igen efter att knät pajat. Men jag kan inte påminna mej om att det var så här tungt!

Jag är trött, så där så jag bara sitter och glor rätt fram. Känner mej fet, ful och fel och är världens sämsta matte, mamma och fru. Enligt mej alltså. Martin tycker alltid att jag är fantastisk och säger det gärna till mej. Det är en väldans tur att jag har honom!!!

Men jag ger inte upp! Det skulle vara väldigt enkelt att skylla på en dålig kropp eller dålig dag och bara ligga kvar i soffan. Men det gör jag inte! Jag sköter min träning, trots usla resultat och äter som jag ska trots att det blir plus på vågen. En kropp som inte mår bra ger ofta oförklarliga plus som försvinner när man mår bättre igen. Jag tänker som så att även om jag gör dåliga resultat så är det bättre än att ligga i soffan. Så jag går dit och tar det för var det är. Jag GÖR DET BARA! Mitt mantra. Allt kan ju inte vara roligt eller enkelt. Man ska inte tänka så mycket, utan bara göra.

Så tänker jag också på hur långt vi kommit. Martin har gått från en 180-kilos ledsen klump som mest satt framför datorn till en 110-kilo, frisk man som numera springer en halvmil ganska smärtfritt. Jag har gått från en limpmackeätande 69-kilo deprimerad singelmorsa till en 59-kilo lyckligt gift hemmafru/redaktör/bloggare. Vi har gått ner i vikt, skaffat oss nya vanor, träffat varandra, byggt ett nytt liv, gift oss och i stort sätt hållit våra nya vikter i 15 år. Vi vet att vi inspirerar andra att ta tag i sina liv, hur vore det då om vi själva kunde se våra egna framsteg och inspirera oss själva? Nej då, man ser bara sina brister och ibland blir de väldigt tydliga. Som nu.

Man får ta på sej offerkoftan, men bara en stund! Man får ha dåliga dagar, men bara ett par! Man får däremot inte fastna i vare sej offerkoftan eller de dåliga dagarna, då blir det svårt att komma därifrån. Så jag tillåter mej att ha en extra dålig dag idag, så är jag på banan imorrn igen så gott det går. Jag vet ju att det är en knepig årstid och att kroppen strejkar, men jag vet också att jag ändå måste leva som jag brukar. Jag måste träna, annars blir det värre. Jag måste gå ut, annars blir jag ännu tröttare. Jag måste aktivitera mej, annars blir jag ännu surare. Så jag gör det bara… alternativet är att ge upp och det gör jag inte!

Man blir alldeles snurrig av alla råd man får angående träning, men några nyheter som jag hört den senaste tiden är väldigt intressanta faktiskt.

Jag har länge propagerat för att man inte tränar för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre och det vidhåller jag stenhårt! Vi går ner i vikt genom att äta rätt och lägger till motion för att kroppen ska må bra och hålla längre. Det kan vi väl vara överens om? Annars skulle ju alla sluta motionera så fort de nått sin målvikt och det är ju inte riktigt det som är meningen…

Med träning menar jag inte hårda styrkepass. MEN ju mer muskelmassa vi har desto bättre blir vår förbränning och då blir det förstås lättare att gå ner i vikt. Men även att hålla den nya vikten blir lättare med lite mer muskler på kroppen, så det är inte så tokigt att kanske ta ett eller ett par styrketräningspass i veckan. Jag gör det i form av cirkelträning på Curves och jobbar då igenom hela kroppen och alla muskler på bara en halvtimme.

Många som vill komma i form börjar tokmotionera! Promenaderna räcker inte tycker man och man börjar springa istället. Ofta med skador som resultat… Visst bränner man mer av löpning, så är det! Men en promenad i snabbare takt kan faktiskt vara nästan lika effektivt som löpning. Den största fördelen med gång framför löpning är förstås att risken för skador är väldigt små och i stort sett
alla kan utföra det oavsett utgångsläge. En person med 20-30 övervikt
löper ganska stor risk för en överbelastningsskada om h*n börjar
jogga, medan en promenad är ganska riskfri även vid stor övervikt.

Den som promenerar och senare kanske bestämmer sej för att börja springa lite behöver dock lägga in lite styrketräning för att kroppen ska hålla när man vill jobba mer på sin löpning. Vår rygg och nacke behöver det nämligen. I vårt i övrigt stillasittande liv blir våra ryggar och nackar hårt prövade och det är många av oss som har rejält ont! Visst kan vi få hjälp av kiropraktor och massage, men ofta handlar det ändå om att stärka våra muskler i bål och rygg. Så vi kommer inte undan den där styrketräningen ändå! Men det kan vara enkla övningar som plankan, utfall, situps osv. Googla så hittar ni massor eller ta hjälp av en PT.

