En del är lite skeptiska till Afrika och att resa till olika platser och länder i Afrika. De som är skeptiska har med 99% säkerhet aldrig vart där. Det jag har märkt är nämligen att har man en gång besökt den afrikanska kontinenten så kommer man tillbaka. Varför? Varför inte!

Jag älskar i stort sett hela Afrika, men det är Gambia som stulit mitt hjärta. Det var där jag bodde som 20-åring och alltid återvänder till. Gambia är Västafrikas minsta land, bara 11 000 kvm stort, som Småland ungefär, har jag för mej. Det ligger på bägge sidorna om Gambiafloden, inuti Senegal. Det är alltså ett land i landet kan man säga, men med egen flagga och eget styre. Det har varit en engelsk koloni, vilket gör att de allra flesta talar engelska plus sina egna stamspråk.

Gambia är solsäkert, vackert, god mat (smakrik utan att vara stark), trevliga människor, ganska nära (8 timmar med flyg) och bara en timmes tidsskillnad. Man åker ju bara rakt söder ut och slipper alltså jobbig tidsskillnad, som enligt mej blir värre att tampas med ju äldre man blir. Nu sätter man sej bara på flyget och allt är som vanligt både när man kommer dit och hem, jätteskönt!

Turistsäsongen är oktober till april, vi brukar åka runt nyår och då har vi runt 35 grader varmt på dagarna. Det kan låta mycket, men eftersom värmen är torr och Atlanten hela tiden fläktar gott så känns det inte så varmt. Åker man inåt landet kan det bli riktigt hett, men vid stranden är det helt perfekt. Stränderna är nästan tomma och underbara att gå långa promenader på. Rent teoretiskt skulle man kunna gå från norra delen från gränsen till Senegal, genom hela landet och till södra delen till andra gränsen till Senegal. Det är några mil, men strand nästan hela vägen. Är det garanterad sol och värme man vill ha så är det till Gambia man ska åka.

Vår favoritsysselsättning är att ta långa strandpromenader. Det blir promenader på 3-4 timmar, då man stannar och badar, tar härliga bilder och bara njuter av tillvaron. Ibland kommer det fram någon som vill prata, ibland passeras man av en häst eller hör apor tjattra. Här och där ser man hur fiskare kämpar med sina nät och ibland får man hjälpa till att dra upp fisken. Det finns både juicebarer och små restauranger på stranden, så man kan vara ute hur länge som helst. Går man för långt tar man bara en taxi tillbaka.

Allt är så enkelt i Gambia! Som turist finns det alltid något att göra, om man inte vill ligga och sola eller gå på stranden hela dagarna alltså. Folk är trevliga och hjälpsamma. Överallt finns fantastisk natur och djur, dock inga stora djur. Förutom hyenor och babianer så är är flodhästen det största djuret man hittar här. Men då får man leta nästan högst upp i Gambiafloden, de visar sej inte särskilt mycket.

Tycker man om att fotografera är man i paradiset, alla bilder blir fantastiska! Tidiga soluppgångar, solnedgångar över havet, färggranna kläder och människor och annorlunda miljöer. Bilderna ni ser här i inlägget är direkt från kameran, inte fixade på något sätt alls. Ljuset och motiven är fantastiska!

Gillar man att träna så finns ett helt ok gym, annars springer och tränar de flesta på stranden. Shoppar gör man i en väldigt speciell liten huvudstad, där man kan hitta det mesta och allt är såååå billigt (man prutar hårt!). Gambiafloden bjuder på härligt fiske för den som gillar det eller kanske bara vill ha en lat dag och låta vågorna vagga en, perfekt som avslutning på en spännande semester. Här kan man också vara med på trumkurser mitt på stranden, kanske man blir så biten att man låter någon tillverka en trumma åt en som man tar med hem. Och här finns en kulturhistoria som måste bevaras, man kan bla besöka ön dit slavarna togs innan de skeppades till resten av världen och byn där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Här har man aldrig tråkigt!

I Gambia gör man skillnad som turist. Bara genom sin vistelse i landet bidrar man till arbetstillfällen som gör att familjer överlever. Å vill man göra lite till och verkligen se hur folk lever, tar man sej bara en liten bit bort från turistområdena. I byarna är man mer än välkommen! Man kan köpa med en säck ris och verkligen göra nytta. Eller som vi som tar med kläder, leksaker och annat smått och gott hemifrån. Vi köper med oss potatis, lök, olja och ris för flera månader för att underlätta för vår familj. Då behöver vår pojke inte oroa sej för att familjen ska gå hungrig ett bra tag framöver. Myggnäten vi köpte till familjen för 4-5 år sedan har gjort att ingen i just deras familj dött i malaria på flera år. Att veta det betyder allt!

Jag har rest mycket och sett stora delar av världen. Jag tycker egentligen att världen är för spännande och för stor för att åka tillbaka till en plats flera gånger. Men till Gambia återkommer jag, just för att allt jag älskar finns där. Gambia har precis allt man kan önska, och man slipper den jobbiga tidsskillnaden.

Gambia är The Smiling coast of Africa och så är det verkligen. Var man än går möts man av ett stort leende och ett hjärtligt hej. Gambia är helt fantastiskt och det hoppas jag att jag lyckats förmedla till er. Här gör varenda turist skillnad, vi är efterlängtade och uppskattade. Det finns inget bättre! Åk dit! Ni kommer inte att ångra er!

Nu kan vi äntligen börja räkna ner på riktigt och förbereda allt inför resan till Gambia. På riktigt? säger ni… det är ju 100 dagar kvar… ja, men nu är det iaf snart tvåsiffrigt och det är mycket som ska fixas  🙂

Den 28/12 kl 06.10 lyfter planet från Arlanda och då ska helst vi och 120 kg bagage vara med. Mmmm, två pers med 60 kg var, vad säger ni om det va? Hur vi ska lyckas få med oss allt vet jag inte, men är tacksam för att det finns bagagevagnar på Arlanda och att vi har vänner som kommer och möter oss i Gambia.Vi tänkte först kolla med vår taxikille om han kan hämta oss, men inser att han har för liten bil. Så vi får kolla med Buba som har en jeep med takräcke att packa på. Det är honom vi åker upp till byn med, han har en bra bil.

På de här 100 dagarna ska vi samla ihop ett gäng mobiltelefoner, sortera våra redan insamlade kläder och leksaker, fixa malariatabletter och invänta väskorna som vi blivit lovade från ett givmilt företag. Och packa! Det är alltid knepigt att få ner allt och det handlar alltid om gram innan allt går ihop, men jag tror inte att det ska göra det den här gången. Det kan hända att vi tom får vikt över, men vi får se.

Grejen med alla grejer är alltså att de ska till byn som vi hjälper i Gambia. Byn Soma ligger ca 15 mil in i landet, längst med Gambiafloden. Det är en fin by med härliga människor. De har sina små hus (fyra väggar), en skola, en brunn och en liten butik. Just vår familj är 11 personer som bor tillsammans. De har tre rum, om jag kommer ihåg rätt, och tre sängar. Vår pojke Smile sover på en plastmatta, under ett myggnät.

När vi var där sist hade vi med oss kläder, hygienartiklar, leksaker och mat. Smiles mamma var så tagen att hon inte kunde prata till slut. Den är gången skulle jag vilja ha med solcellslampor så att barnen kan läsa läxorna inne på kvällen, men jag vet inte om jag lyckas. För de har självklart ingen el i huset, det är väldigt ovanligt och finns bara hos rika människor om ens där. En solcellslampa skulle med andra ord göra stor nytta och även göra stor skillnad för dem.

Som jag sagt och skrivit flera gånger förut, så får ni mer än gärna följa med på resan. Bokstavligt talat alltså. Vi är där mellan 28/12 och 12/1 och bor på Sunset Beach. Ni kan boka in er på egen hand, på samma eller ett annat hotell. Så ses vi om och när vi vill, vi finns där om ni behöver och vi tar oss tillsammans upp till byn. Ett besök som förändrar en totalt! Det är verkligen en väldigt speciell känsla att mötas av alla dessa underbara människor och på bara en sekund bli en av dem. Det går faktiskt inte att beskriva. När jag ser bilderna från förra besöket blir jag alldeles varm. En känsla som jag gärna delar med fler.