Hur var det då med den nya intressanta informationen? Jo! De nya rönen berättade Michael Mosley om i ett av sina program på SVT för några veckor sedan. Forskning har visat att män tillgodogör sej träningen mer UTAN mat i magen, medan kvinnor SKA ha mat i magen före träning. Våra kroppar reagerar alltså helt olika när det gäller detta. Det var ingen liten skillnad heller, utan ganska många procent. Så nu är det en rejäl frukost som gäller för mej innan jag åker och tränar. Proteindrycker var däremot helt onödigt enligt deras forskning, så den hällde de ut…

Man har också kommit fram till att kvinnor tillgodogör sej träningen bäst de två första veckorna i menscykeln. Även här var det ganska många procents skillnad mot de andra veckorna. För männen finns det ju ingen sån mätning, men de har ju också cykler och borde se skillnad de också faktiskt…

Min slutsats är alltså att man som kvinna ska äta innan träning och absolut inte stanna hemma pga mensvärk! Då tillgodogör man sej träningen på bästa sätt! Så jag fortsätter med mina dagliga promenader, två-tre pass i veckan med lättare styrketräning och tre lagade mål mat om dagen. Det har funkat hittills och kroppen tackar mej genom att värka mindre och hålla vikten åt mej  🙂

Jag skrev in mej på Viktväktarna 7/8 2000. De allra flesta går ner massor sin första vecka, jag gick ner 0,6 kg har jag för mej. Efter det var det måttliga siffror och ett snitt på runt ett hekto varje vecka. De där kilona som folk pratar om, och som vissa har som sitt eget krav, har jag lixom aldrig sett. Förrän nu!

16 år efter min inskrivning och efter 12 år som Guldmedlem och normalviktig, har kroppen tydligen fattat galoppen. För två veckor sedan droppade jag 1 kilo, igår 1,5! Jag gör precis som jag alltid gjort och då har jag stått still eller gått ner något hekto. Jag tackar absolut inte nej, tycker bara att det tog lite tid…

Å det har ju förmodligen inte ett dugg med mej och min livsstil att göra. Iaf inte med hur mycket jag kämpar, tränar, äter och sköter mej… eller jo, det har det förstås. Men jag tror att mitt magiska recept heter ”Levaxin”. Sedan jag fick medicin för min sköldkörtel mår jag bra! För första gången på säkert 25 år känner jag att jag lever! Magen funkar hyfsat, jag orkar mer, jag fryser mindre och jag går ner i vikt! Alla de här åren som jag kämpat har jag kämpat i rejäl motvind. Men hade jag inte gjort det utan gett upp så hade jag ju inte lärt mej något på vägen och förmodligen sett ut som en michelingubbe nu.

De här åren har jag kämpat som ett djur för att hålla min målvikt och nu när jag gör precis samma sak, men med medicin i kroppen, får jag belöningen. Jag är bäst på att hålla vikten, nu går det neråt utan att jag gör något annorlunda. Min kropp har äntligen fått hjälp att ta hand om sej. Ett litet magiskt piller som förändrat allt!

Det är så otroligt skönt! Jag är så otroligt stolt över att jag aldrig gav upp utan fortsatte att iaf hålla vikten. Att jag trots allt fortsatte att äta bra mat, motionera och träna. Jag vet att Viktväktarnas program fungerar, det var inte där felet låg. Felet låg hos mej och i min kropp. I vintras fick vi se det svart på vitt och nu efter snart 6 månader med medicin ser vi att medicinen gjort under. Det enda man kan undra är varför vi inte kollade upp detta tidigare, alla tecken fanns ju där.

Jag är 156 cm lång och min målvikt är 60 kg, inte för att jag vill utan för att kroppen stannade där. I morse vägde jag 58,2, det vägde jag senast på våren 2002. Sedan dess har det bara gått uppför… och 2004 gick jag alltså i mål på 60 för att helt enkelt lära mej att hålla vikten och inte gå upp ännu mer. Där har jag legat tills nu. Inte nöjd, men med en respekt för att kroppen ändå vet bäst ibland. Jag har haft svårt att hålla den vikten också och det är ju där läkarna borde reagerat. Med allt mitt slit borde jag varit tunn som en sticka! Det blev mycket lättare när jag slutade stressa, då kunde jag slarva lite och ändå hålla vikten. Ner gick jag dock väldigt marginellt.

Mitt mål till bröllopet var 57,9, drömgräsen är 54,9. Just nu känns det faktiskt som att bägge är fullt möjliga och det känns väldigt konstigt. Jag som kämpat så för mina 60 och nu ligger jag långt under, på vägen mot drömmålet. Jag vågar inte ens tro att det är möjligt. Så många år. Jag gav aldrig upp! Kan lösningen finnas i ett litet piller? Hur många är det som går omkring därute och faktiskt är sjuka och behöver medicin? Det kan ju inte bara vara jag…

Jag fick hjälp och är oändligt tacksam. Jag kommer att ta vara på den hjälpen så gott jag någonsin kan! Det är jag skyldig min stackars doktor som gjort så otroligt mycket för mej. Men framförallt är jag skyldig mej själv det! Min stackars kropp är värd att äntligen få nå målet och sedan sluta kämpa. Den är värd att bara få stå still i en sund vikt och bli starkare. Jag är värd att bli nöjd. Det tog tydligen 16 år och ett litet mirakelpiller för att nå dit.

Jag kommer förmodligen att nå mitt bröllopsmål, 3 hekto borde inte vara omöjligt tills på lördag. När jag når nästa mål spelar ingen som helst roll. Det är ingen brådska, nu vet jag ju att det är möjligt. Det är en ganska god karamell att suga på  🙂