Så nu räknar vi ner! Sitter ni på en mobil som ni inte behöver (den ska vara hel och ha wifi) så får ni gärna slänga över den hit. Den kommer till nytta! Vill ni bidra till en säck ris, lök eller en dunk olja får ni gärna swisha ett bidrag. Maila till marlenerinda@gmail.com så får ni swishnumret om ni inte redan har det. Maten kommer att kosta ca 1200 kr, så alla bidrag är välkomna. Tilläggas ska att den maten räcker i nästan tre månader.

Det är verkligen en förmån att få hjälpa till så här som vi gör. Jag hoppas ni följer med oss, det är en helt fantastiskt upplevelse!

Nu är det tre månader sedan jag var ute och åkte senast och nu börjar det dra i restarmen igen. Jag längtar efter vågornas brus, långa promenader på stranden och att få gräva ner tårna i sanden.

Maj och första dagarna i Juni var helt fantastiska när det gäller sol och värme. Jag som är värmeberoende och lever upp när termometern närmar sej 25 plus har njutit för fullt. Förra veckan blev det svalare och senaste dagarna har varit lite molniga, vilken självklart är bra för naturen. Men jag har hellre det där medelhavsvarma och härliga, det är lixom mitt rätta element.

Så nu längtar jag bort igen. Jag brukar ju säga ”Hemma bra – borta bäst” och nu vill jag bort, men så blir det inte. Sommaren tillbringas nog hemma, det blir hemester om inget annat skulle dyka upp. Förra sommaren hade vi ingen semester alls eftersom Martin skulle byta jobb, men jag reste så mycket under året att det var helt ok. Kanske blir längtan större när man vet att det dröjer?

Det enda jag helt säkert vet är att vi åker tillbaka till Gambia i slutet av december. Sen är det preliminärt bestämt att vi åker till Kroatien igen i Oktober, för att bevaka årets VM i Olivplockning – årets galnaste tävling. Julbordskryssningar blir det säkerligen också, men det är lite dåligt med sol på dem… Kanske blir det även en sväng till Göteborg i november… dåligt med sol då med…

Det skulle vara skönt att åka bort något litet snart, men men… det är som det är och blir som det blir… man vet ju aldrig med oss  🙂

Då har vi äntligen bokat nästa vinterresa, den 28 december runt 15.30 får jag äntligen återse mitt kära Gambia. Jag har tjatat om detta flera gånger och gör det igen – ni är mer än välkomna att följa med oss!

Skillnaden den här gången är att vi förmodligen inte har några barn med oss och att vi byter till ett nytt hotell. Det är samma strand, men ett annat hotell. När jag var i Gambia första gången, 1990, bodde vi på African Village som ligger i Bakau som då var turistområdet. Nu finns där nästan ingenting…

När jag kom tillbaka med familjen efter massor med år bodde vi på Bakotu Hotell och till Kotu-området som då var turistorten. När vi var tillbaka för ett par år sedan bodde vi på samma hotell, men nu hade turisterna rört på sej igen och det var Kololi-området som gällde. Kololi som var en nästan tom strand, den finaste och lyxigaste, när jag jobbade där. Det var där de rika bodde, omgivna av absolut ingenting. Idag är det mängder med hotell, butiker och hus där.

Hotellet vi valt den här gången heter Sunset Beach och ligger mellan Kotu och Kololi, närmare Kotu kan man väl säga. Det blir lite avsides, men på stranden. Inte där de flesta turisterna bor, utan lite lugnare. Dessutom är det all-inklusive som vi börjat välja, för att helt och hållet slippa allt som kräver minsta tankeverksamhet. Då behöver vi inte tänka på något mer än att bara ha semester och sätta oss vid dukat bord som vi redan betalat för.

Jag avskyr att leta efter en bra restaurang varje gång jag ska äta och Martin tycker om att testa olika rätter, så detta passar oss. En del menar på att vi därmed inte bidrar till landets ekonomi och det kan man väl ha rätt i till viss del. Å andra sidan hjälper vi en hel by, så vårt samvete är ganska rent ändå. Å det är där som ni kommer in i bilden! Besöket i byn gör vi gärna tillsammans med er! Det är en upplevelse för livet som förändrar en för alltid!

Om ni vill hänga på så bokar ni alltså in er på viket hotell ni vill och sedan bestämmer vi dag för vårt besök i byn. Vi finns där för frågor, tips och allt annat som kan uppstå på en resa till en ”udda” destination och fixar såklart även transporten till byn. Vi brukar åka dit i början på semestern så att man hinner smälta upplevelsen lite innan man åker hem. Då hinner man dessutom fundera på om det är något mer man vill hjälpa till med innan det är för sent.

Allt började med Smile och min yngste son, när de lärde känna varandra på en solstol i skuggan på stranden i Kotu. Smile åker alltså från byn för att jobba där turisterna finns, hans mamma och alla syskon är kvar i byn och ska försörjas på det lilla som han tjänar ihop. Hans mamma lagar mat till tio personer en gång per dag, så det är klart att vårt besök är välkommet – vi har med oss mat för flera månader. Så ni förstår vilken skillnad ni kan göra! I byn finns många familjer som behöver hjälp.

Vi åker 28 december kl 06.10! Allt är bokat! Hänger ni med?

Som ni vet så bodde jag i Gambia på 90-talet. Det är det absolut bästa jag gjort och det utvecklade mej enormt mycket. Det var innan internets tid, det var dyrt att ringa hem och gick bara ett flyg till Stockholm i veckan.

Beslutet att flytta var faktiskt ganska enkelt. Jag resonerade som så att om jag inte skulle prova så skulle jag undra resten av livet hur det hade varit och om jag åkte och inte gillade det kunde jag alltid åka hem igen. Så jag sålde min lägenhet, packade en stor resväska, pussade fästman och föräldrar hejdå och drog iväg.

Jag hade det ganska förspänt. Min dåvarande fästman jobbade som elektriker på dåvarande Linjeflyg och kunde flyga väldigt billigt. Min pappa jobbade som pilot på Skyways och hade lika bra förmåner han. De kom ner någon gång vardera och hade då med sej det jag längtade mest efter; falukorv och godis!

När man bor utomlands inser man vad det är man verkligen tycker är gott! En del saker hittar man där man är, som i mitt fall Bounty och citronfanta. Det var min dagliga frukost… illa illa, men gott! Men sen finns det ju saker som inte finns där man är och i mitt fall var det LAKRITS! När fästmannen kom hade han med sej Gott & Blandat och när mamma kom hade hon fixat korvstroganoff åt mej. Stroganoffen hade hon fryst ner och när de kom fram hade den lagom tinat och kunde värmas, vi hade faktiskt en mikro som funkade ibland. Vi hade el kanske två timmar per dygn  🙂

Jag bodde med en finska, en holländare, en skotte och en engelsman och den där engelsmannen älskade min korvstroganoff och åt upp den!!! Vilken bandit! Godiset fick jag ha för mej själv, ingen gillade lakrits.

Min tid utomlands har förstås satt spår. Jag hade ett tätt samarbete med Ving när jag bodde i Gambia, så nu när vi åker är det oftast Ving vi åker med. Så ett par veckor innan vi drar iväg brukar jag slänga iväg ett mail till personal på plats och fråga om de längtar efter något särskilt som vi ska ta med till dem. Det är alltid lika uppskattat, så även denna gång. Idag kom en liten önskelista från Kap Verde på julmust, lussebullar och choklad. Självklart fixar vi det! Kanske blir det någon liten supersvensk överraskning också…

Det är ju inget problem att ta med något litet. Det finns både plats i väska och tid att köpa det. Å det blir så uppskattat och lyser upp deras jul och nyår när de inte har sina nära och kära runt sej. Inget besvär alls, bara roligt! Så etablerar man en kontakt redan innan man kommer och det känns nästan som man känner varandra när man väl ses. Så blev det i Egypten förra året, när vi åt middag med Ving-Guiderna en kväll på hotellet och sågs nästan dagligen bara för att säga hej.

Att bo utomlands är en otroligt nyttig erfarenhet och ett sätt att lära känna sej själv. Ibland längtar man förstås hem, särskilt när det är något extra som kanske födelsedagar, både den egna och andras. Som sagt; jag kunde ju knappt ringa hem, sånt är ju lättare idag. Jag är iaf väldigt glad att jag tog chansen, det förändrade och förbättrade mej för alltid!

Vad längtar du efter när du är utomlands en längre tid?